Sida 744
Metodism. Under förra hälften af 1700-talet uppstod inom den engelska statskyrkan en andlig rörelse
Två år derefter beslöto de att bygga ett hus för att deri hålla möten samt anmodade John Wesley att sända en predikant till Amerika. Vid en konferens i Leeds, 1769, erbjödo sig två af dennas medlemmar, Boardman och Pilmoor, att resa till Nya verlden såsom missionärer; den förre for till New York, den senare till Filadelfia. På dessa följde några andra; och då 1773 den första metodistkonferensen hölls i Filadelfia, funnos i Amerika 10 resepredikanter och 1,160 församlingsmedlemmar. Sedan Förenta staterna begynt frihetskriget mot England, blefvo de från detta land komne predikanterna mindre omtyckta; också återvände de alla till England med undantag af Francis Asbury. Efter krigets slut utsände Wesley 1784 Coke, hvilken han ordinerat till biskop. De amerikanske metodisterna organiserade då den »oberoende metodist-episkopal-kyrkan», med Coke och Asbury såsom sina första biskopar. Visserligen hade under kriget metodisterna på flere håll varit utsatta för förföljelser, emedan de misstänktes för sympati med England; men verksamheten gick det oaktadt framåt med fasta steg. År 1792 hölls den första generalkonferensen, bestående af alla resepredikanter, som hade tillfälle att besöka densamma. Dessas antal tillväxte emellertid så hastigt, att man snart måste låta generalkonferensen, hvilken sammanträder hvart fjerde år, bildas af ombud från årskonferenserna. Denna anordning tog sin början 1812. Från och med 1872 hafva äfven lekmän tillträde till generalkonferensen, dock så, att deras antal ständigt är mindre än predikanternas. Medan metodismen i Amerika, lika som på andra håll, varit mycket litet besvärad af lärostrider, har den dock ej kunnat undgå vissa andra inflytelser, som åstadkommit söndring. Sådan har blott i ringa mån föranledts genom strider om kyrkligt styrelsesätt; det egentliga tvistefröet har varit slafveriet. Wesley och de förste metodisterna voro bestämda frihetsvänner, och i den amerikanska kyrko-ordningen infördes en särskild paragraf, som uttryckte afsky för slafveriet. Men vittnesbördet mot detta försvagades småningom, i synnerhet i de södra staterna, der slafvarna ansågos för en väsentlig del af samhällets ekonomi. Många af metodisterna i norden arbetade dock ifrigt mot slafveriet; och slutligen organiserades (1847) »Södra metodist-episkopal-kyrkan» af slafegarna och deras vänner. Denna kyrka eger ännu bestånd såsom ett särskildt samfund, ehuru den inrättning, som föranledde hennes uppkomst, längesedan upphört. Derjämte hafva af den färgade befolkningen inrättats tre särskilda biskopliga metodistsamfund. Äfven finnas två andra organisationer, »Förenade bröderna» och »Evangeliska föreningen», hvilka i lära och kyrkobruk öfverensstämma med de biskoplige metodisterna, ehuru de ej antagit detta namn. Inom Förenta staterna finnas dessutom sex metodistiska kyrkosamfund, som icke hafva biskopar. Tillsammantagna hafva dessa blott omkr. 200,000 medlemmar, då deremot de biskoplige metodisterna uttöra omkr. 3,800,000.
»Metodist-episkopal-kyrkan» är det mest framstående af dessa samfund. Till generalkonferensen, denna kyrkas högsta myndighet, sändas såväl predikanter som lekmän för att representera de olika årskonferenserna (hvilkas antal f. n., 1886, är 103). Den senast hållna generalkonferensen bestod af 261 ombud för predikanter och 156 ombud för lekmän, tillsammans 417 medlemmar, men detta antal är underkastadt ständig omvexling. Årskonferenserna bestå af de regelbundna resepredikanterna. Såsom namnet antyder, sammanträda de en gång om året. Dessutom har hvarje församling eller till en pastors verksamhet hörande »krets» sin qvartalskonferens, bestående af predikanter, klassledare, skaffare, söndagsskolföreståndare och församlingsombud. Denna sammanträder fyra gånger om året. I generalkonferensen och i årskonferenserna är någon af biskoparna ordförande, dock utan rösträtt; i qvartalskonferenserna ledas förhandlingarna af en presiderande äldste. Biskoparna väljas af generalkonferensen till det antal, som den anser nödigt. Deras verksamhet omfattar kyrkan i dess helhet, inom hvilken de äro skyldiga att resa omkring; biskopsstift finnas alltså icke inom metodistkyrkan. Vid årskonferensen bestämmer biskopen på hvilken plats hvarje resepredikant skall under det kommande året tjenstgöra såsom pastor. Resepredikanter antagas och afsättas visserligen uteslutande af årskonferensen, men denna eger icke att bestämma hvar de skola utöfva sin verksamhet. Ej häller hafva församlingarna rätt att välja predikanter; frågan härom hänskjutes till biskopens afgörande. Årskonferenserna äro delade i »distrikt», hvilka förestås af presiderande äldste. Dessa resa omkring till distriktets olika församlingar, predika, hålla qvartalskonferenser och tillse, att allt går rätt till. De utnämnas af biskoparna bland de inom konferensen tjenstgörande äldste. Utom äldste finnas inom årskonferensen äfven »diakoner», ordinerade predikanter, hvilka ännu ej afslutat den fyraåriga studiekursen, men äro »upptagna i full förening» (erhållit fast anställning) i konferensen. Innan detta sker, måste en predikant under två år »stå på prof». Han förestår då en församling samt har en resepredikants skyldigheter, dock utan rösträtt i konferensen. Endast ordinerade predikanter må förvalta sakramenten och förrätta vigsel. Lokalpredikanter kallas bland metodisterna sådana, som ej ingå i någon årskonferens (ej tillhöra reseföreningen), men dock af den församling de tillhöra ansetts lämpliga att predika. De utnämnas af qvartalskonferensen på förslag af församlingen. I allmänhet äro de icke ordinerade, men kunna blifva detta efter längre, väl vitsordad tjenst.
Metodismen i Sverige. På begäran af några engelska metodister, hvilka bosatt sig i Stockholm, sändes 1826 en pastor Stephens från England att tillse deras andliga behof. År 1830 hitsändes i hans ställe pastor G. Scott, hvilken snart började predika på svenska. Den mest bekante bland hans lärjungar var C. O. Rosenius, hvilken också, sedan Scott återvändt
Källa: Project Runeberg ·
