Lotze

Lotze, Rudolph Hermann, tysk filosof och fysiolog, född i Bautzen d. 21 Maj 1817, tog 1833 såväl den medicinska som den filosofiska doktorsgraden vid Leipzigs universitet och vardt 1842 e. o. professor i filosofi derstädes, 1844 ord. professor i Göttingen (efter Herbart) och 1881 i Berlin. Död d. 1 Juli s. å. I Allgemeine pathologie und therapie als mechanische naturwissenschaften (1842; 2:dra uppl. 1848), Allgemeine physiologie des körperlichen lebens (1851) och Medizinische psychologie oder physiologie der seele (1852) häfdade L. med djerf följdriktighet de mekaniska lagarnas undantagslösa giltighet äfven inom den organiska verlden och själslifvet samt förvisade till hjernspökenas område den schellingska satsen om en särskild »lifskraft». Af hans filosofiska arbeten må anföras Mikrokosmos. Ideen zur natutrgeschichte und geschichte der menschheit (3 bd, 1850--64; 4:de uppl. 1884 o. f.), System der philosophie (I. Logik, 1874, 2:dra uppl. 1880; II. Metaphysik, 1879, 2:dra uppl. 1884) och Grundzüge (1881--84; uppteckningar efter hans föreläsningar öfver filosofiens skilda områden). L., hvars skrifter äro i hög grad väckande och innehållsrika, betraktas af mången i Tyskland och England såsom nutidens ypperste filosof. Med en exakt, fullt vetenskaplig metod förenar han en öfverlägsen framställningskonst. Han fattar begreppet mekanism i vidsträcktare bemärkelse än sina föregångare och förstår dermed sammanfattningen af alla lagar, som råda i fenomenverlden. Men naturmekanismen synes honom icke berättigad såsom afslutande verldsåskådning; den är ej mål, utan ett medel för genomförandet af de andliga lagar, som beherska allt varande. Mekanismen är, så lärde L., underordnad ett system af värdefulla etiska ändamål, och verkligheten är ett efter en betydelsefull plan ordnadt helt. Han betecknar denna sin ståndpunkt såsom teleologisk idealism. L. tillmäter själens upplefvade erfarenheter en afgörande vigt. För att fylla det absolutas tomma idé, måste man tillgripa menniskohjertats längtan och aningar, våra känslors innehåll, konstens syftning och den religiösa trons grundläror. Sålunda härleder L. metafysiken ur etiken och sträfvar att uppvisa ett högst, ideelt lifsinnehåll såsom det väsentliga i all verklighet. Han kommer till den slutföljd att en personlig gudom, som är det lefvande goda och varandets urkälla (den universella substansen), har vid skapandet och upprätthållandet af verlden frivilligt valt vissa former och lagar, genom hvilka hans verks ändamål nås. Intet är verkligt utom Guds lefvande ande och den verld af lefvande andar, som uppkomma ur denna urmonad. All verklighet är besjälad; öfverallt finnes lif och medvetande, endast i skilda grader af fullkomlighet. Då menniskoanden är den enda verklighet, hvars inre väsende vi fullt begripa, måste vi redan derför söka fatta alla andra reala väsenden i analogi med honom, d. v. s. såsom förnimmande, sträfvande och kännande väsenden. Alla ändliga väsenden äro immanenta i Gud, utgöra föränderliga moment i den universella substansens sjelfutveckling. Vid frågan huruvida hvarje skapad själ är odödlig anmärker L., att endast det varar evigt, hvars värde och betydenhet göra det till ett bestående led i verldsordningen. -- Hvad skapelsens enkla element beträffar, är L. böjd för att antaga väsentligen olika urbeståndsdelar, förenade till oupplösliga atomer så, att styrkan af valfrändskapen emellan den enskilda atomens delar icke öfverbjudes af någon annan valfrändskap. Nämnda urbeståndsdelar fattar han som icke utsträckta, öfversinliga väsenden, hvilka från bestämda punkter af rummet genom sina krafter beherska ett bestämdt mått af utsträckning, utan att dock i egentlig mening utfylla det. Om nu en organisms atomer tänkas ega inre, själsartadt lif med egendomliga förnimmelser, samlas de senare till en totalbild först genom kroppens själ, som är organismens herskande monad. Själ och kropp äro till sitt väsende likartade. Den förra verkar på den senare försåvidt denna är ett system af öfversinliga, med själen sjelf komparabla väsenden, som endast genom sin förening gifva sken af materie. Hvarje stöt och tryck i den lekamliga verlden är blott det fenomenella uttrycket för en andlig vexelverkan emellan ämnena. Ingenting bringas utifrån in i själen, och hvarje kroppens inverkan är endast en signal, vid hvars inträdande själen till följd af sin natur frambringar vissa inre tillstånd i sig sjelf. -- Från samma idealistiska principer utspinner L. sina mycket skarpsinniga undersökningar om rummet. Mest originel är han dervid i sin teori om »lokaltecken», d. v. s. de hjelpmedel själen använder för att i sin ideella rumverld noggrant lokalisera sina färg- och känselsensationer, så att den derigenom uppkommande åskådningsbilden motsvarar sitt yttre föremål. Ifrågavarande teori har i sina huvuddrag accepterats af bl. a. de utmärkta fysiologerna Helmholtz och Wundt. -- I likhet med Herbart definierar L. filosofien såsom ett försök att ombilda de begrepp, som erfarenheten skänkt oss. Dermed ställer han sig i opposition såväl mot Fichtes, Schellings och Hegels anspråk på att vinna absolut, objektiv kunskap, som ock mot den ny-kantiska skolans ensidiga sysslande med kunskapsteoretiska undersökningar. Till sin anda har emellertid L:s filosofi mera gemensamt med den idealistiska riktningen än med Herbarts kalla formalism. De varaktigaste intryck har dock L. tagit från Leibniz, hvars sannskyldige efterföljare han i sjelfva verket är.