Lübeck (Sv. form Lybeck). 1. Tysk fristat, bestående af dels ett sammanhängande område mellan Östersjön, Holstein, Oldenburgska furstendömet Lübeck, Lauenburg och Mecklenburg, dels mindre enklaver i Lauenburg, furstendömet Lübeck och Mecklenburg-Strelitz. Den indelas i staden L. med förstäder (se L. 2), amtet Travemünde med stad af samma namn samt 4 landskommuner. Sammanlagda arealen utgör 297,7 qvkm. Innevånarnas antal var 1880 63,571, deraf 62,096 protestanter. Hufvuddelen är en slätt, genomfluten af Trave, som vid sitt utlopp bildar flere vikar och står i förbindelse med Elbe genom Stecknitzkanalen. I staden L:s granskap idkas en betydande trädgårdsskötsel, hvars alster exporteras till Sverige och andra Östersjöland. Enligt författningen af d. 29 Dec. 1851, reviderad d. 7 April 1875, utöfvas den lagstiftande makten af senaten och en representation, som benämnes bürgerschaft (»borgerskapet»). Senaten består af 14 på lifstid valda medlemmar. 8 af desse måste tillhöra det lärda ståndet (deraf minst 6 rättslärda) och af de öfrige 6 minst 5 tillhöra köpmansståndet. Valet sker genom delegerade, utsedda till lika antal ur senaten och bürgerschaft. Ordföranden, som utses för 2 år, bär under denna tid titeln bürgermeister. Senaten öfvervakar förvaltningen och rättskipningen, utnämner statens ämbetsmän och utöfvar benådningsrätt i brottmål. Bürgerschaft består af 120 på 6 år valda medlemmar; rösträtt och valbarhet tillkomma hvarje till myndig ålder kommen medborgare. Ett af 30 personer bestående utskott af bürgerschaft öfverlägger på förhand om senatens förslag och eger att besluta i mindre vigtiga finansfrågor. I spetsen för de särskilda förvaltningsgrenarna stå deputationer af senatorer och borgare. Rättsväsendet är fullständigt skildt från förvaltningen. Från under- och öfverrätten vädjas till den för de 3 fria riksstäderna gemensamma »oberlandesgericht» i Hamburg (hvilken till 1879 hade sitt säte i staden L.). »Die freie und hansestadt L.» (så heter staten officielt) är en förbundsstat i Tyska riket och sänder 1 representant till tyska riksdagen samt har 1 röst i förbundsrådet. Sedan 1867 har L. ej uppställt någon särskild militärkontingent, utan dess värnpliktige ingå i den preussiska hären (9:de armékåren). Statens inkomster och utgifter för 1885 uppgingo till 2,643,978 mark, statsskulden s. å. till 15,473,920 mark. L:s vapen är en tvåhöfdad örn, med en hvit och röd sköld på bröstet, -- 2. Staden L., vid Wakenitz' förening med Trave, 15 km. från Östersjön, består af den egentliga staden och 3 förstäder samt är tämligen regelbunden, med breda gator. Flere privathus äfvensom nästan alla kyrkorna och de allmänna byggnaderna äro vackra prof på medeltidens byggnadsstil. De förnämsta bland stadens 5 kyrkor äro domkyrkan (delvis från 1170-talet) och Mariakyrkan (från 1276--1310, en bland de vackraste äldre gotiska kyrkor i Tyskland), båda med värdefulla konstskatter. Katarinakyrkan (grundlagd 1335) hörde till det forna minoritklostret, i hvars byggnad nu befinna sig Katharineum (gymnasium och realskola) samt stadsbiblioteket (omkr. 100,000 bd). En märklig byggnad är råd- och börshuset, vid torget i stadens midt. Det härstammar från skilda tider; den vackraste delen är den södra, 1342--44 byggda flygeln. För undervisning och bildning är väl sörjdt. Jämte gymnasium och realskola finnas handelsinstitut, slöjdskola, navigationsskola, seminarium m. m. Staden eger många och rika välgörenhetsinrättningar. De största äro S:t Johannes jungfrustift (grundadt redan 1177), efter reformationen försörjningsanstalt för obemedlade borgaredöttrar, och Helgeandshospitalet, der fattiga borgare och borgareenkor få fri försörjning. Båda stiftelserna hafva stora jordegendomar. Staden L. räknade 1880 51,055 innev. Industrien är visserligen icke obetydlig (tillverkning af bränvin, öl, tobak, såpa), men handel och sjöfart äro stadens hufvudnäringar. L. är en vigtig speditionsplats för Östersjön och förmedlar handeln emellan Hamburg och det inre Tyskland å ena sidan samt landen vid Östersjökusten å den andra. (L. står i regelbunden ångbåtsförbindelse med bl. a. Stockholm och flere andra svenska städer.) Efter stadens inträde i tyska tullföreningen (1868) och till följd af dess vidgade jernvägsförbindelser (med Kiel, Hamburg, Lüneburg, Berlin, Stettin) har varuomsättningen ökats betydligt. Införseln omfattar hufvudsakligen skogsprodukter och hade 1883 ett värde af 211 mill. mark. 1883 besöktes stadens hamn af 2,003 fartyg om 360,414 tons. Stadens handelsflotta räknade 1884 42 fartyg (deraf 30 ångfartyg) om 11,177 tons. L:s egentliga sjöhamn är Travemünde, men Trave har blifvit reglerad och så fördjupad, att fartyg af 5 m. djupgående kunna komma till staden.
Historia. Staden L. anlades på sin nuv. plats 1143 af grefve Adolf II af Holstein-Schauenburg, sedan det gamla, något nordligare, på venstra Trave-stranden vid det nu s. k. Alt-Lübeck belägna L., de slaviske innevånarnas i Vagrien (östra Holstein) förnämsta handelsplats, 1138 blifvit förstördt af rugierna. Grefve Adolf måste 1157 afträda staden till sin länsherre Henrik Lejonet, hertig af Sachsen, som på allt sätt befordrade stadens uppkomst. Han affärdade redan 1159 sändebud till Sverige, Norge, Danmark och Ryssland för att inbjuda dessa lands köpmän att besöka hans stad, han förlade 1163 det oldenburgska biskopssätet till L. och afslöt under något af åren 1173--79 en för L. gynsam traktat med Sverige (förnyad, med beviljande af betydliga friheter, af Birger jarl 1250 l. 1251). Till följd af hertig Henriks förklarande i akt kom staden 1181 till kejsaren och begåfvades med betydande privilegier, som bekräftades af danskarna, i hvilkas händer staden föll 1201. När de nord-albingiska landen efter Valdemar Sejrs fall återvunnit sin frihet, ställde L. sig under kejsaren (Fredrik II), hvilken 1226 förklarade det för fri riksstad. Den lifliga handeln förenade staden snart med andra städer i norra Tyskland i midten af 1200-talet till den under namnet hansan bekanta stora förening af handelsstäder, hvilkas angelägenheter den med mycken klokhet och stor framgång ledde från början af 1300-talet. (Se Hansa och Hansedag.) Dess flottor beherskade Östersjön, och dess röst var ofta afgörande i de nordiska rikenas angelägenheter. I mer än två århundraden qvarstod L. på höjden af sin makt. De tre skandinaviska rikenas förening under en regent hade L. alltid betraktat såsom en fara för sitt östersjövälde. Derför tog det under ledning af en af sina fyra borgmästare, Nikolaus Bröms, en väsentlig andel i omgestaltningen af de politiska förhållandena i Norden genom att med penningar och krigsmateriel understödja Gustaf Vasa i kampen mot Danmark (den skuld Sverige dervid åsamkade sig till L. torde hafva belöpt sig till 200 tusen lübska mark, d. v. s. omkr. 1/2 mill. kr., oafsedt myntvärdets fall). Men icke långt efter Kalmarunionens upplösning började hansans förfall och dermed L:s tillbakagång. Mycket bidrogo de svåra inre striderna mellan det katolsk-aristokratiska partiet under den ofvannämnde Bröms och Hermann Plönnies och det protestantisk-demokratiska under Jürgen Wullenwever. Sistnämnda partis försök att med stöd af borgare och bönder i Danmark återuppsätta Kristian II på Danmarks tron misslyckades (se Grefvefejden), ty det fick emot sig icke allenast adel och prester i Danmark, utan äfven Sveriges rike, som dessutom retats af dess penningekraf och trycktes af dess olidliga handelstyranni (Sveriges ställning till L. vid denna tid har jämförts med Spaniens syd-amerikanska koloniers ställning till moderlandet). L. fick visserligen i freden (d. 14 Febr. 1536) sina handelsrättigheter i Danmark bekräftade och erhöll Bornholm på ytterligare 50 år, men dess envälde i handelsväg inom Sverige knäcktes dock genom denna fejd. Sista gången L. uppträdde som sjelfständig krigförande stat var i nordiska sjuårskriget (1563--70), då det i förbund med Danmark sökte tränga svenskarna från Estland, hvarifrån desse hindrade L:s fria handel på Ryssland. Efter trettioåriga kriget, under hvilket kejsarens fred med Kristian IV ingicks i L. d. 12 Maj 1629, förlorade staden sista återstoden af sin forna politiska och handels-betydelse: hamnen lågv nästan alldeles igengrundad, och gräset växte på gatorna. Holländarna spelade mästare i Östersjön. -- Danskarnas ockupation 1801 blef utan följder. Efter preussarnas nederlag vid Jena kastade sig Blücher med omkr. 20,000 man in i L., d. 5 Nov. 1806, men redan följande dagen stormades den af Blücher försvarade staden af Bernadotte, Soult och Murat under en häftig gatustrid och prisgafs åt en tre dagars plundring. En vid staden befintlig svensk trupp på omkr. 2,000 man under öfverste C. A. von Morian blef beskjuten under försöket att på fartyg smyga sig utför Trave och tillfångatogs. L. var sedan besatt af fransmännen och införlifvades i Dec. 1810 med kejsareriket (depart. Bouches de l'Elbe). Dess handel tillintetgjordes derunder alldeles genom kontinentalspärrningen. När fransmännen vid en rysk kårs ankomst våren 1813 hade lemnat staden, deltog den i striden för Tysklands befrielse, intogs väl ännu en gång af fransmännen, som genom kontributioner och reqvisitioner alldeles uttömde dess tillgångar, men befriades slutligen, då svenskarna under Bernadotte inryckte d. 5 Dec. s. å. Med freden återfick den sin sjelfständighet och blef medlem af Tyska förbundet. 1866 inträdde staden i Nordtyska förbundet och 1868 i tyska tullföreningen.