Lim

Lim, kem., kem.tekn., qväfvehaltiga, amorfa, i kallt vatten svällande, men i hett vatten lösliga ämnen, hvilkas lösningar vid afsvalning gelatinera. Lim bildas derigenom att vissa väfnader ur djurriket, s. k. limgifvande ämnen, länge kokas med vatten. Man skiljer emellan tvänne slags lim, nämligen vanligt lim l. benlim (äfven kalladt glutin) och brosklim (kondrin). Det förra erhålles af fibrillär bindväf, hvars hufvudbeståndsdel benämnes kollagen l. glutinbildande substans, och ben, hvars organiska beståndsdel kallas ossein, det senare af broskväfnaden, som utgöres hufvudsakligen af kondrigen. Till dessa ämnen synes limmet förhålla sig som hydrat till anhydrider, hvadan således limbildningen eger rum derigenom att de limgifvande ämnena kemiskt binda vatten. För benlim har man uppställt den kemiska formeln C₁₀₂ H₁₅₁ N₃₁ O₃₉ och för kollagen C₁₀₂ H₁₄₉ N₃₁ O₃₈. Den procentiska sammansättningen, som svarar mot den förra formeln är 50,3 proc. kol, 6,2 proc. väte, 17,8 proc. qväfve och 25,7 proc. syre. Benlim är i rent tillstånd färglöst, genomskinligt samt smak- och luktlöst; det sväller i kallt vatten och löses i kokande vatten. Lösningen stelnar vid afsvalning till gelé, men förlorar denna egenskap, om den länge hålles i kokning, äfvensom om den blandas med ättiksyra, utspädd salpetersyra eller oxalsyra. Limlösningen är starkt venstervridande. I alkohol och eter är lim olösligt. Limlösning fälles icke af utspädda mineralsyror och organiska syror, icke häller af alun och jernsalter, men väl af garfämne och af qvicksilfverklorid. Vid torr destillation bildas af lim en stor mängd produkter, såsom ammoniak, cyan-ammonium, baser (metylamin m. fl. och i stor mängd pyrrol) och smärre mängder kolväten. Vid långvarig kokning af lim med utspädd svafvelsyra eller alkalier bildas glykokoll och andra amidosyror. Genom inverkan af oxidationsmedel på lim bildas blåsyra, bittermandelolja m. m. Om en limlösning blandas med kaliumdikromat (surt kromsyradt kali) och utsättes för ljusets inverkan, uppstår en olöslig förening af kromoxid med modifieradt lim, som lätt upptager fint fördelade ämnen, såsom kol, smältfärger o. d. På detta förhållande har man grundat vigtiga fotografiska metoder. Såväl limgifvande ämnen som limmet sjelf lösas af magsaften, hvarvid limmet förlorar egenskapen att gelatinera. I organismen kan lim icke ombildas till ägghviteämnen, men deremot kan lim i födan inskränka ägghviteförbrukningen och är således indirekt ett näringsmedel (det är en huvudbeståndsdel i köttsoppa). Hufvudmaterialet för beredande af lim i stort utgöres af affall från garfverier, handskfabriker o. d. För att befria råämnena, limgodset, från fett behandlar man dem under ett par veckor eller månader med kalkmjölk. Sedan borttvättas kalken omsorgsfullt; och för att oskadliggöra den halt af kalk, som efter tvättningen kunnat qvarstanna, utsätter man limgodset för luftens inverkan, då kalken upptager kolsyra, eller ock tvättas godset slutligen med mycket utspädd saltsyra. Godset öfvergjutes derefter med vatten, och alltsammans kokas antingen för fri eld eller medelst inledande af ånga. För mycket vatten och för långvarig kokning utöfva skadligt inflytande på limmets beskaffenhet. Lösningen lemnas nu i kar, omgifna af föga värmeledande ämnen, så att den får klaras och orenligheterna sjunka till bottnen. Ofta underlättas klarningen genom tillsats af litet alun. Den ännu varma lösningen tappas derefter i tråg, invändigt bestrukna med fett. Sedan den stelnat till gelé, sönderskäres detta till taflor, hvilka torkas på nät, utspända i träramar. Om man vill bereda lim af ben, kan man antingen upphetta benen med vatten under två atmosferers tryck i slutna kärl eller också behandla benen med saltsyra, som utlöser deras halt af kalciumfosfat och lemnar osseinet, hvilket genom kokning med vatten lemnar lim. -- Limmets beskaffenhet och förmåga att binda är olika alltefter råämnena och metoderna vid beredningen, och man har uppgifvit en mängd metoder att pröfva limmets godhet. En sådan metod består deri att man låter lika stora gipsstycken genomdränkas af lika koncentrerade limlösningar och profvar deras hållfasthet, sedan de torkat. -- Ett af rena material beredt lim kallas gelatin. Råämnet utgöres företrädesvis af kalfskinn, och limlösningen utgjutes på glasplattar. Genom att tillsätta litet socker till limlösningen ger man gelatinet större elasticitet. Munlim beredes af 100 del. gelatin, 50 del. socker och 200 del. vatten, hvilken blandning afdunstas, så att blott 200 del. återstå. Gelatinkapslar för farmacevtiska preparat beredas af gelatin, socker, honing eller glycerin och gummi arabicum. Flytande lim är en icke gelatinerande lösning af modifieradt lim, som erhålles, om utspädd salpetersyra eller ättiksyra tillsättes en het limlösriing. En blandning af lim och glycerin är en elastisk massa, som på boktryckerier nyttjas till valsar för att öfverdraga stilarna med svärta. -- Brosklim (kondrin) innehåller något mindre qväfve (14,4 proc.) än benlim, men liknar detta. Dess lösning fälles dock af utspädda syror och metallsalter, t. ex. alun. Brosklimmet är icke på långt när så bindande som benlimmet. Genom inverkan af syror på brosklim bildas ett sockerartadt ämne och leucin, men icke glykokoll. Se vidare Husblås. P. T. C.