Legitim

Legitim (hårdt g; uttalas äfven lesjitim; Lat. legitimus, af lex, lag), laglig, enligt lag berättigad, särskildt om arfvingar ("äkta" barn) och i ännu inskränktare mening om tronarfvingar (regenter och tronpretendenter). -- Legitimation, styrkande af laglighet, af behörighet (se nedan). -- Legitimera (Fr. légitimer), göra laglig, gifva lagligt berättigande, "erkänna" (om barn). -- Legitimera sig, styrka sin behörighet; inom juridiken, visa sig vara rätt vederbörande. I rättegång åligger det käranden bevisa icke blott sin egen, utan äfven svarandens egenskap af rätt part i målet, d. v. s. att käranden är den, som eger göra gällande det framställda anspråket, och att svaranden är den, mot hvilken detta bör riktas (legitimation i afseende på saken). Uppträder en person inför rätta i annans ställe, skall han styrka, att han är behörig utföra dennes talan (legitimation i afseende på rättegången). -- Legitimitet (Fr. légitimité), laglighet, lagligt berättigande; äkta börd; en regents eller tronpretendents lagliga rätt till kronan. -- Den, som enligt författningen är berättigad att innehafva tronen, kallas legitim regent, i motsats till usurpatorn. Af äldre tiders diplomater, särskildt af Talleyrand på Wienkongressen 1814, tillerkändes endast de ärftliga furstehusen legitimitet; oinskränktheten och oföränderligheten af deras makt ("konungadömet med Guds nåde") upphöjdes till en oomtvistlig princip (legitimitetsprincipen). I rak motsats dertill står den af Napoleon III proklamerade och för hans äregiriga planer begagnade "nationalitetsprincipen", som öfverlemnar åt folken sjelfva att fritt välja sina statsöfverhufvud. -- Legitimist, anhängare af legitimitetsprincipen. Om de franske legitimisterna se följ. art.