Sida 51
Longström ...
ansågs då hedrande, såsom vittnande om god börd och godt anseende. För en literär person var det på den tiden mycket fördelaktigt att tillhöra det andliga ståndet och innebar nästan inga förpligtelser med afseende på arten af skriftställareverksamhet. Det stod L. sålunda fortfarande fritt att följa sitt diktarelynne. Han begagnade sig äfven deraf, och det stundom på ett sätt, som kan förefalla stötande. Men i öfrigt fattade han sin presterliga uppgift mycket allvarsamt, var sträng mot sig sjelf och säges t. o. m. hafva fungerat vid en »auto de fé». Mot de fattige var han mild och välgörande, och han sparade sig aldrig, då det gällde att hjelpa en behöfvande. Mot slutet af sin lefnad blef han alltmer asketisk, och han anses hafva påskyndat sin död derigenom att han, ehuru redan sjuk, efter sin vana en fredag gisslade sig alltför hårdt. L. dog d. 21 Aug. 1635. Hans död väckte allmän sorg. De bildade klasserna sörjde den store skalden, de fattige sin välgörare, och hans begrafning blef en stor sorgehögtid, i hvilken tusentals menniskor deltogo. -- Under sin långa lefnad, som från början till slut är utmärkt af en ytterst ovanlig alstringsförmåga, försökte L. sig på nästan alla de diktarter, så vers som prosa, som på hans tid förekommo. Man kan säga, att hans verksamhet som skald och författare utgör en sammanfattning af hela det literära lifvet i Spanien på hans tid. Med en öfvermåttan rik och rörlig fantasi, som, oberoende af alla yttre förhållanden, var i en ständig, nästan feberaktig verksamhet, förenade han en sällspord lätthet att åt dess foster omedelbart gifva den form han önskade. Derigenom blef hans produktionsförmåga så storartad, att hans samlade arbeten, om de i en följd skulle utgifvas, komme att fylla hundratals volymer. Klart är, att under sådana förhållanden mycket af hvad han skrifvit skall vara rätt medelmåttigt och att äfven åtskilligt långods deri skall förekomma, men man måste ändock förvånas öfver att så mycket verkligen får erkännas vara öfver medelmåttan. Härtill ligger förklaringen till stor del deri att han, trots sitt mångskrifveri, aldrig fullständigt sjönk ned att arbeta efter sjablon. Han hade alltid nog öppen blick för verkligheten och för diktkonstens kraf för att, om han ej hade alltför brådtom, hålla sig uppe på en högre nivå, än som kan intagas af dem, hvilka blifvit slafvar under ett bestämdt manér. Mot sin samtida Gongoras »estilo culto» opponerar han sig vid flere tillfällen samt uppvisar det löjliga och öfverdrifna i densamma. I ett till en vitter akademi i Madrid riktadt skaldebref om konsten att skrifva skådespel, i hvilket han träder i en viss opposition mot den mening derom, som Cervantes uttalar i »Don Quijote» (del. 1, kap. 48), visar han sig ega en sund, nästan realistisk uppfattning af den dramatiska konstens uppgift. Erkännas måste dock, att L. hvarken i det ena eller i det andra afseendet strängt följde sina egna principer, utan ofta lät sig ledas ganska långt in på missriktningar, som han både insåg och ogillade. Härtill kan man finna flere förklaringsgrunder: dels hans brist på verklig sjelfständighet, dels hans lätthet att producera samt slutligen hans öppet uttalade mening att en författare ej bör sträfva mot den rådande smaken. -- Bland L:s många arbeten må särskildt framhållas Dorotea, prosaroman i dialogform, som på goda grunder anses vara ett slags sjelfbiografi, samt de långa episka dikterna La hermosura de Angelica, en föga lyckad fortsättning af Ariostos »Orlando furioso», La Jerusalen conquistada, en efterapning af Tassos stora dikt, La Dragontea, ett stort fosterländskt epos, riktadt mot Francis Drake, och den komiska hjeltedikten La Gatomaquia. Som lyriker begagnade han sig af alla då brukliga diktformer. Särskildt skref han ett stort antal sonetter, och i dessa korta, skarpt begränsade dikter återfinner man ofta de bästa profven på hans fina, känslofulla skaldebegåfning. Sitt största rykte har han dock som dramatisk författare. Han utvecklade som sådan en produktivitet, som gränsar till det otroliga. Hans efterlefvande vän Perez de Montalban uppskattade antalet af hans dramatiska alster till omkr. 2,200 stycken af större eller mindre omfång, hvilka alla tillhöra någon af de kategorier, som då funnos för det spanska dramat (jfr Calderon). Som dramaturg beherskade han helt och hållet den samtida scenen i Spanien, och han gjorde det genom sin outtömliga uppfinningsförmåga, sin goda iakttagelse, sin qvicka och lifliga dialog samt sina lediga, smekande verser. Jämförd med sin 38 år yngre landsman Calderon, öfverträffas han af honom i stilens prakt och känslans exaltation, men han egde deremot ett mera öppet öga för verlden, sådan den verkligen är. -- Ett urval af L: s bästa dramatiska arbeten är ombesörjdt af Hartzembusch: »Obras dramáticas escogidas de L.» (Madr. 1853--60, 4 bd). »Comedias inéditas de L.» utkommo i 1 bd 1873. -- Bland L:s biografer må nämnas Montalvan: »Fama posthuma a la vida y muerte de L.» (1836), och Lafond: »Essai sur la vie et les oeuvres de L.» (1857). P. A. G.
Lopez l. Lopez-Gonsalvo, udde på Afrikas vestra kust, v. om Ogoves mynning, under 0° 36' s. br.
Lopez. 1. Don Carlos Antonio, president i Paraguay, f. i Asuncion 1790, blef 1841 efter sin frändes presidenten Francias död en af de två konsulerna och 1844 president med diktatorisk makt på tio år, hvilken myndighet 1854 förnyades på tre år och 1857 på ytterligare tio år med rätt för honom att utnämna sin efterträdare. L. styrde despotiskt (kongressen församlade sig endast på hans kallelse, för att bekräfta hans förordningar), men han utvecklade landets materiella hjelpkällor och stärkte dess militära makt samt öppnade det småningom för främmande invandring. Paraguay gjorde hastiga framsteg under hans fasta och på det hela patriotiska regering. Död d. 10 Sept. 1862. -- 2. Francisco Solano, den föregåendes son och efterträdare, född d. 24 Juli 1827, blef redan 1845 utnämnd till härens högste befälhafvare, skickades 1853 såsom sändebud till England, Frankrike och Italien, blef efter återkomsten 1855 krigsminister och utsågs efter faderns död af kongressen d. 16 Okt. 1862 till
Källa: Project Runeberg ·
