Madison

Madison [mä'ddisön], James, president i Nord-Amerikas Förenta stater, föddes d. 16 Mars 1751 i Port Conway i Virginia, hvarest hans fader var godsegare. M. valdes 1776 till medlem af det konvent, som gaf staten Virginia dess författning, insattes 1778 i denna stats verkställande råd och utsågs 1779 till ett af Virginias ombud å kongressen i Filadelfia. I Nov. 1783 återvände han till Virginia och verkade derefter i dess lagstiftande församling, der han bl. a. genom sitt uppträdande omintetgjorde yrkandet på presterskapets aflöning med statsmedel. 1787 sändes M. såsom delegerad till det i Filadelfia sammanträdande förbundskonventet. Han hade från början ifrat för det unga nord-amerikanska statsförbundets stärkande genom upprättande af en kraftig centralstyrelse, och han fick nu å förbundskonventet en ledande del i utarbetandet af den nya författningen. Sedan konstitutionsförslaget blifvit färdigt (Sept. 1787), förenade han sig med Hamilton och Jay om att främja detsamma genom en serie tidningsuppsatser, hvilka äfven utgåfvos samlade under boktiteln The federalist (1788) och väsentligen bidrogo till förslagets allmänna antagande af de enskilda staterna. Detta gjorde, att han icke utan skäl fick uppbära benämningen »konstitutionens fader». Men såsom medlem af kongressens representanthus (1789--97) motarbetade han snart Hamiltons finansplaner, skilde sig äfven i andra frågor från federalisterna och öfvertog småningom ledningen af det republikanska (sedermera demokratiska) partiets opposition i huset. Med statssekreteraren för utrikesärendena Jefferson blef han derunder personligen på det närmaste förbunden och biträdde dennes öfverdrifna sträfvan att åt staterna bevara så stor sjelfständighet som möjligt. Då Jefferson 1801 blef Förenta staternas president, utnämndes M. till statssekreterare. 1809 efterträdde han Jefferson såsom president, sedan dennes andra mandat gått till ända. En handlingskraftigare utrikespolitik än den dittills förda visade sig vid denna tid alltmer nödvändig under den fortvarande misshälligheten med England; men först 1812 förmådde ett energiskt krigsparti M. till ett afgörande steg, hvilket för öfrigt mycket bidrog att skaffa honom förnyelse å presidentskapet (1813--17). Den olyckliga gången af kriget mot England (1812--14) var icke egnad att stärka M:s ställning. Men hans parti förblef dock vid styret; och efter att redligt hafva sökt bota de sår kriget förorsakat efterträddes han 1817 i presidentskapet af sin vän Monroe. M. drog sig tillbaka till sitt landtgods Montpellier i Virginia och var bosatt der till sin död, högt aktad såsom enskild person och bepröfvad politiker. 1829 -- han var då 78 år -- deltog han i konventet for revision af Virginias författning, och 1830 grep »konstitutionens fader» till pennan för att gendrifva ett mot kongressbesluten uppstudsigt parti, hvilket såsom föredöme för sitt handlingssätt åberopade hans och Jeffersons forna verksamhet till förmån för de särskilda staternas myndighet gent emot centralmakten. M. dog å Montpellier d. 28 Juni 1836. Kongressen köpte af enkan hans uppteckningar af debatterna i 1787 års förbundskonvent och lät utgifva dessa värdefulla handlingar under namnet »The Madison papers» (3 bd, 1840). Letters and writings of James Madison utgåfvos 1865 i 4 bd. G. V. G.