Madonna

Madonna, Ital. Ordet »madonna», som egentl. betyder »min fru» (af ma, min, och donna, Lat. domina, fru), nyttjas i Italien uteslutande som benämning för jungfru Maria (jfr det gammalsvenska »vårfru» i »vårfrudag», »vårfrukyrka» o. s. v.) och har i samma bemärkelse öfvergått till de tyska, engelska och skandinaviska språken, i hvilka det dock hufvudsakligen användes på det konsthistoriska området. Vanligen förstår man dermed bilden af jungfru Maria med Jesusbarnet till skilnad från »Heliga familjen» (se d. o.), der äfven Josef är närvarande. Bilder af Maria med barnet förekomma redan bland de äldsta katakombmålningarna och sedermera allt framgent äfven under den tidigare medeltiden, vanligen dock framställda i vexelverkan med andra personer. Som sjelfständiga framställningar blifva de allmänna, i samma mån som Maria-dyrkan under den senare medeltiden, gotikens period, tilltager. Madonnabilderna från detta skede hafva en öfvervägande kyrklig karakter: de äro väsentligen föremål för andaktsfull tillbedjan. Man ser i den heliga jungfrun framförallt gudamodern, himlarnas drottning, mensklighetens förebedjerska. Med renaissancens framträdande gör sig efter hand en annan i grunden mera verldslig uppfattning gällande. Madonnan framställes såsom en ung och blid jordisk moder, som vårdar sitt barn, sysselsätter det, leker med det, njuter af lyckan att ega det. Framställningen närmar sig alltmer lifs- och sedebilden. Grundläggaren af denna riktning är den florentinske karmelitmunken Fra Filippo Lippi (d. 1469), en af ungrenaissancens främste konstnärer. Sin höjdpunkt når den i Rafaels berömda madonnor, ehuru den föregående, mera kyrkliga uppfattningen ingalunda är härmed förvisad från hans konstområde (»Sixtinska madonnan»). Ämnet, uppfattadt än med en dragning åt det ena, än åt det andra hållet, har för öfrigt otaliga gånger behandlats af den senare medeltidens, renaissancens och efterföljande perioders konstnärer (jfr Mariabilder) ända fram till våra dagar. De mera bekanta madonnabilderna hafva erhållit särskilda namn, dels efter de personer, som de tillhört, t. ex. Madonna Tempi, M. Colonna, M. del Granduca, dels efter dem, som bekostat och till någon kyrka donerat bilderna (s. k. votiv-bilder), t. ex. Meyerska madonnan, dels efter något å bilden befintligt och i ögonen fallande föremål, t. ex. M. della sedia (med stolen), M. del cardellino (med steglitsen) o. s. v. -- Jfr Anna Jameson: »Legends of the madonna» (3:dje uppl. 1863), Rohault de Fleury: »La Sainte vierge» (1878) och Eckl: »Die madonna als gegenstand christlicher kunstmalerei und skulptur» (1883). Upk.