Lepra

Lepra (äfven kallad lepra arabum), det grekiska namnet på en urgammal utslagssjukdom, som förekommer i de flesta land under olika namn, såsom spetälska i Sverige, spedalskhed i Norge, leprosy i England, ladrerie i Frankrike, aussatz i Tyskland, likðrá på Island, melaatschheid i Holland, gafedad i Spanien, gafeira i Portugal, krimskaja i Ryssland, kushta i Indien och mal rouge i Cayenne. I äldre tider kallades den i bibeln zaraata, af de klassiske författarna elephantiasis graecorum, morphaea, satyriasis, leontiasis, morbus herculeus och malum mortuum (deraf den salernitanska skolans mal morto). Utan tvifvel omfattade dessa namn i äldre tider icke blott den egentliga spetälskan, utan äfven en mängd andra hudsjukdomar, såsom lupus, skabb, ekzem, psoriasis och skrofulösa utslag, möjligen äfven syfilis. De äldsta säkra spåren af spetälska träffas hos israeliterna under deras flykt från Egypten. Men att den redan förut var inhemsk i Egypten synes bevisadt af Brugsch, som funnit sjukdomen omtalad på en papyrusrulle från år 2,400 f. Kr. Lika gammal synes sjukdomen vara i Indien och Kina, hvaremot den i Japan omtalas först i 13:de årh. e. Kr. Tiden för spetälskans första uppträdande i Europa är ännu höljd i ett visst dunkel. Den omtalas visserligen uti Italien i århundradet före Kristus, men mera såsom en sällsynthet. Det var först i 7:de och 8:de årh. e. Kr., som man på flere ställen i Europa började lagstifta med afseende på sjukdomen (Pipin, Karl den store m. fl.) och inrätta sjukhus eller s. k. leproserier (se d. o.) för densamma. Sin största utbredning i Europa fick den genom de återvändande korsfararna, men utan tvifvel inbegreps då under namnet lepra en mängd andra hudsjukdomar, möjligen äfven syfilis. I samma mån som denna sista sjukdom blef känd och erkänd som en specifik, egenartad sjukdom, finna vi spetälskan märkbart minskas i freqvens öfverallt i Europa, så att den numera är inskränkt till vissa endemiska härdar på smärre områden. För närvarande förekommer den verkliga spetälskan ännu i sitt gamla hemland, Egypten, såväl utefter Nilens stränder som på Medelhafvets och Röda hafvets kuster. Den träffas äfven på östra Afrikas kust, såsom vid Sansibar, Mosambik, på Madagaskar, Mauritius, S:t Helena. I Algeriet är den ganska utbredd, i synnerhet bland kabylerna. Den träffas äfven i Marokko, på Kanarieöarna och Madeira, men är sällsynt på Azorerna och saknas i Tunisien och Tripoli. På Afrikas vestkust förekommer den ganska ymnigt från Senegambien ned till Cap Lopez. I Asien är lepran mest utbredd utefter kusterna och floderna i Indien, Kina, Japan och på Sunda-öarna, mindre på sydkusten af Arabien, i bergstrakter af Persien, Syrien och Palestina (Libanon). I Jerusalem finnas flere leproserier, som befolkas från den omgifvande trakten. I Australien förekommer sjukdomen mest på Nya Zeeland och på Havaii-öarna. Ännu smärre äro härdarna i Europa. I Spanien och Portugal äro åtskilliga kustdistrikt hemsökta. I Italien synes sjukdomen hålla på att dö ut. Ännu finnes ett par små slocknande härdar vid Genuabukten (ett leproseri i S:t Remo är nästan tomt) och i Comacchio, en liten stad nära Ferrara. Deremot har den tilltagit något på Sicilien under de två sista decennierna. I Turkiet finnas endast små härdar på kusterna af Tessalien och Macedonien (ett leproseri i Konstantinopel står nästan tomt). I Grekland håller lepran sig nästan endast till berget Parnassos; på Joniska öarna är den sällsynt. Såväl i Syd-Ryssland som i Östersjöprovinserna, der den förr var gängse, är den nu i starkt aftagande. Dess förnämsta härd i Europa är f. n. i Norge, utefter kusten från Stavanger till Tromsö. Antalet sjukdomsfall är dock äfven der i ett ständigt sjunkande, så att då det för 30 år sedan utgjorde omkr. 3,000, har det nu nedgått till ungefär hälften. De flesta fallen tillhöra Nordre och Söndre Bergenhus, Romsdals och Söndre Trondhjems amt. Stora anstalter ("plejestiftelser") för de spetälskes isolering och vård finnas vid Bergen, Molde och Trondhjem. På Färöarna och Shetlandsöarna upphörde spetälskan redan i början af 1800-talet; deremot finnes den ännu, ehuru aftagande, på sydkusten af Island. I Sverige, der den på 1700-talet för vissa trakter var en svår landsplåga, har den alltmer aftagit, så att den nu är nästan uteslutande inskränkt till Gefleborgs län samt till några spridda fall inom Vesternorrlands och Kopparbergs län, hvaremot den förut förekom äfven i Bohus län samt vid Dalelfvens utlopp, der den gick under namnet elfkarlebysjukan. I Norrland kallas den af folket knölsjuka. År 1882 funnos i Sverige 105 officielt kända fall af spetälska (62 män och 43 qvinnor). Af dessa tillhörde 91 Gefleborgs län, och de flesta angripna voro boende i socknarna Ljusdal, Jerfsö, Delsbo, Färila, Alfta och Enånger. I Jerfsö finnes ett särskildt sjukhem för spetälska. Å detta voro 1883 intagna 25 sjuka. Hela antalet spetälskefall utgjorde s. å. 92, af hvilka 78 kommo på Helsingland. -- Till Amerika importerades spetälskan först på 1500-talet med negerrasen och sedan med kineserna till Kalifornien. Dock är den ganska sällsynt på fastlandet, utom i Brasilien, der man träffar mången "morfetico" på landsvägen. Stora leproserier finnas i Bahia, Rio de Janeiro och Pernambuco. Oftare träffas spetälskan på de Vestindiska öarna. På Grönland förekommer den ej. -- Man har länge famlat efter orsaken till denna egendomliga sjukdom och trott sig finna den än i klimatiska, än i telluriska, än i hygieniska förhållanden. I synnerhet har man fäst sig vid fuktigt kustklimat och salt skämd fisk som hufvudsakligt födoämne jämte osnygghet och fattigdom. Väl torde dylika orsaker kunna hafva en predisponerande inverkan, men utan tvifvel måste man söka den egentliga orsaken till spetälskan i ett specifikt ämne, ett spetälskegift, och efter all sannolikhet är detta gift organiseradt, bestående af bakterier. Redan 1874 träffade norrmannen Hansen stafformiga baciller i de leprösa knölarna; och dylika hafva sedan träffats äfven af Neisser, Cornil, Köbner m. fl., så att Hansen o. a. numera anse leprans parasitära ursprung vara en afgjord sak. Mera omtvistade äro frågorna om spetälskans smittsamhet, kontagiositet, och om dess ärftlighet. I äldre tider ansågs visserligen spetälskan såsom en af de mest smittsamma sjukdomar, hvarför man afskydde och på ett barbariskt sätt afskilde en spetälsk från umgänget med de friska, men troligen berodde denna åsigt på förblandning med skabb, syfilis o. d. I samma mån som sjukdomens begrepp blifvit mera begränsadt, har åsigten om dess kontagiositet gifvit med sig. Utan tvifvel finnas många fakta, som tala mot sjukdomens smittsamhet, såsom dess inskränkning till smärre lokala härdar, vissa raser eller enskilda familjemedlemmar, utan att öfriga medlemmar af familjen, oaktadt långvarig intim beröring, blifva angripna, och slutligen den omständigheten att aldrig läkare och väktare vid leproserier bruka smittas. Den moderna parasit-teorien skulle väl tala för sannolikheten af kontagiositet, men erfarenheten synes mest strida deremot. Åtminstone måste sjukdomens spridning genom direkt smitta räknas till undantagen. Deremot har sjukdomens ärftlighet vida mera skäl för sig, i synnerhet om man dermed menar endast anlaget och predispositionen, eller mottagligheten för smittämnet. -- Spetälskan uppträder under tvänue i det yttre olika, men till sitt väsende enahanda former: den knöliga, (tuberkulösa) och den glatta (anestetiska). Anatomiskt beror nämligen spetälskan på bildning här och der i kroppen af små cellrika härdar, i hvilka Hansen m. fl., såsom nämndt är, funnit specifika baciller. Om nu dessa härdar uppträda företrädesvis i huden, uppstår den knöliga formen. Slå de sig ned i nervstammarna, uppträda först öfverkänsliga, sedan okänsliga fläckar i huden, motsvarande de angripna nervstammarnas förgreningsområden i huden, och man har då den glatta formen. Knölarna uppträda mest i ansigtet och vanställa det i hög grad, intaga ögonbrynens plats, vanställa haka och näsa, förstöra ögon och synförmåga samt förläna fysionomien ett djuriskt, lejonlikt utseende, hvaraf namnen facies leonina, leontiasis. Knölarna kunna mjukna och resorberas eller förvandlas till öppna, variga sår. Ofta inträder gangren i fingrar och tår, som bortfalla, så att extremiteterna blifva stympade (lepra mutilans). De känslolösa fläckarna äro dels ljusare (morphaea alba), dels mörkare än omgifvande hud (morphaea nigra). Intelligensen blir ofta förslöad, och patienten råkar förr eller senare, vanställd i högsta grad, i ett hjelplöst, mer eller mindre apatiskt tillstånd. Med arsenik och stärkande medel lyckas man sällan hejda den redan utbrutna sjukdomen. Utflyttning i tid från den af sjukdomen hemsökta orten jämte ett i allo sundt lefnadssätt torde vara bästa medlet att förekomma utvecklingen af ett slumrande medfödt anlag. F. B.