Lucidarius

Lucidarius (af Lat. elucidare, sprida ljus öfver, af lucidus, klar), titel på ett slags läroböcker i kristna religionen under medeltiden, innan benämningen »katekes» uppkom. Uppställd i form af samtal emellan magister (läraren) och discipulus (lärjungen), handlade en sådan folkbok om »Gud, mäss-ämbetet, skapelsen och många underliga ting, och slutligen om domedagen». Der framställdes i kort sammandrag medeltidens tro och vetande i teologi, astronomi, fysik och geografi. De flesta europeiska folk egde sin »lucidarius», i utförandet mestadels präglad af nationens särskilda lynne och uppfattning, medan innehållet var i det närmaste gemensamt. De källor, ur hvilka det senare hufvudsakligen hemtats, äro skrifterna »Elucidarium», »De imagine mundi», »De philosophia mundi» och »Gemma animae», alla författade af skolastikern Honorius Augustodunensis, en fransk preslbyter från Autun i början af 12:te årh. Af detta innehåll förekommo äfven rimmade omskrifningar. På svenska hafva funnits både öfversättningar och fria bearbetningar efter nämnda källor, men af dem qvarstå nu spår endast i kataloger samt 16 handskrifna sidor (troligen från 1430-talet) i kongl. biblioteket. En dansk lucidarius trycktes 1510 (den är utgifven 1849 af Det nordiske literatursamfund genom C. J. Brandt, som i inledningen ger en historik öfver ämnet). Den danska folkboken »Mester Lucidarius», som är af öfvervägande biblisk-historiskt innehåll och omtrycktes ända in på 1700-talet, var en senare bearbetning, ur hvilken de katolska elementen och de mest stötande vidskepelserna aflägsnats.