Lungsot (T. schwindsucht; Grek. fthisis, se Ftisis; Lat. phthisis; Fr. phthisie pulmonaire; Eng. consumption), med., är menniskoslägtets ojämförligt mest förödande sjukdom. Den är känd sedan de äldsta tider. Redan Hippokrates beskrifver den tydligt och känner dess faror. Den förekommer utbredd bland alla kulturfolk. Anmärkningsvärdt är att det synes bevisadt, att den till åtskilliga af de vilda folkslagen, t. ex. bland Amerikas indianstammar och Oceaniens innebyggare, blifvit af de hvite kolonisterna införd, hvarefter den, jämte andra till dem införda smittsamma sjukdomar (i främsta rummet kopporna) och i förbund med alkoholen, påskyndat dessa folkslags hastiga förödelse. Bland kulturfolken förekommer den i alla zoner och på alla höjder öfver hafvet, dock i vexlande myckenhet. Några orter, i synnerhet öar, som föga höja sig öfver hafvets nivå, tyckas vara befriade eller särdeles föga hemsökta af lungsot. Med stigande höjd öfver hafvet anses sjukdomens freqvens aftaga, hastigare ju närmare polerna, tills man når en punkt, ofvanför hvilken den ej skulle förekomma. Nyare undersökningar hafva emellertid visat, att, fastän denna åsigt i allmänhet torde vara grundad, höjden öfver hafvet icke lemnar skydd, om de vanliga, gynnande omständigheterna för sjukdomens uppkomst förefinnas (trångboddhet, fattigdom, vissa yrken m. m.). Alla åldrar hemsökas af lungsoten, dock är den spädare barnaåldern synnerligen litet gynsam för dess utveckling. Efter det 10:de året tilltager den hastigt i freqvens, och man har förr allmänt antagit, att särskildt den egentliga ungdomsåldern, från puberteten tills den fulla utvecklingen nåtts, vore utsatt för lungsotens härjningar. De nyaste undersökningarna visa dock, åtminstone för somliga delar af mellersta Europa, att äfven medelåldern och gubbåldern i ungefär samma proportion äro tillgängliga för sjukdomen. Lungsotens statistik är ej så fullständig, att man med säkerhet kan uppgifva den mortalitet, som af lungsoten förorsakas hos olika folkslag och raser. Landtbefolkningen är i allmänhet mera fredad än stadsbefolkningen. Hos den senare anses lungsoten i de stora europeiska samhällena vara orsaken till omkr. 1/7 af samtliga dödsfallen och till ungefär 1/5--1/3 af dödsfallen i åldern emellan 20 joch 40 år. I hvad fall som hälst är den i dessa samhällen ojämförligt mer förhärjande än någon annan sjukdom, de epidemiska icke undantagna, äfven då de nå sin största utbredning såsom farsoter. Sjukdomen träffar hälst svaga och nedsatta individer, skördar således jämförelsevis mest den fattiga befolkningen, och den har derjämte en oneklig förkärlek för individer, som härstamma från ftisiska föräldrar. -- Angående lungsotens orsak hafva i äldre tider de mest olika åsigter herskat, tills genom fransmannen Villemin (1865) klarhet i denna fråga började vinnas. Han fann, att den sjukliga produkt, som i det stora flertalet fall af lungsot är den väsentliga, tuberkeln, då den öfverföres på djur, hos dessa åstadkommer en utveckling af tuberkler, en tuberkulos, som oftast leder till djurens död. Från de sålunda tuberkulösa djuren kunna tuberkler med samma resultat öfverföras till andra, från dessa till nya och sålunda i oändlighet. För tuberkulosens öfverförande finnes begränsning endast i antalet djur, som för sjukdomen äro mottagliga. (Alla djurarter äro nämligen icke lika mottagliga för tuberkulos; experimenten hafva mest utförts på kaniner och marsvin.) Denna sjukdomsorsakens förmåga att i oändlighet kunna föröka sig hänvisade med bestämdhet på att orsaken måste utgöras af ett lefvande smittämne. Antagligt var äfven, att detta ämne skulle utgöras af någon art af de svårt upptäckbara, ytterligt små organismer, hörande till klyfsvamparnas (schizomyceternas, bakteriernas) grupp, af hvilka några samtidigt bevisats vara orsakerna till åtskilliga andra smittsamma sjukdomar (t. ex. mjeltbrand och typhus recurrens). Äran af att först hafva funnit tuberkulosens smittämne tillkommer den tyske läkaren R. Koch, hvilken 1882 meddelade sina vidlyftiga och fullt bevisande undersökningar i ämnet. Dessa hafva visat, att i tuberklerna konstant förekommer en liten stafbakterie, tuberkulosbacillen. Den har en längd af ungefär hälften af en röd blodkropps diameter; dess bredd är ungefär 1/7 af dess längd. Den är färglös och genomskinlig, men kan genom sina förhållanden till åtskilliga färgämnen skiljas från andra bakterier med undantag af den bacill, som förekommer i de sjukliga nybildningarna vid spetälskan. Från denna skiljes den dock genom sitt sätt att lefva. Den har nämligen af Koch, med hjelp af de bakteriologiska undersökningsmetoder, som af honom funnits, blifvit renodlad fri från alla andra ämnen. Den växer vid en temperatur af + 30--40° i karakteristiska kolonier, och dess utveckling kan endast med svårighet åvägabringas på annat än blodserum. Renodlad ur menniskors och djurs tuberkler, åstadkommer den ofelbart tuberkulos på djur, som för sjukdomen äro disponerade, om den genom inympning eller på annat sätt öfverföres på dem. Denna tuberkulos är fullständigt identisk med den, som åstadkommes genom tuberklers öfverförande, och alla de nydanade tuberklerna innehålla bacillen. Alla nyare undersökningar hafva bekräftat dessa Kochs uppgifter. -- Olika organ inom menniskan eller hos djur, som äro disponerade för tuberkulos, äro i olika grad disponerade för bacillens upptagande. Hos menniskan är lungan det ojämförligt mest disponerade organet, och särskildt äro lungspetsarna lättast tillgängliga. I allmänhet utvecklar sig derför bacillen i lungspetsarna och åstadkommer der tuberkler i luftrörens yttersta förgreningar, sedan den genom inandning blifvit införd i lungorna. Tuberklerna, som utgöras af små, i allmänhet, då de äro fullt utvecklade, icke ens knappnålshufvudstora, ljusgrå, halfgenomskinliga, nästan runda knottror, äro kärllösa. De bestå af hvita blodceller, som till följd af bacillernas inflammerande verksamhet utvandrat ur kärlen och lägrat sig kring bacillerna. Till följd af den genom brist på blodkärl försvårade näringen hafva tuberklerna stor benägenhet att fettdegenerera och derigenom sönderfalla. Härigenom vålla de substansförluster, som ständigt ökas genom nya, i närheten befintliga tuberklers sönderfallande, hvarigenom småningom i lungorna uppstå håligheter, kaverner, som kunna blifva ända till gåsäggstora och derutöfver. Under tiden har tuberkulosen på flere vägar, genom lymfkärlen och luftrören, spridt sig till andra delar af lungorna, hvarest de genomgå samma förvandlingar, småningom åstadkommande lungans förstöring. Vanligen uppträda bacillerna i båda lungorna, antingen samtidigt införda eller efter att hafva från den ena lungan öfverförts till den andra. Förstöringen af lungorna kan nå en sådan utsträckning, innan döden följer, att knappast 1/3 af dem kan användas till andning. Under tuberkulosens utveckling lider lungan äfven på andra sätt: luftrören blifva säte för en kronisk inflammation, och äfven i sjelfva lungväfnaden uppträda inflammationer. Från lungorna sprider sig tuberkulosen i flertalet fall till andra organ, oftast (i 2/3 af fallens antal) till tarmarna, dernäst till struphufvudet. -- De sjukliga symtom, som blifva en följd af dessa förändringar, äro hufvudsakligen följande. Sjukdomens första uppträdande är ofta smygande. Den träffar ofta personer, som ega en s. k. habitus phthisicus, en ftisisk kroppsbyggnad. Man förstår dermed en svag och gänglig kropp, som under pubertetsåren ovanligt hastigt skjutit i höjden, och hvars bröstkorg är lång och platt. De, som lida af denna »habitus» ega vanligen ett lätt irritabelt kärlsystem: de rodna och blekna lätt. Deras nutrition är i regeln dålig, så att de trots god föda hålla sig magra och hafva dåligt utvecklad muskulatur. Hos dessa och hos andra, som hemsökas af sjukdomen, äro de första symtomen, hvilka vanligen förbises, endast symtom af en »spets-katarr», d. v. s. tecknen på den retning, som de i lungspetsen sig utvecklande tuberklerna åstadkomma. Dessa tecken äro ofta obetydliga, t. ex. endast hosta, men de qvarstå med envishet, äro beledsagade af feber om qvällarna och afmagring. Småningom, alltefter som tuberkulosen i lungväfnaden fortskrider, utveckla sig allvarsammare symtom. Upphostningen, febern, afmagringen ökas, och krafterna minskas. S. k. »hektik» sällar sig till sjukdomen. Febern uppträder hvarje qväll och är åtföljd af ofta starkt kraftuttömmande nattliga svettningar. Aptitlöshet och digestionsrubbningar tillstöta ofta och påskynda aftäringen. I slutet af sjukdomen intaga de ofta en vigtig plats bland symtomen och bero på tuberkulos i tarmen. Särdeles plågsam, genom retande hosta och smärtor, är tuberkulosen i strupen, som också ej sällan tillstöter. Mot sjukdomens slut uppträder ofta ägghvita i urinen, beroende på njurarnas sjukliga förändring genom amyloiddegeneration. Under loppet af lungförstörelsen, ej sällan i dess början, uppträda lungblödningar genom anfrätning af kärl. De sluta dock sällan dödligt. Sjukdomen räcker vanligen flere år och går långsammare i de förmögna klasserna, som bättre kunna vårda sig. En statistik angående 1,000 sådana patienter i England visar en sjukdomsduration af i medeltal 7 år. Bland de fattige torde durationen uppgå till i medeltal knappast hälften af denna tid. Från dessa fall af vanlig kronisk ftisis plägar man skilja dem, som förlöpa mycket hastigt, på några få månader, nämligen den s. k. florida ftisis, eller galopperande lungsot.
Lungsoten upptäckes vanligen endast med svårighet i sin första början. Sedan lungförstörelsen utvecklats, lemna perkussion och auskultation af bröstkorgen oftast säkra tecken. För att afgöra igenkännandet har undersökning af det upphostade användts. Mikroskopet visar i de upphostade massorna elastiska trådar, härstammande från lungans elastiska väfnad. Men dessa trådar förekomma äfven i andra förstörande lungsjukdomar, och på senaste tiden har man i det upphostade derför med fördel studerat förekomsten af tuberkelbacillerna. De förekomma icke konstant i de allra tidigaste skedena af sjukdomen, men deremot konstant sedermera. I andra lungsjukdomar finnas de ej. -- Sjukdomen leder i regeln till döden, icke derför att den i sig sjelf skulle vara obotlig, utan emedan i flertalet fall patienternas fattiga omständigheter hindra en verksam behandling. Sjukdomens förekommande måste derför utgöra ett af mensklighetens vigtigaste önskningsmål, och detta så mycket mer som, äfven då den bästa behandling kan användas, fullständig återgång till helsan är mindre vanlig och i allmänhet en långvarig förbättring eller endast relativ helsa är allt, som kan åstadkommas. Det ligger i sakens natur, att förebyggandet af sjukdomen måste syfta till tvänne mål. Sjukdomen uppstår aldrig af sig sjelf, utan fordrar ovilkorligen, att smittämne (tuberkelbaciller) öfverföres i den organism, som blir lungsiktig. Detta tillgår så, att baciller, sväfvande i luften, genom menniskans andning införas i hennes lungor. Tillfällena till en sådan infektion äro oräkneliga, emedan bacillerna i oräkneliga mängder med det upphostade uppkomma ur lungsiktigas lungor och, sedan det upphostade intorkat, spridas som damm i luften. I luften bibehålla de en längre tid sin förmåga att utvecklas och åstadkomma infektion. I kulturlanden gifves derför ständigt tillfälle att få lungtuberkulos. (Att endast ett mindre antal får sjukdomen bevisar, att olika benägenhet att låta bacillerna komma till utveckling i lungorna förefinnes.) Förebyggandet af sjukdomen måste derför bestå deri att man söker dels hindra smittämnets öfverförande, dels minska eller upphäfda benägenheten för det öfverförda smittämnets utveckling. Det förra torde lemna mindre utsigter till framgång än det senare. Hufvudsakligen der ständig samlefnad, såsom emellan makar eller emellan föräldrar och barn eller å sjukhus, i kaserner m. m., ökar tillfällena till smittämnets spridning, kan och bör detta motverkas genom smittämnets förstörande i det upphostade. Försök hafva visat, att härtill i hög grad lämpar sig en 5 proc. lösning af karbolsyra, med hvilken det upphostade blandas. Då emellertid tillfällig infektion under nuvarande samhällsförhållanden och med sjukdomens stora spridning ej kan hindras, är dispositionens minskning så mycket önskvärdare. Smittämnet slår hufvudsakligen an på dem, som lida af medfödd svaghet eller försvagats genom sjukdomar eller andra orsaker. I synnerhet drabbar sjukdomen sådana, som härstamma från ftisiska föräldrar (deraf läran om lungsotens ärftlighet; lungsoten ärfves ej, endast benägenheten att låta smittämnet, om det inkommit i lungorna, derstädes utvecklas). Alla sådana för smittämnet disponerade individer böra från tidiga år erhålla den möjligast sunda uppfostran. Detta är den enskilda hygienens uppgift i detta hänseende. Den allmänna hygienens uppgift är att genom hygieniska förbättringar minska dispositionen hos alla samhällets medlemmar. Den minskade dödlighet, som blir en följd af förbättrade hygieniska förhållanden, kommer att icke minst visa sig i en minskad lungsotsmortalitet. -- Den redan utvecklade lungsotens behandling har äfvenledes till mål att öka organismens kraft. Ty endast en sådan allmänt stärkande behandling har gifvit gynsamma resultat. I detta hänseende visar användandet af de klimatiska kurorterna afgjorda framgångar. De bröstsjuke kunna genom daglig vistelse i det fria förbättra sin nutrition, hvilken lider af deras tvungna långvariga vistande inomhus under våra vintrar. Först i andra rummet kommer de milda vinterklimatens egenskap att minska tillfällena till en på förkylning beroende försämring af luftrörskatarren hos de sjuke. De mest anlitade kurorterna hafva varit de på södra sluttningarna af alperna (Meran, Montreux, Arco m. fl.) eller de vid Medelhafvets kuster i skydd för vinden belägna (Rivieran, Malaga, Catania m. fl.), äfvensom några, hvilka genom sydligt läge hela vintertiden ega tempereradt klimat (Algeriet, Egypten, Madeira). På senare tider hafva höjdkurorter (t. ex. Davos, Görbersdorf), som genom skyddadt läge ega vindstilla och till följd deraf en verksam insolation, med framgång täflat med de förut nämnda kurorterna. Tropikernas klimat har deremot genom nutritionens nedsättning visat sig endast påskynda sjukdomens förlopp. -- Den medikamentösa behandlingen visar sällan nämnvärda resultat och syftar hufvudsakligen till symtomens lindring. Äfven för dem, som ej kunna använda klimatiska kurorter, blir hufvudsaken vid behandlingen organismens allmänna stärkande och aflägsnandet af allt, som kan försvaga densamma. -- Tuberkulos lungsot förekommer äfven hos många djurarter, t. ex. apor, då dessa öfverföras till kallare klimat. Deras lungsot förlöper ungefär som menniskans. Detsamma är ej sällan fallet med den lungsot, som ofta utvecklar sig hos våra nötkreatur, hufvudsakligen kor. Den har för oss intresse äfven derigenom att vid densamma tuberkulos i jufren ej är ovanlig. Man har antagit, att när bacillerna från dessa jufvertuberkler komma ut i mjölken, smittan skulle genom mjölken kunna öfverföras på menniskor. Denna fruktan synes dock öfverdrifven, alldenstund tuberkulos, primärt utvecklande sig i menniskans tarm, knappast synes förekomma.
Kroniska lungsjukdomar, förlöpande med lungornas sönderfallande och hänförda under benämningen lungsot, förekomma -- om man afser från lungtuberkulosen -- endast sällsynt. Oftast äro de till finnandes hos arbetare, som i sitt yrke inandas retande pulverformiga ämnen (t. ex. stenhuggare, metallfilare, porslinsarbetare). I flertalet fall torde denna retning endast vara det disponerande momentet och sjelfva lungsönderfallandet bero äfven i dessa fall på tuberkulos. Dock är denna fråga ännu icke fullt afgjord. W-s.