Larson (förut Larsson), Simeon Markus, landskapsmålare, föddes i trakten af Åtvidaberg i Östergötland 1825. Ehuru bondson, fick han någon tid gå i skola i Linköping, men måste efter faderns död sörja för sig sjelf och valde då att gifva sig i sadelmakarelära i Stockholm. Der blef han gesäll i yrket och väckte sin mästares uppmärksamhet genom sin färdighet att rita. För att öfva sina anlag för teckning fick L. någon tid besöka konstakademiens principskola. Derigenom vaknade hos honom känslan af hans stora kallelse, och han beslöt, oaktadt lockande anbud, att öfvergifva handtverket och egna sig åt konsten. En tid tvekade han dock mellan måleriet och scenen, ty han hade en passionerad böjelse för teatern; men slutligen segrade det förra. På våren 1846 blef L. elev vid akademien, målade porträtt för billigt pris, men studerade för öfrigt nästan på egen hand landskapsmåleriet, i hvilket han dock njöt föga uppmuntran af den då ännu tongifvande Fahlcrantz. Redan 1848 kunde emellertid L. uppträda vid akademiens utställning med några utsigter och studier. Kort derefter kom han att för någon tid antaga ett ritlärareförordnande i Helsingborg, och vistelsen der blef afgörande för hans framtid. Hafvet med sitt storartade, rörliga lif gjorde ett mäktigt intryck på hans utomordentligt känsliga natursinne, och när han vid ett besök i Köpenhamn fick skåda Anton Melbyes och andra marinmålares arbeten, blef hans beslut stadgadt. Han uppsökte Melbye, hvilken blott med svårighet kunde förmås att gifva honom några få timmars undervisning. Efter några dagar skildes man åt; men L. hade redan med sin ovanligt stora fattningsgåfva fått en fast grund att bygga på. Återkommen till Stockholm på hösten 1849, började han med rastlös flit måla mariner, i tysthet biträdd af ett par konstnärer bland sina bekanta. Dessa taflor, som utställdes i konstföreningen, väckte genast uppseende, emedan denna genre då var så godt som okänd i Sverige, der endast kapten Berger ibland målat några dylika stycken i liten skala. Beställningar ingingo derför i rask följd, och L. erhöll sommaren 1850 tillstånd att medfölja korvetten Lagerbjelke på dess expedition i Nordsjön, hvilket beredde konom ett utmärkt tillfälle till studier. Derefter fick han äfven göra en resa i Norge, der han studerade företrädesvis fjällpartier och vattenfall, hvilka ämnen han från denna tid ofta behandlade. Men oaktadt den framgång han rönt, insåg L. likväl, att han måste söka en fullständigare utveckling af sin teknik, än den han kunde nå i hemlandet. Förtjust öfver ett par taflor af And. Achenbach, dem han sett i Kristiania, fattade han beslutet att uppsöka denne mästare, och sommaren 1852 (han blef det året agré af konstakademien) kunde han, som akademiens resepensionär, sätta det i verket. Han blef välvilligt mottagen af Achenbach, som ofta besökte hans atelier och gaf honom råd. Det dröjde nu ej länge, förrän han vann rykte i Tyskland och kunde sälja taflor till Berlin, Leipzig, Prag m. fl. städer. 1855 satte han sig i förbindelse med Zoll, som då vistades i Düsseldorf, och uppgjorde med honom planen att gemensamt behandla fosterländska ämnen i större bilder. Det enda resultatet af deras samarbete blef Färd till en julotta i Småland (nu i enskild ego i Stockholm), ett i flere hänseenden framstående arbete. Samtidigt målade han äfven smärre folklifsbilder i förening med Nordenberg. -- 1855 begaf sig L. till Paris, der han kom att uppehålla sig i tre år. Hans alstringskraft stod då på sin höjd, hans rykte likaså, särdeles sedan han vid den stora verldsutställningen s. å. erhållit hedersomnämnande för ett Landskap med vattenfall (såldt till England). Efter att han 1857 blifvit ledamot af konstakademien och genom sin verksamhet samlat betydliga summor, återvände han 1858 till Stockholm och ordnade der en stor utställning af sina taflor, bl. a. den nyss nämnda, hvilken han hembjöd till staten för 15,000 kr., men ej fick sälja. L. fattade nu planen att slå sig ned vid Flenshult, ett präktigt beläget ställe, 16 km. söder om Vimmerby, och han uppförde der en egendomligt ordnad byggnad, på en gång villa och skådetorn, från hvars höjd man hade den mest hänförande utsigt. Hans afsigt var dels att arbeta i sin konst, dels att öppna en undervisningsanstalt för svenska landskapsmålare. Innan han slog sig i ro, ville han dock förevisa sina taflor i Köpenhamn; men lyckan, d. v. s. allmänhetens gunst, började nu öfvergifva honom. Helt naturligt var också, att en konst, så vulkaniskt sjudande, så brusande af öfverdåd och lif, så fri i sin teknik, ej skulle slå an på den tidens danskar. Han vistades emellertid i Köpenhamn och Skåne från hösten 1858 till våren 1859. Just vid hans ankomst till hemmet uppgick detta i lågor, och planerna att återuppföra det strandade på bristande tillgångar. L. lemnade trakten och på hösten 1860 äfven fäderneslandet, som han ej mera skulle återse. Hans färd gick till Helsingfors, der han uppehöll sig ett år och någon tid vistades i Runebergs hem. Derifrån begaf han sig till Petersburg, der han å nyo vann framgång och skördade rikliga inkomster. 1862 reste han till London, och äfven der gick det honom väl till en början (det berättas, att han sålunda på tio månader sålde taflor för 29,000 kr.). Men detta var hans sista framgång. Han var redan bruten till kropp och själ; hans målningssätt, som blef allt vårdslösare, kunde ej återvinna den forna kraften, och han försjönk i allt djupare armod. L. afled i London d. 25 Jan. 1864.
I färgens kraft och glöd, i stämningens djerfva storhet, i uppfattningens lif står L. med sina bästa arbeten på en höjd, dit endast få svenska landskapskonstnärer hunnit. Med en förvånande säkerhet behandlade han sin palett, och alla hans goda taflor hafva derför en harmoni och en samlad styrka, som skulle göra dem till helgjutna mästerstycken, om detaljbehandlingen vore fylligare och mer naturtrogen. Man känner framför en duk af L., att ett sant målaresnille fört penseln; och det är en nästan vulkanisk kraft, som griper en, vare sig han tumlar utför hvassa klippafsatser med det rykande skummet eller far på stormregnets vingar eller hemskt upplyser den mörka natten med branden från ett fartyg. Redan i sina tidigare, jämförelsevis lugnare arbeten röjer L. denna ansats till något väldigt, något himlastormande, som sedan får sitt fulla uttryck i hans mognade konst. Men bredvid de storartade förtjensterna lura också felen. Mer och mer försvagas den ädlare naturkänslan, och en konstlad, öfverdrifven, nästan konventionel formgifning och ljusfördelning sticka allt tydligare fram. Tekniken blir fortfärdigare, djerfvare, stormigare, tills den nästan synes rå. L:s utomordentliga minne och de en tid hopade beställningarna vande honom vid att måla "alla prima" och utan förberedelse. Ett bekant exempel derpå är den Brinnande ångbåt han, enligt eget och vittnens intyg, på tio timmar målade för studentföreningen i Lund 1859. Af hans senaste alster (efter 1860) hafva ytterst få kommit till Sverige, och djupet af hans konstnärsskåps förfall blef således doldt för hans hemland. -- Hans konst, med dess dystra, trotsiga hållning, dess sällsamma utbrott, är ett uttryck för hans skaplynne som menniska. "Denna vulkaniska natur kände intet mått i glädjen och nöjet. Sina passioner gaf han lösa tyglar, och hans egenkärlek var bland dem skötebarnet. Också förvärfvade han härigenom ovänner och belackare i mängd. Han föraktade bokliga studier; men hans lysande hufvud och skarpa omdöme ersatte till en del den brist på uppfostran han aldrig vårdat sig om att afhjelpa." -- L:s arbeten äro, till följd af hans otroligt lätta alstringsgåfva, mycket spridda i hans fädernesland. Bland de värdefullaste torde vara de fyra, som finnas i Sveriges nationalmuseum: Fjällandskap med vattenfall i Norge (1850), Kronborgs slott vid månsken (1856), Storm vid bohuslänska kusten (1857) och Brinnande ångbåt på ett stormigt haf vid månsken (1858). Ytterligare tre tillhöra staten genom Karl XV:s gåfva. I flere enskilda samlingar i Stockholm träffas stora och värdefulla dukar af hans hand. Ett tillfälle att öfverskåda gången af hans konstnärliga utveckling och att återse flere af hans bästa alster gaf den utställning af L:s arbeten, som, på föranstaltande af styrelsen i Föreningen för nordisk konst, egde rum i Stockholm 1880. Nära ett hundratal af hans verk, de flesta taflor i olja, upptagas i den tryckta förteckningen. I Juni 1882 utfärdades inbjudning till subskription för L:s enka, hvilken länge lifnärt sig som föreståndarinna för en småbarnsskola i landsorten. --rn.