Sida 50
Longström ...
äro Or thora (lärans ljus) öfver Massoran, som fastställer läsarterna i pentatevken (särskildt tryckt i Hamburg 1738), och Maarich (ordnande), ett bihang till Nathans stora talmudiska lexikon. Äfven detta verk har blifvit tryckt flere gånger, senast i Leipzig 1853. L. L.
Lons-le-Saunier [lång lö sånje], hufvudstad i franska depart. Jura, vid Vallière, ett litet tillflöde till Saône. Omkr. 11,500 innev. Tillverkning af musserande viner. Staden har sitt namn efter de saltgrufvor, som bearbetats sedan urminnes tid. Sedan 1839 finnes badinrättning derstädes.
Lónyay [lå'niåj], Melchior, grefve af Nagy-Lónya och Vásáros-Nameny, ungersk statsman, f. 1822, blef 1848 understatssekreterare för finanserna i Kossuths ministèr, men måste efter den olyckliga utgången af ungerska sjelfständighetskampen begifva sig i landsflykt. 1850 erhöll han amnesti samt arbetade under den följande tiden mycket verksamt för jordbrukets höjande och för inrättandet af kreditanstalter. 1867 blef han finansminister i ungerska ministèren, erhöll 1870 samma post i den österrikisk-ungerska riksministèren och utnämndes i Nov. 1871 till ungersk konseljpresident, men störtades följande året, beskylld för egennytta, och deltog sedan i det politiska lifvet endast såsom medlem af ungerska öfverhuset. L. blef 1861 ungerska akademiens president och 1870 grefve. Död 1884. L. gjorde sig känd äfven som författare af flere nationalekonomiska arbeten.
Loos [los], Cornelius, fortifikationsofficer, tecknare, född i Stockholm (födelseåret okändt), erhöll i Jan. 1710 i Bender befallning af Karl XII att jämte kaptenen friherre Konrad Sparre och löjtnanten Hans Gyllenskepp företaga en resa till Egypten och Syrien för aftecknande af sevärdheter derstädes. Efter deras återkomst (i April 1711) aflemnade L. till konungen en omständlig reseberättelse och teckningar öfver hvad han funnit märkvärdigt, bl. a. en utsigt af Palmyras ruiner. En del af dessa ritningar gick förlorad vid kalabaliken (d. 1 Febr. 1713); andra äro ännu i behåll och förvaras numera i Nationalmuseum. Straxt före återkomsten till Bender blef L. major af fortifikationen; s. å. adlades han, med bibehållande af sitt namn. Då Karl hemvände från Turkiet (1714), stannade L. i utlandet, hvarifrån han hemkom först efter konungens död. Han uppnådde i svensk tjenst generalmajors värdighet (vid afskedstagandet, 1736) och afled d. 15 April 1738 i Hamburg, dit han kallats såsom kommendant.
Lope de Rueda, en af Spaniens äldste dramatiker, född i Sevilla omkr. 1500, var först guldslagare och ledde sedermera, 1544--66, ett kringresande teatersällskap, som med stor framgång uppträdde i Spaniens förnämsta städer. Han dog i Cordova (dödsåret okändt) och begrofs i katedralen derstädes. -- L:s styrka låg i små qvicka dramatiska sedebilder ur hvardagslifvet, högeligen natursanna, men ofta drifna till karrikatur. Hans språkbehandling var förträfflig. Man tillskrifver honom indelandet af dramat i akter (jornadas). I scenens dåvarande outvecklade skick kunde L. i sina stycken sjelf spela de stående rollerna: negressen, kopplaren, baskern och den enfaldige. I behåll finnas af honom 10 burleska spel på prosa, s. k. pasos (se Entremes), 4 komedier och 2 coloquios pastorales. L:s dramer utgåfvos 1567 (flere uppl.). De finnas intagna bl. a. i Ochoas »Tesoro del teatro español» (bd I, 1838).
Lope de Vega Carpio, Felix, spansk dramatiker, föddes i Madrid d. 25 Nov. 1562. På fädernet härstammade han från en asturisk adlig familj Vega; hans moder tillhörde slägten Carpio. Hans fader dog tidigt, hvarefter han som fosterbarn upptogs af sin morbroder don Miguel del Carpio, som tillhörde inqvisitionen. Hos honom tyckes han hafva haft ett godt hem. Sin första skolbildning fick han i den kejserliga skolan i Madrid. Redan som gosse visade han sig ega ej blott stor lätthet att lära, utan äfven ovanlig fallenhet för diktkonsten. Det berättas om honom, att han som barn, innan han lärt sig att skrifva, för andra dikterade långa skaldestycken, som han sjelf författat. Ehuru han var af en i grunden ädel och god karakter, är det dock lätt förklarligt, att hans lifliga sinne och lättrörda inbillningskraft kunde leda honom in på ungdomliga äfventyr, som ej alltid voro af oskyldig art. Vid 15 års ålder lät han inskrifva sig som soldat och gjorde som sådan tjenst i ett krig mot portugiserna. Kort derefter återfinner man honom i tjenst hos biskop Manrique i Avila, under hvilken tid han tyckes hafva blifvit baccalaureus, hvarefter han stod i begrepp att låta prestviga sig. Ett samtida kärleksäfventyr bragte honom dock på andra tankar, och han begaf sig till Madrid, der han blef sekreterare hos en hertig af Alba, som ifrigt uppmuntrade honom i hans alltifrån barndomen fortsatta skaldeverksamhet. Vid denna tid, 1585, trädde han i äktenskap med Isabella de Urbina. Kort derefter måste han till följd af en duell gå i ett slags landsflykt till Valencia, der han gjorde flere literära bekantskaper, bl. a. Guillen de Castro's. Så snart han utan fara kunde göra det, återvände han dock till Madrid, der han inom kort förlorade sin hustru. Antagligen af sorg deröfver gick han åter i krigstjenst och var med på ett af de skepp, som utgjorde »den oöfvervinneliga Armadan», hvilken, som bekant, till större delen förolyckades (1588). L. kom i land vid Cadiz och begaf sig derifrån till Madrid, 1590. Under de följande åren tjenstgjorde han som privatsekreterare och trädde 1597 i nytt äktenskap, med Juana de Guardio, som dog sju år senare, efter att hafva skänkt honom en son och en dotter. Samtidigt tyckes han hafva haft en olaglig förbindelse med ett fruntimmer, Maria de Lujan, som äfven skänkte honom tvänne barn. Sedan han för andra gången blifvit enkling och hans andra förbindelse brutits, vaknade åter hos honom den gamla planen att inträda i det andliga ståndet, och 1609 blef han prestvigd i Toledo. Ungefär samtidigt lät han inskrifva sig som »familiar del Santo oficio», hvarmed menades en person, som utan bestämdt uppdrag stod till inqvisitionstribunalens förfogande. Denna titel
Källa: Project Runeberg ·
