Loccenius [låcksen-], Johan, universitetslärare, rättslärd och häfdaforskare, föddes d. 13 Mars 1598 i Itzehoe i Holstein, der fadern, Albrecht Lochen, var borgare. Efter att hafva studerat i Helmstädt, Rostock och Leiden promoverades han 1625 på sistnämnda ställe till juris doktor och blef redan samma år på Joh. Skyttes föranstaltande kallad till Upsala såsom e. o. professor i historia, i hvilket ämne han 1627 blef ordinarie lärare. Dermed förenade han från 1628 äfven den efter Simonius lediga skytteanska professuren ända till 1642, då Freinsheimius inkallades. Under denna tid hade L. i Nov. 1634 blifvit förflyttad till en professur i juridiska fakulteten, men utbytte densamma i Juli 1648 mot bibliotekarieplatsen, hvilken befattning han bibehöll till sin död. Dessutom hade han af Kristina 1648 blifvit utnämnd till e. o. och 1651 till ordinarie rikshistoriograf, hvarjämte han 1666 kallades till professor honorarius i juridiska fakulteten, i hvilken egenskap han verkligen föreläste under trenne år. Tillika utnämndes han i Dec. 1666 till assessor i det då i Upsala inrättade Antiqvitetskollegiet, hvars preses han blef efter Stiernhielms död (1672). Han afled d. 22 Juli 1677. -- L:s' lif bildar ett af de vackraste bladen i universitetets och den svenska vetenskapens häfder, i hvilka han, en polyhistor i ordets egentliga mening, inristat sitt namn genom arbeten på historiens, fornforskningens, latinets, vältalighetens och rättsvetenskapens vidsträckta områden. Genom sitt skarpsinne, sin kritiska blick och sin ovanliga lärdom var han i stånd att på hvarje fält lemna efter sig ett fullgodt arbete, hvars värde länge öfverlefvat hans egen tid. Och en outtröttlig arbetskraft, understödd af en till det sista orubbad helsa, medgaf honom att oupphörligt rikta vetenskapen med nya arbeten. Förutom 23 i disputationsform utgifna skrifter offentliggjorde han 40 andra större eller mindre arbeten och efterlemnade ändock åtskilliga i handskrift. De flesta af dem utgåfvos först i Sverige, om de också sedan omtrycktes i utlandet, men af några utkom första upplagan i utlandet. Hans edition af Curtius upplefde 20 upplagor, af hvilka blott en i Sverige. -- Inom historien och rättsvetenskapen är det, som han i främsta rummet skapat sig ett stort namn. Den svenska häfdaforskningcn var ännu i sin begynnelse. Olaus Petris och Messenius' arbeten voro blott i handskrift tillgängliga. Deremot hade Tegels stora krönika öfver Gustaf I blifvit offentliggjord, och den första sammanhängande framställningen af Sveriges historia, Laur. Paulini Gothus' »Historia arctoa», hade utkommit redan 1636. Men L:s' arbete Rerum suecicarum historia, som första gången utkom 1654, lemnade ärkebiskopens långt bakom sig. Det bröt i sjelfva verket en ny väg för häfdaforskningen, ty författaren hade, med riktigare blick för den historiska kritikens fordringar, sträfvat att både, der så lät sig göra, ösa ur de ursprungliga källorna och tilllika sofra deras vittnesbörd. Och framställningen var sammanhängande och klar, stundom liflig. Med outtröttlig ifver underkastade han detta verk en ny omarbetning och gaf det tilllika en fortsättning ända till Karl X:s död i de nya upplagor, som utgåfvos 1662 och 1676. Äfven på närliggande områden, såsom fornkunskapen och geografien, arbetade L. med framgång. Hans Antiquitatum sveo-gothicarum libri fres (utgifna 1647, 1654, 1670 och 1676; andra och fjerde gången tillsammans med hans historia) försvara godt sin plats bland öfriga arbeten från den tid, som med sådan ifver lade sig vinn om allt hvad som rörde svensk fornhistoria. De vittna om ett djupt intresse för den inre samhällshistorien, något, som man kunde vänta af den man, hvilken först förstått att vid universitetet gifva den svenska rättens historia dess berättigade rum. L. idkade jämväl geografiska studier. Han fick nämligen af regeringen (genom bref af d. 20 Mars 1661) i uppdrag att utarbeta en latinsk beskrifning, som skulle åtfölja Dahlbergs väl bekanta verk »Svecia antiqua et hodierna». Denna Descriptio regni Sveciae blef, ehuru fullbordad, aldrig utgifven, men handskriften finnes ännu i behåll och är ej utan intresse för sin tid.
Sitt största anseende har L. dock förvärfvat inom området af den svenska rättsvetenskapen, hvilken han, ehuru han var professor i romersk rätt och i detta ämne både föreläste och utgaf en mängd afhandlingar, dock med förkärlek och lågande ifver bearbetade. Före hans tid kan man knappt tala om något svenskt rättsvetenskapligt studium vid universitetet. Men genom honom kallades det till fullt lif, och hans universitetsarbete har verksamt bidragit att skapa den krets af män, som under Karl XI egnade sig åt den nya lagens utarbetande. L. kan derför med fullt skäl vid sidan af Stiernhielm och Stiernhöök räknas som en af den svenska rättsvetenskapens fäder. Främsta rummet af hans arbeten härvidlag intager Synopsis juris svio gothici (1648, 1653, 1673). Det var den första handbok i svensk rätt, som erbjöds vår studerande ungdom, och har derigenom spelat en stor rol i de juridiska studiernas utveckling. I den sista upplagan tillade han en kort systematisk öfversigt af Sveriges gällande statsrätt. Hans Lexicon juris svio gothici (1647, 1651, 1665, 1674), en förklarande ordbok till våra gamla lagböckers termer, skulle för dem, som följde efter honom, erbjuda ett välbehöfligt hjelpmedel, hvars afsaknad han, i början en främling för vårt språk, säkerligen fått på ett känbart sätt erfara. L:s' latineka öfversättningar deremot af åtskilliga af dessa lagar hafva af den störste kännaren af desamma blifvit strängt bedömda såsom vittnande om vårdslöshet och ofullständig insigt i språket. När man dock besinnar hvilka svårigheter reste sig för honom, såsom utländing, äfvensom att verkligt språkvetenskapliga studier då ännu voro så svagt utvecklade, torde man äfven här kunna skänka honom sitt erkännande. Särskildt tacksam måste man vara för det att sålunda utlandets lärde kommo i tillfälle att taga kännedom om våra gamla lagar. Öfversättningarna af lands- och stadslagarna utgåfvos redan i hans lifstid (1672, 1675), men af landskapslagarna utkommo endast öfversättningarna af Vestgöta- och Uplandslagarna, och detta först efter hans död genom C. Lundius' och O. Rudbecks försorg. Sin bibliotekariesyssla, hvilken med tidens små behof och ännu mindre tillgångar, ej ställde några betungande kraf på sin innehafvare, skötte han samvetsgrant. Man har mindre riktigt påstått, att han upprättade den första katalogen öfver boksamlingen, ty en sådan, utarbetad af hans företrädare, L. Tolfstadius och Haqv. Andreae Granaeus, samt redan 1641 fullbordad, finnes ännu i behåll, men riktigt är att en ny dylik under L:s' tid utarbetades. Hos sin samtid åtnjöt han ett stort vetenskapligt anseende, och hos alla, som kommo i beröring med honom, ingaf han en odelad aktning genom sitt fridsamma väsende och sin bottenärliga karakter. C. A.