Sida 52
Longström ...
president för tio år. Han ökade genast härens styrka och lät i Europa uppköpa stora krigsförråd. Sålunda rustad, öppnade han i Dec. 1864 fientligheterna med Brasilien, sedan denna stat vägrat att efterkomma hans uppmaning att uppgifva sin väpnade bemedling i den inbördes strid, som då försiggick i Uruguay. Argentinska republikens vägran att lemna fritt genomtåg åt en paraguaysk här gaf L. anledning att förklara äfven denna stat krig (April 1865), och sedan den af brasilianerna understödde presidentpretendenten Flores s. å. segrat i Uruguay, ökades för L. fiendernas antal. L. kämpade mot öfvermakten hårdnackadt, men med ständigt växande motgångar. Misstänkande tillvaron af en sammansvärjning mot honom i hans egen hufvudstad, började han 1868 ett skräckvälde, hvarunder främlingar, landsmän, slägtingar hemsöktes af hans blodsdomar. Den 1 Mars 1870 blef han vid försöket att öfvergå floden Aquidaban öfverraskad och dödad af de förföljande brasilianerna. L:z' äregirighet bragte Paraguay från välstånd till förfall. A. B. B.
Lophaëtus, tofsörnslägtet, zool., hör till underfamiljen örnar (Aquilini) inom dagroffoglarnas familj (Falconidae), roffoglarnas ordning och foglarnas klass. Det har jämförelsevis svag näbb, långa vingar och långa tarser samt har fått sitt namn af de till en tofs förlängda näckfjädrarna. -- Hit hör tofsörnen, L. occipitalis, som ofvan är brun. skimrande i koppar och purpur, på buken mörkare, bröstet ljusare, lårens insida hvitaktig och tarsen smutsigt hvit. Längden utgör 50 till 52 cm. Arten förekommer i Afrika från 17° nordlig bredd till Goda Hopps-udden äfvensom på Madagaskar i skogstrakter såväl på slätt- som i bergstrakterna. Tofsörnen sitter långa stunder stilla i någon trädkrona, derunder sysselsättande sig med att resa upp, lägga ned och breda ut sin tofs. Kommer något jagtbart djur härvid i sigte för honom, sätter han med snabba vingslag efter detsamma och griper det nästan ofelbart. I sitt beteende och sätt kan han jämföras med vår dufhök. Han är lika fräck och rofgirig som denne samt i förhållande till sin styrka ovilkorligen en af skogens värsta röfvare. Apor vågar han dock i allmänhet icke angripa, ty de skynda genast till den anfallnas bistånd samt ansätta då tofsörnen djerft och samfäldt, så att han kan vara nöjd, om det lyckas honom att komma undan. Utom varmblodiga ryggradsdjur förtär han äfven kallblodiga sådana och går i nödfall på as. I fångenskap uthärdar han åratal vid lämplig vård. C. R. S.
Lophiomyoidae, zool., är namnet på en högst egendomlig familj inom gnagarnas ordning och däggdjurens klass. Den grundar sig på en enda art, som genom vigtiga kännetecken skiljer sig från ordningens öfriga medlemmar och i visst hänseende från alla andra däggdjur. Man träffar nämligen hos dess skelett egendomliga bildningar, som erinra om förhållandet bland kräldjur och fiskar. Familjen kan karakteriseras på följande sätt. Framtänderna äro två i hvardera käken. Vadbenet har nedtill sammansmält med skenbenet. Bakfötterna hafva innertån motsättlig. Nyckelbenen äro rudimentära. Hvartdera hjessbenet utsänder från sidorna en skifva eller ett utskott, som stöter intill det breda okbenet och, liksom hos hafssköldpaddorna, bildar ett hvalf öfver tinninggropen. Skallen är ofvantill finkornig. Hit hör slägtet Lophiomys med arten L. Imhausii, hvilken är känd blott i ett enda exemplar, som inköptes i Aden och något öfver halftannat år underhölls lefvande i acklimatisationsträdgården vid Paris. Bland gnagarna synes djuret mest närma sig mössdjurens familj. Arten står till storleken midt emellan en kanin och ett marsvin. Hufvudet är litet, med medelstora öron. Svansen är lika lång som kroppen samt i likhet med denna täckt med långt och yfvigt hår, som på ryggen blir 7 cm. långt och bildar ett slags man. Äfven sidorna äro försedda med långt hår, hvilket skiljes från manen genom en fåra, i hvars botten ligga tilltryckta, stora, lindrigt tillplattade, ojämna och liksom svampartade hår, till hvilka man icke känner något motstycke hos andra däggdjur. Benen äro små och korta, alla försedda med fem tår. Bakfötterna göra, på grund deraf att deras innertå är motsättlig, tjenst som händer samt användas som grip- och klätterorgan. Innertån på framfötterna är kort. Kindtänderna äro tre i hvarje käkhalfva, hafva slutna rötter och äro knöliga. Fällen utgöres af långa hår, som äro hvita vid roten (härigenom bildas två hvita band utefter kroppens båda sidor) och i spetsen, mörkbruna i midten samt uppblandade med korta, helt hvita hår. Undre kroppsdelarna äro försedda med kortare hår af mindre mörkt brun färg. Tassarna äro svarta. Djuret tyckes föra ett nattligt lefnadssätt. Hvar denna gnagare har sitt hemland vet man ej; anledning finnes dock att antaga det vara i nordöstra Afrika, kanske i Nubien. C. R. S.
Lophyrus Latr., zool., ett slägte af sågsteklarnas grupp bland Hymenoptera (Insecta). Antennerna äro 17--23-ledade, hos hannen kamlika, hos honan sågade. Vingarna hafva 1 radialoch 4 kubitalfält, med den innersta tvärribban ofullständig. Lophyrus-arterna äro medelstora. Deras larver hafva 22 fotpar och lefva uteslutande på barrträd, i synnerhet tall. Deras förpuppning eger rum inom en hård och fast, jämntjock kokong med rundade ändar. Inom denna kokong kan larven lefva i åratal oförpuppad. För sina, vissa år förekommande, svåra härjningar å barrskogen äro L. pini och L. rufus mest bekanta. Den förre kan då uppträda i oerhörda massor, och hvartenda barr å milslånga skogssträckor uppätes inom kort tid. Mellan dylika härjningsperioder förlöpa ofta 30 år eller mera. O. T. S.
Lopp kallas i ett eldvapen den utborrning, i hvilken krutladdningen får tillfälle att verka på kulan för att meddela denna önskad utgångshastighet och riktning. Loppet är antingen slätborradt eller reffladt. H. W. W.
Loppan, Pulex irritans L., zool., en välbekant insekt, hörande till underordningen Aphaniptera, eller de vinglösa, bland tvåvingarna (Diptera), en ordning bland insekterna, som är rik på retsamma och skadliga »flygfän», såsom
Källa: Project Runeberg ·
