Linnarsson, Jonas Gustaf Oskar, paleontolog, geolog, född i Falköping d. 24 Nov. 1841, blef student i Upsala 1857, filos. kandidat 1866 och filos. doktor s. å. Han började derefter utföra geologiska och paleontologiska undersökningar i Vestergötland samt kallades 1869 till docent i geologi och mineralogi vid Upsala universitet och anställdes s. å. som paleontolog och geolog vid Sveriges geologiska undersökning. Såsom sådan företog han forskningsresor inom olika delar af Sverige och Norge samt 1872, med understöd af statsmedel, en vetenskaplig resa till Böhmen och Östersjöprovinserna. Han var sekreterare i Geologiska föreningen i Stockholm fr. o. m. 1877 till Februari 1881. Död i Sköfde d. 19 Sept. 1881. -- Ehuru L. först jämförelsevis sent började bedrifva geologiska och paleontologiska studier, utöfvade han dock ett stort inflytande på dessa vetenskapers utveckling inom Sverige. Orsaken dertill låg dels uti hans grundliga och noggranna arbetsmetod, dels äfven i en skarp blick för iakttagelser i naturen, hvartill kom en mycket vidsträckt beläsenhet inom hithörande område. Och slutligen riktade han sin uppmärksamhet åt ett verksamhetsfält, som dittills icke till någon större omfattning blifvit kultiveradt hos oss, nämligen en mera detaljerad stratigrafisk-paleontologisk utredning af silurlagren. Redan hans första större arbete, Om Vestergötlands cambriska och siluriska aflagringar (1870), kan i detta afseende anses grundläggande, och sedan blef det hans uppgift att i olika delar af landet fullfölja samma slags undersökningar. Det var just den omständigheten att han i sina paleontologiska arbeten aldrig förbisåg det stratigrafiska, som gaf dem så stor betydelse för Sveriges geologi. Han åtnjöt äfven i utlandet, både på denna och andra sidan Atlanten, ett välförtjent anseende inom den vetenskapliga verlden. L. författade mellan 40 och 50 större och mindre uppsatser af geologiskt eller paleontologiskt innehåll, af hvilka de flesta äro publicerade af Vetenskapsakademien, Sveriges geologiska undersökning och Geologiska föreningen. Utom den ofvan anförda må nämnas Öfversigt af Nerikes öfvergångsbildningar, On the brachiopoda of the Paradoxides beds of Sweden, Berättelse om en vetenskaplig resa till Böhmen och ryska Östersjöprovinserna 1872, Om faunan i lagren med Paradoxides ölandicus, Jordskalfvet i mellersta Sverige den 2 Febr. 1819, De undre Paradoxideslagren vid Andrarum, Iakttagelser öfver de graptolitförande skiffrarna i Skåne och Om faunan i kalken med Conocoryphe exsulans. A. G. N.
1. Linné, Karl von, professor i medicin och naturalhistoria vid Upsala universitet, arkiater, "blomsterkonungen i Norden", föddes d. 18/28 Maj 1707 i Råshults komministersgård, Stenbrohults socken, Kronobergs län, nära Liatorps jernvägsstation på Södra stambanan och invid skånska gränsen. Föräldrarna voro komministern, sedermera kyrkoherden i Stenbrohult Nikolaus Linnaeus och Kristina Brodersonia. Efter tvänne års enskild undervisning dels i hemmet, dels i Vexiö intogs L. i Vexiö skola d. 10 Maj 1716, uppflyttades på gymnasium d. 11 Juli 1723 och erhöll derifrån afgångsbetyg d. 6 Maj 1727. Han inskrefs d. 19 Aug. s. å. som student vid universitetet i Lund, der han vistades ett år, dock utan att ingå i någon nationsförening. Den 5 Sept. 1728 ankom L. till Upsala och inskrefs d. 13 Nov. i Smålands nation. För prof. Olof Rudbeck d. y. vikarierade han vid de offentliga föreläsningarna i botaniska trädgården 1730 och 1731 samt var informator i Rudbecks hus Juni 1730--Dec. 1731. På Vetenskapssocietetens i Upsala bekostnad reste han Maj--Okt. 1732 i Ume, Lule och Pite lappmarker, gjorde en utflykt till norska kusten (Sörfolden och Rörstad) och tog återvägen hem öfver Luleå, Torneå och Kemi, genom Österbotten samt öfver Åbo och Åland. I Upsala gaf L. derefter enskild undervisning i naturalhistoria och proberkonst och förskaffade sig derigenom sin utkomst samt medel till en resa till Vestmanlands och södra Dalarnas bergslag Dec. 1733--Mars 1734. Målet blef Falun. Juli--Aug. 1734 företog han på inbjudning af landshöfdingen öfver St. Kopparbergs län frih. N. Reuterholm en naturhistorisk forskningsresa genom Öster- och Vester-Dalarna med utsträckning till Röros i Norge. Han föreläste derefter en tid proberkonst för grufbetjenterna i Falun och anträdde derifrån d. 20 Febr. 1735 en utrikes resa, närmast till Holland för att der blifva promoverad till medicine doktor. Sjövägen togs från Helsingborg till Lybeck samt från Hamburg till Amsterdam. Den 23 Juni s. å. erhöll L. med. doktorsdiplom i Harderwijk och anställdes, på förslag af den verldsberömde läkaren och naturforskaren H. Boerhaave, d. 24 Sept. såsom prefekt öfver borgmästaren i Amsterdam G. Cliffords trädgård i Hartekamp, ett landtgods mellan Haarlem och Leiden. På Cliffords bekostnad vistades han Juli--Sept. 1736 i England för att från Chelsea (nära London) och Oxford skaffa växter till trädgården. Den 3 Okt. 1736 kallades han till ledamot af kejserl. vetenskapsakademien Naturae curiosorum under namn af "Dioscorides secundus". L. lemnade Hartekamp om hösten 1737 och tillbragte vintern hos prof. Adr. van Royen i Leiden. Efter ett kort besök i Paris, der han d. 14 Juni 1738 blef korresponderande ledamot af l'Académie royale des sciences, anträdde han återvägen från Rouen sjöledes till Helsingborg, dit han kom d. 28 Juni. Samma år i Sept. slog han sig ned i Stockholm såsom praktiserande läkare. Den 4 Okt. blef han ledamot af Vetenskapssocieteten i Upsala. Han fick d. 14 Maj 1739 uppdrag att mot 100 dukater årligen hålla offentliga föreläsningar i botanik på riddarhuset och i mineralogi i Bergskollegiets proberkammare öfver dess mineral-kabinett. Den 19 Maj utnämndes han till amiralitetsmedikus vid flottans station i Stockholm. L. var en af Vetenskapsakademiens sex stiftare (d. 2 Juni 1739) och blef genom lottning dess preses för första trimestern, månaderna Juni--Sept. Han erhöll d. 5 Maj 1741 fullmakt att vara professor i teoretisk och praktisk medicin i Upsala. Följande år gjorde han delvis tjenstebyte med prof. N. Rosén och blef sålunda prof. i medicin och naturalhistoria. På rikets ständers förordnande och på allmän bekostnad företog han resor till åtskilliga landsorter i riket: till Öland och Gotland 1741, till Vestergötland 1746 och till Skåne 1749. Han återupprättade 1742 den förfallna akademiträdgården i Upsala ur dess lägervall och grundlade 1743 ett "museum academicum". 1744 utsågs L. efter prof. A. Celsius till sekreterare i Vetenskapssocieteten och till inspektor för Smålands nation; den förra befattningen behöll han i 23 år, den senare till sin död. 1747 blef han arkiater, 1753 riddare af nordstjerneorden, "den förste literate i Sverige och af konungen sjelf dubbad", samt 1762 adlad, hvarvid han antog namnet von L. (han hette förut Linnaeus). Han var universitetets rektor vårterminen 1750 samt höstterminerna 1759 och 1772. De flesta vetenskapliga sällskap i Europa räknade L. som ledamot. Bland utmärkelser af detta slag skattade han sjelf högst den att han d. 8 Dec. 1762 valdes till en af de åtta utländske medlemmarna af l'Académie royale des sciences i Paris. Han erhöll på begäran afsked 1763, med sin son till utsedd efterträdare, uppehöll dock, enligt konungens önskan, tjensten ända t. o. m. vårterminen 1776, då han nödgades för sjukdom förnya sin afskedsansökan, men förmåddes åtminstone till namnet qvarblifva "vid hela sysslans utöfning". Utom med en emeritilön för sin återstående lifstid hugnades han äfven med åborätt för sig, enka och barn på tvänne akademihemman i närheten af hans egen, 1758 inköpta gård Hammarby (i Danmarks socken och Vaksala härad af Upsala län). L. dog i Upsala d. 10 Jan. 1778 och begrofs d. 22 i samma månad i egen graf i Upsala domkyrka. -- Han var gift (sedan d. 26 Juni 1739) med Sara Lisa Moraea, äldsta dotter af assessorn och stadsläkaren i Falun Johan Moraeus, samt hade med henne fem efterlefvande barn: en son och fyra döttrar.
Mer än ett århundrade har förflutit, sedan L:s inträffade frånfälle blef af Sveriges då regerande konung, Gustaf III, inför rikets församlade ständer såsom en nationalförlust omtalad från tronen i följande ordalag: "Jag har förlorat en man, som gjort lika ära åt sitt fosterland såsom värdig medborgare, som han verkligen var öfver hela verlden berömd. Länge skall Upsala påminna sig den ryktbarhet, som von Linnés namn åt denna högskola förvärfvat". Utom åtskilliga, nu på skilda håll förvarade sjelfbiografier af den store mannen finnas öfver honom så många äreminnen och lefnadsskildringar inom och utom hans aflägsna fädernesland, att helt säkert intet motsvarande hos oss gifves. Att i dessa insmugit sig misstag och vilseledande uppgifter (i synnerhet i fråga om kronologien) är lätt förklarligt. Frestelsen att utsmycka framställningen har ock varit för stor och eftersägarnas kritik ingen. Utsmyckad i legendens skimmer, har L:s lefnadssaga, tolkad i bunden och obunden form på skilda språk, tjusat månget öra, värmt månget sinne. Men äfven berättad i sin storslagna enkelhet, torde den i sig innesluta rika ämnen till beundran, om ej häpnad, öfver menniskosnillets förmåga att med ringa medel uträtta storverk. -- Kort efter L:s födelse var den stolta drömmen från Sveriges stormaktstid förjagad. Blödande, utarmadt, förkrossadt, låg landet öppet för roflystna, hämdgiriga grannar. Ännu var ej måttet rågadt. Hungersnöd och pest följde kriget. Med förtviflans resignation buros bördor, tyngre än samtiden förstod och vår tid knappast kan ana. I denna brytningsperiod funno de stilla i landet sin njutning i att odla sin torfva och sitt vett. Från ett sådant hem i en obemärkt bygd utgick L. Föräldrarnas i det längsta närda och ifrigaste önskan att han skulle beträda den presterliga banan i ordets vanliga bemärkelse måste omsider gifva vika. En tolk, värdig som få, af lifvets gåtor och af "Skaparens allvisa inrättning på vår jord" blef han dock efter genomgångna pröfvoår. I Vexiö åtnjöt L. såväl faderlig uppmuntran som offentlig och enskild handledning af lektorn, assessorn och provinsialläkaren Johan Stensson Rothman, hvilken derigenom "fäste sitt namn oförgängligt vid ett af de skönaste bladen i Sveriges literaturhistoria". Då de öfriga lektorerna enhälligt afrådde fadern från att vidare hålla sonen vid boken, med hvilken han ingenting kunde uträtta, tröstade honom Rothman med att "ibland alla der studerande djeknar vore ingen enda, som gåfve det hopp om sig som hans Karl, hvilken såsom namnkunnig doktor skulle föda sig framdeles rätt så väl som någon prest". Vid tiden för L:s afgång från gymnasium torde ock Rothmans berömliga vitsord hafva varit afgörande. L. sjelf begick under äldre år, då minnet tydligen svek honom, det felet att anföra ordalagen i sitt afgångsbetyg från läroverket i en alltför fri öfversättning. Hårda tillvitelser hafva vid mer än ett offentligt tillfälle utslungats mot Vexiö gymnasium derför att "L. ej kunde på annat sätt affärdas till universitetet än stämplad med ett vanärande intyg". Fåfängt hafva läroverkets målsmän i senare tid sökt försvara dess anseende genom att framhålla dels tidsandan och den öfvervägande för prestbildningen afsedda undervisningen, dels att bland lärarna, utom assessor Rothman, äfven rektorn i nederskolan Dan. Lannerus tidigt uppfattade och faderligt omhuldade ynglingens framstående, men ensidiga anlag. Allt förgäfves. Den förmenta fläcken utplånades först, då det ändtligen lyckades att i London uppspåra en tidigare sjelfbiograii af L., der han lemnar en afskrift på latin af originalbetyget, hvilket i svensk öfversättning har följande lydelse: "Herr Rector magnificus! Likasom naturen i växtriket erbjuder behagliga skådespel, då den genom växters flyttning från ett ställe till ett annat mera påskyndar deras lyckliga och tidiga tillväxt; så utöfva muserna på ett särdeles behagfullt sätt sitt välde, i det de bjuda ynglingar med utmärkt begåfning stundom byta om lärosäte, på det att de dess hastigare må kunna omsätta studiernas ljufva nektar i blod och saft. I denna afsigt kalla högskolans muser till sig från vårt gymnasium Karl Linnaeus, en synnerligen utmärkt yngling af aktad familj; och på det han hos dem må vara mera välkommen och redan vid första inträdet må kunna ställa sig under deras ynnestfulla hägn, söker han förete intyg öfver sina studier och sitt lefverne. Till den ändan betygar jag, att han i sin vandel här ådagalagt ett gudfruktigt, godt och hedrande uppförande, på sina studier användt oförtröttad flit samt afhållit sig från allt dåligt umgänge. Derför anbefaller jag hos dig, herr Rector magnificus, och i ditt beskydd, i din ynnest och välvilja denne välartade yngling, tjenstvilligt och vördsamt anhållande, att du på grund af din vanliga bevågenhet emot alla ädla, beskedliga och dygdälskande behagar upptaga honom bland dina skyddslingar och hugna honom med din ynnest. Din välvilliga och faderliga ömhet skall han aldrig förgäta; hågkomsten af densamma skall ock jag städse bevara, likasom jag, så länge jag lefver, skall uppsända fromma önskningar för din välgång. Jag förblifver Eders Magnificens' tillgifnaste tjenare. Nils Krok, Vexiö k. gymnasiums n. v. rektor. Vexiö d. 6 Maj i frälsningens år 1727". -- Likasom L. i Vexiö fann i rätta stunden sin räddare i Rothman, stod honom senare i lifvet, då nöden var som störst, hjelpen nära. Sålunda blef han med huldhet omfattad i Lund af med. prof. Kilian Stobaeus d. ä. samt i Upsala af sedermera domprosten Olof Celsius d. ä. (redan på våren 1729). Båda togo L. i sitt hus, läto honom ofta spisa vid sitt bord samt lemnade honom fritt tillträde till sina bokskatter och naturaliesamlingar. Nu först kom L. i tillfälle att släcka sin törst efter vetande, nu först fick han tillträde till "patres botanicorum". Schweizaren Kasp. Bauhinus samt fransmännen J. P. Tournefort och Sebastien Vaillant blefvo, utom andra, hans läromästare genom sina epokgörande arbeten, hvilka han förr ej skådat, ännu mindre haft råd att sjelf förskaffa sig. Först i Stobaeus' samlingar fick L. rätt syn på huru ett då så kalladt "herbarium vivum" borde inrättas. Genom ströftåg i ängar och lundar inhöstade han snart sjelf Floras älskliga barn; äfven insekternas bevingade skara blef tidigt föremål för hans lifliga uppmärksamhet och samlareifver. Så hade då kärleken till dessa studier, som af andra då för tiden mer än nu föraktades, för den fattige ynglingen öppnat utsigter till en ljusare framtid. -- En filologisk disputation i Dec. 1729 i Upsala af bibliotekarien G. Wallin "Om trädens bröllopsfest" förmådde L. att, måhända tidigare än annars skett, skrifva och som nyårsgåfva till sin välgörare Celsius öfverlemna sin uppsats Praeludia sponsaliorum plantarum (Förspel om blomstrens biläger), hvari han, stödd på Vaillant, sammanfattade sina åsigter om att blommornas innersta delar, ståndare och pistiller, såsom växternas könsdelar, voro de för blomman väsentligaste. Celsius delgaf den åt prof. Rudbeck d. y., "som ville närmare känna den ungkarlen, som den sammanskrifvit". Dermed var snart vägen banad för L. till större utmärkelse. Rudbeck önskade frihet från sina offentliga föreläsningar för att mera ostörd få arbeta på sitt "Lexicon harmonicum". Emedan med. fakultetens ende ordinarie adjunkt, N. Rosén (senare adlad von Rosenstein), var stadd på en utrikes resa, skickade Rudbeck bud efter L., och frågade, sedan han länge och noga under en promenad i trädgården examinerat honom, om han ville åtaga sig att hålla de botaniska föreläsningarna. Med lätt förklarlig tvekan, om ej bäfvan, mottog L., som sjelf aldrig fått höra någon sådan, det ärofulla uppdraget och intog vid tre och tjugu års ålder d. 4 Maj 1730 de vidtfrejdade Rudbeckarnas lärostol. Detta och det följande året fortgingo dessa föreläsningar från början af Maj till midsommartiden under ett ovanligt stort tillopp af åhörare. Förevisningarna af naturföremål i akad. trädgården och de naturhistoriska utflykterna lockade med nyhetens behag och genom det praktiska sätt, hvarpå de redan nu utfördes. På uppmaning af sina lärjungar och för att lätta deras möda vid anteckningars förande företog L. sig att upprätta katalog öfver de växter, som odlas i Upland, förnämligast i Upsala botaniska trädgård. (På en förteckning öfver de i Upland vildt växande var Celsius betänkt, hvarvid L. var honom behjelplig.) Sådana kataloger uppgjordes båda dessa år, under namn först af Hortus uplandicus, senare af Hortus sive Adonis uplandicits. Första årets katalog, dagtecknad d. 29 Juli 1730 och tillegnad Olof Rudbeck, är uppställd efter Tourneforts metod, men i det följande årets framträder L. d. 13 Maj 1731 (hans 25:te födelsedag) för första gången i tillämnadt tryck med sin Methodus propria et nova a sexu desumta, eller sexualsystemet i dess första utkast, med tillegnan till Vetenskaps-societeten i Upsala. Med L:s öfriga ungdomsskrifter delade dessa det ödet att blifva otryckta. Men 1883 års riksdag anslog medel för utgifvande af L:s dittills otryckta ungdomsarbeten. -- Anställning som informator i Rudbecks hus gaf honom osökt anledning att efter dennes samlingar och handritade planschverk studera foglarna. Frukten af dessa studier visar sig i en ännu bevarad egenhändig handskrift af L.: Methodus avium sveticarum, af d. 1 Jan. 1731, hvari första uppränningen gjordes till en sjelfständig, systematisk uppställning af foglarna efter deras näbbar, klor och tarser. Åtskilliga andra värdefulla, egenhändiga, ännu otryckta handskrifter af L. från denna och närmast följande tid finnas i behåll. Bland dem intaga hans dagböcker öfver resan till Lappland 1732 samt öfver de båda till Dalarna 1733 och 1734 framstående rum. Den förstnämnda dagboken har väl under namn af Lachesis lapponica blifvit i 2 del. tryckt i London 1811, men i en dålig engelsk öfversättning. Med icke ringa sanning, dock ej utan mycken öfverdrift, säger L. om sig sjelf: "Alt hade han conciperat för sig förr, än han ännu var 23 åhr gammal; alt utarbetat förr, än han kom tillbakas till fäderneslandet". -- Under lappska resan hade L. af bergmästaren Seger Svanberg fått i dennes hem, Björknäs nära Kalix, på 8 dagar lära sig proberkonsten. Detta kom honom väl till pass. Han lemnade nämligen sjelf sedan, såsom förut nämnts, enskild undervisning deri, först i Upsala, derefter i Falun samt utarbetade sitt Systema lapidum, eller ordning bland stenarna.
Rosén hade nu återkommit och öfvertagit vikariatet for Rudbeck. L. påstår, att äfven en förordning utfärdades af akademikansleren, riksrådet grefve G. Cronhielm, "att aldrig någon docens må få antagas i medicinen vid Upsala academie till adjuncti praejudice, hvarigenom händerna blefvo bundna på L., som hade detta enda till uppehälle". Deri såg L. endast förföljelser från Roséns sida. Den naturhistoriska professuren borde efter den åldrige Rudbeck snart blifva ledig, och Rosén ville vara säker om tjensten. L. kunde måhända stå honom i vägen och borde derför i tid göras oskadlig. Sådana voro, åtminstone efter L:s mening, Roséns afsigter. "Armod och förtryck", skrifver L. sjelf, "hade snart giort, ät Linnaeus fattat en farlig resolution. Han satte sig före at som Simson med sitt och sin fiendes dödande revangera sig på sin ovän, hvilkens förtahl han hvar timme fick vestigia (spår) äfter. Men en professor Oelreich ifrån Lund, L:i discipel den tiden i botanicis, afrådde alt detta, visade at intet ont sker utan Herren giör thet och at tohla voro det säkraste; då Han straffat, lisade han ock. Linnaeus bytte sinne, berömde altid sin förfölliare och gaf Skaparen sin sak". Skada således för mången att den mycket spridda och trodda berättelsen om L:s angrepp med blottad värja på Rosén, då denne trädde ut ur konsistorium (der han ännu ej hade säte och stämma) ej eger annan grund än den nu anförda. L. kunde med sin liflighet och i sin uppretade sinnesstämning väl förgå sig i tankar och ord, men ej i handling. Man har t. o. m. vågat påstå -- till bevis för sina uppgifter --, att L. verkligen blifvit för detta sitt brott dömd till förvisning från universitetet, men åter räddats af sin faderlige vän Celsius, som då skulle hafva skickat honom -- till Lappland. Räddaren var i främsta rummet, som vi finna, dåvarande e. o. prof. i Lund, slutl. presidenten i Kommersekollegium Niklas v. Oelreich, som vid denna tid såsom informator för presidenten grefve H. v. Fersens söner vistades i Upsala, men äfven landshöfdingen frih. N. Reuterholm räckte L. en hjelpsam hand genom att skicka honom penningar för en naturhistorisk resa genom Dalarna. -- I Falun, der L. qvarstannade efter fullbordandet af denna Dalresa, blef han nära bekant med informatorn i reuterholmska huset, mag. Joh. Browallius, hvilken genom L. fick håg för naturkunskap samt senare blef fysices prof. och slutl. biskop i Åbo. Af långt större betydelse för L. personligen, hans vetenskapliga utveckling och europeiska ryktbarhet blef en annan bekantskap i Falun. Genom denna kunde han ock motstå alla lockande anbud i utlandet och i fullaste mått förvärfva erkännande, aktning och beundran äfven åt fädernejorden. L:s främste loftalare (prof. C. A. Agardh) har snillrikt sagt: "Sverige hade väl inträdt i det politiska Europa, men låg ännu utanför det bildade. Namnen på dess hjeltar flögo med beundran kring verlden, men om dess lärde och dess vetenskapsmän viste nästan ingen att tala. Linné först förde Sverige in bland jordens vetenskapligt bildade nationer och lärde det at der bibehålla sin plats. L:s fädernesland blef ifrån denna dag ett namn, som betecknade icke mer det gamla vikingelandet, men forskningarnas, upptäckternas, snillets land, och L:s landsman blef en titel, som öfverallt gällde högre än börden och rikedomen". Detta hade nog varit osagdt, om ej L. med ömmare band blifvit fäst här hemma. Hans "ros i nordanskog" blef Sara Lisa Moraea, såsom nämndt, äldsta dottern till stadsfysikus i Falun J. Moraeus. Denne fordrade, att L. skulle resa ut för att vinna medicine doktorsdiplomet, hvilket den tiden ej lät sig göra i Sverige. Valet af Holland för detta ändamål blef för L. mer än en tillfällighet, ja af den allra största betydelse. Hollands fruktbara, väl odlade jord är genom det fuktiga klimatet liksom af naturen ämnad till en oafbruten trädgård. En täflan hade ock uppstått att från dess vidt skilda kolonier hemta förut okända växter och i hemlandet försöka deras odling. Då L. i Harderwijk undergått examen, offentligen försvarat (1735) sin här hemma färdigskrifna, men i Harderwijk tryckta gradualdisputation, Hypothesis nova de febrium intermittentium causa (Ny förmodan om orsaken till de med vissa afbrott återkommande febrarna), och blifvit förklarad för med. doktor, allt inom 14 dagar, ville han gerna se sig om i dessa trädgårdar. Han önskade ock höra sig om efter någon förläggare till de handskrifter, hvilka han medtagit, då han icke kunnat få dem tryckta i Sverige. Den lilla reskassan var dock slut och en reskamrat, Cl. Sohlberg, måste förhjelpa honom åtminstone till Leiden. Der blef L. genast bekant med en ifrig botanist, med. dokt. J. F. Gronovius, och genom honom med bot. prof. Adrian van Royen, med. dokt. Gerh. van Swieten från Österrike, en lärd skotte Isaac Lawson samt den verldsbekante läkaren och naturforskaren Herman Boerhaave, hvilka alla uppmuntrade och understödde honom. Gronovius får med stor förundran se L:s schematiska utkast till Systema naturae sive tria regna naturae, systematice proposita per classes, ordines, genera et species och åtager sig i förening med Lawson att bekosta dess tryckning. Denna första upplaga på 14 foliosidor har väl företalet dagtecknadt "Lugduni Batavorum, 1735, Julii 23", men tryckningen torde hafva slutats först d. 15 (26) Juli. Man har sagt, att L., som förgäfves sökt få träffa Boerhaave, banade sig tillträde till honom genom att sända ett tryckt exemplar af detta arbete. Detta saknar grund; redan d. 5 (16) Juli fick L. i sin "stambuch" Boerhaaves namnteckning. Säkert är, att Boerhaave vid första sammanträffandet med L. uppfattade dennes utomordentliga begåfning och ville fästa honom i Holland samt lemnade honom, som nu hade för afsigt att öfver Amsterdam återvända hem, ett rekommendationsbref till prof. Joh. Burmannus, som då var sysselsatt med beskrifvandet af Paul Hermannus' under föregående århundrade på Ceylon samlade växter och dervid behöfde hjelp. "Burmannus offererade ock L. präktig kammare, upwaktning och kost wid sitt egit bord, och L. tager mot detta tillfället till nästkommande åhr." I Amsterdam lemnade L. ock sin Bibliotheca botanica och sina Fundamenta botanica till tryckning. Snart infann sig dock borgmästaren i Amsterdam, den rike bankiren Georg Clifford, att på Boerhaaves uppmaning söka L. hos Burmannus, och inbjöd dem till sin präktiga trädgård i Hartekamp. Clifford hade från de holländska besittningarna i alla verldsdelar med otroliga kostnader dit samlat naturalier, men de hopade skatterna voro oordnade och saknade vetenskaplig beskrifning. Clifford öfvertalade nu Burmannus att afstå L. åt honom. Burmannus hänsköt afgörandet åt L. sjelf, som med glädje mottog det så lockande anbudet att få ordna och beskrifva trädgårdens växtskatter samt emottog derför d. 13 (24) Sept. s. å. "praefecturam Horti cliffortiani". "Altså blifwer L. hos Clifford, där han får lefwa som en prins, får den största trädgård under sin inspection, får förskrifwa alla de örter, som saknas i trädgården, och köpa de böcker, som fattas i bibliotheket; ty war ock nu tillfälle för L. att arbeta i botaniquen, där han hade alla de tillfällen, som önskas kunde. Han lefde i alt det wälstånd, som en dödelig önska kunde, ty han reste in till Leyden att höra Boerhaaven, när han behagade, feck wara i Amsterdam, när han önskade, och feck wara på Hartekamp i den sköna trädgården, när honom lyste, och hade där all upwaktning af kock och betjenter och kunde altid emottaga dem, som giorde besök, med all högtidelig wälfägnad." Under tvänne lyckliga år åtnjöt L. dessa förmåner. Hvilken utomordentlig flit han derunder utvecklade bevisas bäst af de vidlyftiga arbeten af hans hand, hvilka trycktes under dessa år: Genera plantarum och Flora lapponica (1736) samt Critica botanica och Hortus cliffortianus (1737). Hvart och ett för sig hade varit tillräckligt att för alltid betrygga sin författares verldsrykte. -- En annan rekommendation för L. från Boerhaave, nämligen ett bref till den stolte baronen och arkiatern Hans Sloane i London, hvars samlingar bilda grundstommen i British museum (der detta bref ännu förvaras), var affattad i följande, för L. synnerligen smickrande ordalag: "Linnaeus öfverlemnar åt Dig detta, ensam värdig att se Dig, värdig att af Dig ses. Den, som skådar Eder tillsammans, ser ett par män, med hvilka verlden knappt skall framte något annat liknande. Lär känna mannen, som jag, Du skall anse honom värd vänskap, värd att Du för honom gör Dina skatter tillgängliga; för att få se dem, besöker han Dig; att han må af Dig utverka tillträde, derom anhåller jag i all ödmjukhet på det ifrigaste, hvilket jag ock hoppas vinna, om jag eger något förtroende. Farväl Du utmärkte man, Ditt tidehvarfs och Ditt fäderneslands prydnad! Leiden 17 18/7 36". -- I Oxford blef L. till en början kallt bemött af prof. J. J. Dillenius, "som ansåg L:s "Genera", dem han halftryckta fåt öfwer från Holland, wara skrifna emot sig, men qwarhölt honom sedan hela månaden, tillböd honom lefwa och dö med sig, då professionens lön wore tillräckelig för begge", skrifver L. sjelf. Liknande förespeglingar om professorsbeställningar erhöll L. ock i Holland, dels om en i Leiden genom Boerhaave, dels om en i Utrecht genom Clifford, liksom ock Boerhaave ville förmå L. att på statens bekostnad resa till de holländska kolonierna på Goda Hoppsudden och i Syd-Amerika. En ledig läkaretjenst i Surinam erbjöds ock L. af Boerhaave, men klimatet var afskräckande. Då L. undanbad sig denna, fick han föreslå någon annan ung naturkunnig läkare och valde sin vän Joh. Bartsch från Königsberg, hvilken ock afreste dit d. 2 Okt. 1737, men snart dukade under. L:s egen håg stod dock åt norden; han hade nämligen derifrån förnummit, att hans frånvaro började uttydas så, som om han ej ämnade återvända. -- Öfver vintern 1737--38 dröjde han dock i Leiden, hjelpte prof. van Royen med ordnandet af dervarande botaniska trädgård och utgifvande af "Hortus leydensis" samt dokt. Gronovius med "Flora virginica". Sjelf utarbetade L. sina Corollarium generum, Methodus sexualis och Classes plantarum. Då han om våren 1738 före sin då fast beslutna afresa ville taga afsked af Boerhaave, var denne af bröstvattensot och andtäppa så angripen, att ingen främmande fick insläppas till honom. L. fick dock komma in och kyssa sin store lärares och gynnares hand med ett bedröfvadt farväl, då den svage gubben utbrast: "jag har lefvvat min tid och mina åhr samt giordt hwad jag förmådt och kunnat. Gud beware dig, för hwilken alt detta återstår! Det werlden af mig äskadt, har hon fått, men hon äskar långt mera ändå af dig. Farwäl min käre Linnaeus!" (d. 23 Sept. s. å. utsläcktes detta verksamma lif). -- Från Holland styrde L. kosan till Frankrike. Bröderna Antoine och Bernard de Jussieu, den förre prof. och föreståndare, den senare demonstrator vid botaniska trädgården i Paris, till hvilka L. fått rekommendation af van Royen, mottogo honom med öppna armar. Synnerligen bemödade sig den senare att göra vistelsen i Paris och dess omnejd för L. angenäm och lärorik. En tilltänkt utflykt äfven till prof. Alb. von Haller i Göttingen måste försakas.
Den 18 Juni 1738 är L:s pass för hemresan utfärdadt i Paris. Den 22 passerade han Rouen, och redan d. 28 samma månad beträdde han åter fosterjorden, "lynx foris, talpa domi", lika okänd som då han lemnade den, men lastad med ett segerbyte långt större än någon forntida triumfators. Efter ett kort besök hos sin åldrige fader (modern hade aflidit 1733) skyndade han till sin fästmö i Falun. I Sept. månad finna vi honom såsom praktiserande läkare i Stockholm, men praktiken var i början ej särdeles inbringande. "Ingen wågade i åhr anförtro sitt kära lif i en oförsökt doctors händer, ja icke en gång sin hund, att han ofta twiflade om sin fortkomst i riket. Han, som allestädes utomlands blef ärad såsom en 'Princeps botanicorum', war hemma såsom en Klimius, kommen ifrån underjordiska verlden, så att, om L. nu icke warit kär, hade han ofelbart åter utrest och lemnadt Swerige". -- Åter synes L. hafva varit i behof af någon, som tog honom om händer. Denne blef nu närmast Mårten Triewald, kapten mekanikus vid fortifikationen. Denne var ledamot af Vetenskapssocieteten i Upsala och hade förgäfves försökt få genomförd den ändring i dess stadgar, att uppsatser på modersmålet finge plats i dess på trycket utkommande handlingar. Då ett sådant medgifvande icke ens i våra dagar kunnat vinnas, är lätt att förstå hvilket motstånd då skulle möta Triewalds förslag. Detta torde hafva varit förnämsta anledningen, hvarför Triewald började planlägga inrättandet af ett vetenskapssamfund i Stockholm. L., som redan under sin vistelse i Leiden på nära håll sett de fördelar sambandet emellan ett lärdt sällskaps medlemmar kan medföra, var snart villig låna sitt öra och sitt biträde åt Triewalds planer. I förening med kommerserådet Jonas Alström samt friherrarna von Höpken, Bielke och Cederhielm grundade Triewald och L. k. Vetenskapsakademien i Stockholm d. 2 Juni 1739. Redan dessförinnan hade Triewald infört L. hos riksrådet grefve K. G. Tessin, hvilken såsom landtmarskalk vid 1738 års riksdag utöfvade stort inflytande bland det rådande hattpartiet. "Tessin offererar L. i sitt hus den kammar, som han sjelf, då han war ungkarl, bebodt, samt fri taffel, där de förnämste wid riksdagen samlades." Genom honom blef L. ock "publicus docens på riddarehuset med pension" (600 dlr smt) "och medicus wid ammiralitetet med lön" samt fick en vidsträckt praktik. Han kallades nu ock på skämt "hattarnas arkiater". Tacksamheten hos L. för Tessin upphörde aldrig, äfven då lifvets så kallade lycka förmörkats för den senare. -- Vid denna tid mottog L. från prof. Alb. v. Haller i Göttingen, som redan då önskade återvända till sin födelsestad, Bern, såsom han senare (1754) ock gjorde, förfrågan, om han vore villig att öfvertaga den botaniska professionen och trädgården i Göttingen. Derpå svarade L. d. 12 Sept. 1739: "Nu blifva de båda medicinska professionerne i Upsala lediga; de båda ålderstigna professorerne Rudbeck och Roberg torde söka afsked; om detta sker, blir förmodligen Rosén Robergs efterträdare, jag kanske Rudbecks. Hvarom icke önskar jag lefva och dö i Stockholm; och icke skall jag motarbeta min medtäflare. Men om den botaniska professionen i Upsala icke skulle blifva min och Ni efter tre månaders förlopp ännu ville kalla mig, skulle jag komma, om jag finge taga min lilla hustru med mig." Den gamle Rudbeck, trött af ålder och ära, dog d. 23 Mars 1740, och till den efter honom lediga professuren anmälde sig Rosén, med. adjunkten i Lund J. G. Wallerius och L. Med sin vän prof. de Sauvages i Montpellier meddelar sig L. härom d. 20 Sept. 1740: "Jag har sökt lärostolen i botanik, för att kunna afsäga mig den medicinska praktiken och ingå i statens tjenst samt helt och hållet hängifva mig åt naturalhistorien. Akademiens prokansler (ärkebiskop J. Steuchius) har likväl motarbetat mig, och d:r Nils Rosén, som icke en gång känner nässlan, har erhållit Rudbecks plats. Så går det till hos oss!" Äfven den ålderstigne prof. Roberg hade afgifvit sitt förord för Rosén, men i synnerligen sväfvande ordalag ställt först i tredje rummet L., hvars utomordentliga förtjenster han dock måste erkänna. "I sanning, så lyda hans ord, wore här endast fråga om en botanica professio ät tänkia uppå, intet en liten sänker hortus upsaliensis i Swartbäcken, utan en jardin royal i Paris at besättias med en i Europa örtenamnkunnig hufwudman i all plantekiänning, som inför det kongl. huset och härskaperenes ögon sina demonstrationes curiosas et novas giöra borde. Jag skulle hålla hr doctor Carl Linnaeus wärd jemwäl utanifrån at införskrifwas, om han icke allaredan här hos oss i landet wore til finnandes." Akademikansleren, grefve K. Gyllenborg, hvilken genom grefve Tessins förord personligen varit för L. och t. o. m. lär förordat honom på högsta ort framför Rosén till den lediga platsens erhållande, förmådde Roberg inlemna sin afskedsansökan d. 26 April 1740 och genomdref, att "L. d. 5 Maj 1741 blef i nåder förordnad att wara medicinae practicae professor wid wår academie uti Upsala, hwarwid han hafwer att åtniuta det honom på Bergs-collegii stat tillagde gratial af 600 daler silfvermynt, till dess den löhn, som denne professionen är tillslagen, men nu af prof. Roberg innehaftves, ledig blifwer." Till denna utgång af den senare befordringsfrågan torde i sin mån verksamt bidragit, att Wallerius, på ett synnerligen lumpet och klumpigt sätt sökte i en utgifven akademisk disputation förringa L:s förtjenster, men derför rönte allmänt ogillande. Disputationsakten, hvarvid äfven prof. Rosén synes hafva förgått sig, blef stormig, och ryktet derom spriddes till kansleren, som påskyndade utnämningen. -- Den af rikets ständer för L. beslutna resan till Öland och Gotland utförde han nu i Maj--Aug. 1741 då han nämligen befarade att annars såsom läkare på flottan blifva kommenderad i ryska kriget. I Okt. s. å. flyttade han till Upsala, höll sin inträdesföreläsning "om nödvändigheten af resor inom fäderneslandet" samt började d. 2 Nov. sina offentliga föreläsningar öfver "sjukdomarnas historia". Tjenstebyte emellan Rosén och L. gjordes dock med kanslerens bifall d. 21 Jan. följ. år, och L. fick på sin lott, utom den förfallna akademiträdgården, föreläsnings- och examensskyldighet i semiotik och materia medica (sjukdomarnas och läkemedlens kännande) samt i dietetik och historia naturalis. "Gud hade nu gifwit honom fördelachtig och hederlig tienst, just den han mest i werlden önskat sig". Och han grep verket an med hela sin ovanliga kraft. -- Om L:s storartade verksamhet såsom professor i Upsala må följande gifva en antydan. Den akademiska trädgården upprättades genast ur sitt förfall; växthusen nybyggdes, och örter samt frön anskaffades från skilda håll genom L:s vidsträckta bekantskaper. Sällsyntare inhemska växtslag uppsöktes och inflyttades. Naturhistoriska utflykter i Upsalanejden samlade skaror af deltagare, som med lust och gamman följde vägvisaren och hemvände lastade med rikt byte. Lärjungar utsändes till de aflägsnaste trakter inom och utom vår verldsdel för att utbreda mästarens välde och nedlägga sina troféer vid hans fot. Ynglingar från när och fjärran infunno sig att lyssna till siarens tolkning af naturens och lifvets gåtfulla under. De offentliga föreläsningarna, enkla till planläggning och form, lockade åhörare ej blott ur ungdomens led. Den röda tråden i föredraget igenfinnes och sammanfattas i företalet till de senare upplagorna af "Systema naturae", hvars början efter L:s i Linnean society's arkiv i London ännu förvarade egenhändiga koncept lydde: "Jag såg den oändelige, alwettande och alsmächtige Guden på ryggen, då Han gick fram, och jag hisnade! jag sporade äfter Hans fotsteg öfwer naturens fält och jag märkte utur hwart enda, äfwen i dem jag näppeligen kunne skönia, en oändelig wishet och macht; en outransakelig fullkomlighet; jag såg där, huru alla diur underhöllos af wäxterne, wäxterne af jorden, jorden af jordklotet; huru jordklotet hwälfdes natt och dag omkring solen, som gaf det lif; huru solen med planeter och fixstierner rollade liksom på sin axel, till ett obegripeligt antal och oändelig widd, samt uppehöllos uti sitt tomma intet af den obegripeliga första Rörelsen, altings Warelse, alla orsakers Driffiäder och Styresman, denna werldenes Herre och Mästare; will man kalla Honom Öde, så felar man intet, ty all ting hänger på Hans finger; will man kalla Honom Natur, så felar man ock icke, ty af Honom är all ting kommit; will man kalla Honom Försyn, säger man ock rätt, ty äfter Hans wink och willia går alt. Han är hehl och hållen Sinne (Sensus); hehl och hållen Syn; hehl och hållen Hörsel; Han är Siähl (Anima); Han är Sinne (Animus) och Han endast är sin egen! Ingen mensklig gisning kan fatta Hans gestalt; det är nog, att Han är ett ewigt och oändeligt, gudommeligt Wäsende, som är hwarken skapat äller födt; ett Wäsende, utom hvilket intet är, som giort är; ett Wäsende, som har grundat och bygdt alt detta, som allestädes skimrar för wåra ögon, utan att kunna synas och allenast kan ses af tankan, ty ett så stort Majestet residerar på en så helig tron, där ingen kan få tillträde utan endast Siählen." -- Nästan årligen trycktes, hufvudsakligen på L. Salvius' förlag, nya arbeten eller förut utgifna i förbättrade upplagor. L:s förnämsta skrifter under hans professorstid äro: Flora svecica (1745 och 1755); Fauna svecica (1746 och 1761); dagböckerna öfver Öländska och Gothländska resan (1745), Wästgöta Resan (1747) och Skånska resan (1751), Hortus upsaliensis (1748), Materia medica (1749), Philosophia botanica (1751), Species plantarum (1753, 1762--63); Museum regis (1754), Museum reginae (1764), Mantissa prima (1767) och Mantissa altera (1771) samt Genera plantarum (2:dra uppl. 1742; den s. k. 5:te uppl. 1754; 6:te uppl. 1764) och Systema naturae (6:te uppl. 1748; den s. k. 10:de uppl. 1758--59; 12:te uppl. 1766--68). Dessutom försvarades icke mindre än 186 akad. disputationer under L:s presidium, af hvilka det stora flertalet härflöt ur hans penna eller efter hans diktamen. Härtill kom en med samtidens lärde synnerligen vidlyftig och tidsödande brefvexling, som kunde fylla digra volymer. Ännu bevarade originalbref från L. uppgå till mer än 1,000 till de svenske korrespondenterna; till de öfrige finnes äfven ett högst betydligt antal.
Det blef på modet att studera naturvetenskap; konungar och furstinnor gåfvo tonen. L. kallades till hofvet att ordna Lovisa Ulrikas naturalier på Drottningholm och Adolf Fredriks på Ulriksdal. Ludvig XV skickade L. frön, som han sjelf samlat i Trianon, och Gustaf III skänkte honom fyra parlass spritlagda naturalier från Surinam. Ferdinand VI i Spanien frestade L. med lysande anbud, om han ville flytta till Madrid, äfvensom kejsarinnan Katarina II uppgifves hafva umgåtts med planen att vinna honom för Ryssland. Sedan L:s tryckta arbeten i femton år varit förbjudna i Kyrkostaten, genomdref kardinal de Zelada (1773), att prof. J. F. Maratti entledigades från botaniska professuren i Rom och efterträddes af Ant. Minasi, som ålades föreläsa öfver och efter L:s "Systema sexuale". -- Såsom L:s förnämsta förtjenst framhålles oftast just detta sexualsystem, eller den vetenskapliga uppställningen af växtverldens vexlande former efter blommornas könsdelar: ståndare och pistiller. Ehuru denna metod i praktiskt hänseende är af synnerlig betydelse, då densamma med lätthet kan inläras och användas, är och blir den i rent vetenskapligt af mindre vigt än mången annan. För att komma växterna så att säga in på lifvet, måste man helt naturligt följa deras utveckling från frö till frö. Detta är ju icke möjligt, om man uteslutande tager hänsyn till några vissa delar af växten under en viss utvecklingsperiod. L. sjelf insåg och erkände detta förr än någon annan; men han uppvisar ock, att, ehuru idealet för den systematiserande delen af vetenskapen är att söka närma sig detta mål, detsamma aldrig kan nås af någon dödlig. För den stora mängden af hans lärjungar var sexualsystemet tillräckligt. Endast ett fåtal invigde han i sina "ordines naturales", hvilkas värde först en långt senare tid förstått att inse och rätt uppskatta. Lika stora förtjenster inlade L. derigenom att han främst uppmanade till och uppmuntrade biologiska studier, att han rensade språket, fastställde terminologien, grundade slägtkarakterer, införde artnamn i st. f. de förut brukade långa beskrifningarna. Nödvändigheten af det sistnämnda liknade han sjelf vid den att sätta kläpp i en klocka. Först derigenom kom den beskrifvande naturalhistorien ur målbrottet, har L:s främste loftalare sagt. Med L. börjas ock i naturvetenskapernas historia en alldeles ny period. Af så genomgripande art var och blef hans reformation.
På skilda håll och på många sätt firades L. lifvet och har han ärats efter döden. Hans främste biografer i Sverige äro: hans mångårige vän arkiatern Abr. Bäck i ett åminnelsetal inför Vet. akad. 1778 (tr. 1779), hans lärjungar J. G. Acrel i ett presidiital inför samma akad. 1796 (tr. s. å.), Sv. Hedin i "Minne af v. Linné, fader och son" (1808, behäftadt med många vilseledande uppgifter) och Ad. Afzelius i "Egenhändiga anteckningar af Carl Linnaeus om sig sjelf, med anmärkningar och tillägg" (1823), samt slutligen C. A. Agardh i det snilleblixtrande äreminnet i Svenska akademien, belönt med hennes dubbla stora pris 1821 och tryckt i hennes handlingar (del. X, 1826). Af specielt intresse är arkiatern O. E. A. Hjelts arbete "Carl von Linné och hans betydelse för den medicinska vetenskapen i Sverige" (Helsingfors 1877). Bland de utländske biograferna intages främsta rummet af D. H. Stöver genom "Leben des Ritters Carl von Linné" (I, II, Hamburg 1792) och A. L. A. Fée: "Vie de Linné" (Paris 1832; i "Mém. de la Soc. Roy. des sciences, de l'agriculture et des arts de Lille, année 1832, première partie". Äfven detta arbete måste dock rådfrågas med synnerlig urskilning). -- Minnespenningar och medaljer äro i mängd slagna öfver L. (omkr. 30 st.). Upsala universitets nuvarande botaniska trädgårds från början tillämnade hörsal prydes af L:s minnesstod i marmor (sittande; modellerad af Byström och aftäckt d. 12 Okt. 1822), och d. 13 Maj 1885 aftäcktes i Stockholm i Humlegården L:s staty i brons, omgifven af fyra sittande allegoriska qvinnofigurer (Botaniken, Zoologien, Mineralogien och Medicinen), ett hans minne värdigt konstverk, utfördt af Fr. Kjellberg. Derjämte finnes sedan 1798 i Banérska grafkoret i närheten af L:s graf i Upsala domkyrka en grafvård af porfyr med en porträttmedaljong af L., skulpterad af Sergel. En bröstbild i biscuit, modellerad af Jon. Forsslund och först uppsatt 1807 på Vexiö gymnasium, är, liksom Sergels medaljong, spridd i flere afgjutningar. -- Antalet porträtt af L. är betydligt. De bästa anses vara: i olja ett från L:s yngre år (i lappdrägt), måladt 1737 i Holland af Mart. Hoffman, ett af J. H. Scheffel (1762) och ett från senare ålder af P. Krafft d. ä. (omkr. 1770), vidare ett af Alex. Roslin, måladt på uppdrag af Vet. akad. 1774, samt ett i pastell af G. Lundberg (före 1753). Bland kopparsticken intaga några ett framstående rum, nämligen ett af Augustin Ehrensvärd (1740), ett af J. M. Bernigeroth i Leipzig (1749), ett af C. Bergqvist (1761) samt ett af Clément Bervic i Paris (1779). (Se för öfrigt C. Eichhorns uppsatser i "Ny Illustrerad tidning", 1875, n:o 49, och i "Stockholms Dagblad" för d. 18 Maj 1885.) -- Äfven den torfva, der L. föddes, har man aktningsfullt velat utmärka. Ett stycke från Råshult i nordöstlig riktning stod enligt sägen upprest ett slags monument, bestående af en flere alnar hög, fyrkantigt huggen ekstam med en högt upp på densamma anbringad inskrift. Emedan komministern på stället P. M. Långh ansåg denna minnesvård föga anstå L., lät han 1827 förfärdiga ett stenmonument, som lär hafva sett ut som en stor kakelugn, och å detta satte han öfverst en stentafla med målade sirater och inristningar. När äfven denna enkla vård fått skatta åt förgängelsen (stentaflan är ännu i behåll), togo några minnesgoda män i fädernebygden frågan om hand. Deras nitiska bemödanden kröntes med den framgång, att en släthuggen obelisk af sten, prydd med ett af Qvarnström modelleradt medaljongsporträtt i brons och med lämplig inskrift samt krönt med en gyllene polstjerna, d. 12 Juni 1866 aftäcktes på sluttningen från det torftiga herdetjället ned mot södra stambanan, som är dragen tätt förbi. Förgäfves spanar man dock i Råshult och vid Stenbrohult efter de kryddsängar, som kallats "Carls trädgård", ej underligt, då så många vintrars snö fått breda sin svepduk deröfver. Mera förunderligt är, att valplatserna för L:s strider och segrar på andra håll bevara så få minnen af honom, så i Hartekamp i Holland, så -- i Upsala, der sjelfva den gamla botaniska trädgården vid Svartbäcken såsom "liten och sänker" blifvit utdömd. Ett af de få, om ej snart sagdt det enda ställe i verlden, der ännu stumma och dock talande minnesvårdar hviska om L:s ingripande i naturens hushållning genom acklimatiseringsförsök, är egendomen Hammarby, "Botanikens Tusculum", belägen omkr. 1 mil s. om Upsala, och der L. under sina senare år tillbragte sina ferier, anlade sitt "museum in altis" och sin "sibiriska trädgård" (se Hammarby). Ew. Ähg.
2. Linné, Karl von, d. y., den föregåendes son och efterträdare som professor vid Upsala universitet, föddes d. 20 Jan. 1741 i Falun. Till handledare vid hans undervisning i fädernehemmet valde fadern sina mest framstående lärjungar: P. Löfling, D. Rolander och J. P. Falck, "ty informatorer smitta gärna disciplarne med det studium de sjelfve älska". Denna handledning fortsattes, äfven sedan sonen utan förhör blifvit år 1750 inskrifven icke blott i Upsala univ:s allmänna, utan äfven i dess medicinska fakultets särskilda matrikel. Samma fakultets protokoll bevittna, att L. aldrig undergick något förhör eller aflade någon examen och aldrig försvarade någon akademisk afhandling "pro exercitio" eller "pro gradu medico". Detta oaktadt blef han redan vid nyss fyllda 18 år (1759) nämnd till demonstrator vid botaniska trädgården och 1763, efter af fadern ingifvet förslag, af K. M:t utsedd till professor, sedan rikets ständer året förut förordat såsom en nationalbelöning åt fadern, att det skulle tillåtas denne föreslå sin efterträdare. År 1765 promoverades han dessutom till hedersdoktor i Upsala på särskild uppmaning till medicinska fakulteten af kronprinsen, som då var universitetskansler. Promotor, prof. S. Aurivillius, säger härom uttryckligen i programmet, att det skedde för faderns förtjenster. Då denna snabba befordran hvarken uppbars af grundliga kunskaper eller kunde förklaras och ursäktas genom utomordentlig begåfning, väckte den berättigadt missnöje hos L:s samtida, bland hvilka mer än en ansåg sig orättvist tillbakasatt. Detta missnöje, hvilket väl i allmänhet, åtminstone under faderns lifstid, var undertryckt, gaf sig dock stundom luft. -- Oaktadt upprepade slaganfall nödgades fadern, på Gustaf III:s förnyade gånger uttalade önskan, till namnet qvarstå till sin död vid tjensten, hvars skötande på eget ansvar sonen öfvertog d. 17 Okt. 1776 utan annan lön än den han uppbar som demonstrator. Under väntan på den ekonomiskt betryggade ställning, som framdeles skulle komma honom till del, men hvaraf han väl ej kom i åtnjutande förrän efter nådårstidens slut för modern och systrarna, måste han sätta sig i skuld, hvarifrån han sedan knappast lyckades frigöra sig. Och derjämte uppstod ett spändt förhållande emellan honom och modern, som ansåg, att han genom erhållande af faderns befattning fått på sin lott så mycket, att han icke borde ingå i delning af arfvet efter denne. Genom ett af L. d. ä. på gamla dagar och på hans hustrus tillskyndan upprättadt testamente tillförsäkrades ock hela qvarlåtenskapen åt enkan och döttrarna. I denna skulle äfven bibliotek och naturaliesamlingar, på hvilka senare intet värde kunde sättas vid bouppteckningen, ingå för att till den mestbjudande försäljas, ehuru L. d. ä. redan år 1763 vid sitt underdåniga förslag af sonen till efterträdare uttryckligen framhållit, att derigenom dessa senare samlingar skulle räddas från förskingring. För sonens utnämnande till efterträdare i tjensten var således på grund af faderns eget erbjudande fäst det vilkor att dessa samlingar skulle tillfalla sonen, ett vilkor, som makan och modern senare ej tvekade att söka upprifva. Emellertid hade Gustaf III benådat L. d. ä. för honom, enka och barn med åborätt under deras lifstid å tvänne akademihemman. Mot afstående af sin andel i denna åborätt samt mot utfärdande till sina systrar af skuldsedlar å ett sammanlagdt belopp af 333: 16 rdr b:ko, hvilka dock aldrig blefvo infriade, blef L. d. y. ändtligen i Okt. 1778 egare af dessa för hans tjensts skötande ovärderliga skatter. Dessa ökades än mer under hans egen resa (Apr. 1781 till början af år 1783) i England, Frankrike, Holland och Danmark, då många täflade att genom skänker af naturalier till sonen visa prof på sin beundran och tacksamhet mot dennes fader (se vidare Linnéska samlingarna). Under vistelsen i London grundlades den sjuklighet, som, ökad genom upprepad oförsigtighet efter hemkomsten, d. 1 Nov. 1783 lade honom i en förtidig graf. Han dog ogift, och med honom utgick på svärdssidan adliga ätten von Linné. Huru stor andel fadern och andra (Swartz, Erhart m. fl.) hade i de tryckta arbeten, som vanligen tillskrifvas L. d. y., är ej här platsen att söka utreda. Ew. Ähg.