Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Libavius

Ämne: Kemister (biografier) · Kemister och geologer

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 9 (1885), sp. 1199–1200 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Libavius (Libau), Andreas, tysk kemist, född i Halle vid midten af 1500-talet, var 1588--91 professor i historia och literatur vid universitetet i Jena och derefter gymnasiirektor och praktiserande läkare i Rothenburg an der Tauber, senare (från 1607) i Koburg. Död 1616. -- Inom Paracelsus' skola var L. den förste, som visade sig nog kritisk att såsom vidskepligheter utdöma åtskilliga af dennas mystiska föreställningar och hjelpmedel. Ehuru han ingalunda fullt frigjorde sig från alkemistiska lockelser, hade han på det medicinska området blick för en förnuftsenlig användning af kemiska preparat. Sjelfva den kemiska vetenskapen befordrade han genom flere anmärkningsvärda upptäckter. Han uppdagade tennkloriden (spiritus fumans Libavii), tillämpade metoden att framställa svafvelsyra genom förbränning med salpeter, verkställde analyser af mineralvatten, med iakttagelse af den då ännu icke närmare kända kolsyrans närvaro såsom sjelfständig beståndsdel, samt uppvisade salpetersyrad vismuts fällning genom vatten (magisterium bismuthi). En begynnande användning af blåsröret var icke främmande för L., och dess bruk vid tillsmältning af glasrör beskrifves i ett af hans utgifna arbeten (1613). Såsom den märkligaste bland hans skrifter må anföras den "äldsta läroboken i kemi", Alchymia . . . collecta . . . accurate explicata et in integrum corpus redacta (1595; flere senare upplagor). L:s' samlade skrifter, Opera omnia medico-chymica, 3 bd, utkommo 1615.