Madvig

Madvig, Johan Nikolaj, dansk filolog och statsman, född d. 7 Aug. 1804 i Svaneke på Bornholm, blef student 1820 samt tog 1825 filologisk ämbetsexamen och 1826 magistergraden. S. å. förordnades han till docent och 1828 till lektor vid universitetet, tog s. å. doktorsgraden och blef 1829 professor i klassisk filologi. 1832--48 var han universitetsbibliotekarie och blef sistnämnda år undervisningsinspektör för de lärda skolorna, hvilken plats han beklädde till 1874. Vid sin professorstjenst qvarstod han, om man bortser från de år (1848--51), då han var minister, ända till dess att synförmågans aftagande tvang honom att draga sig tillbaka (1879). Redan i sina första afhandlingar, för magister- och doktorsgraderna: Emendationes in Ciceronis libros De legibus et Academica (1826) samt De Q. Asconii Pediani ... in Ciceronis Orationes commentariis disputatio (1828), visade han sig såsom en skarpsinnig textkritiker och uppställde regler för en strängt vetenskaplig behandling af de gamla handskrifterna. Han genomförde sitt system i senare arbeten, såsom i Madvigii ad ... Jo. Casp. Orellium epistola critica (1828), innehållande textförbättringar till Ciceros tal mot Verres, samt upplagor af Ciceros Orationes selectae duodecim (1830; 5:te uppl. 1867), Cato major et Laelius (1835) och De finibus bonorum et malorum (1839; 3:dje uppl. 1876), hvilken sistnämnda genom sin omfattande kritiska och exegetiska kommentar måste räknas såsom ett af hans förnämsta arbeten på detta område. Senare egnade M. äfven Livius en kritisk behandling, i de ypperliga Emendationes livianae (1800; 2:dra uppl. 1877) och den derpå grundade upplagan af Livius (1861--66; tills. med L. Ussing). Dessutom bistod han beredvilligt yngre forskare i deras kritiska arbeten och lemnade vigtiga bidrag till textens förbättrande i den nya upplagan af Saxo Grammaticus (1839). Frukterna af sina kritiska studier beträffande andra forntidsförfattare, både grekiska och latinska, nedlade han i sina Adversaria critica (bd 1--2, 1871--73; bd 3, 1884). Vid sidan deraf utöfvade M. en omfattande verksamhet såsom universitetslärare samt behandlade i denna egenskap på ett klart och väckande sätt fornstudiets olika sidor, den rent literära och arkeologiska såväl som den grammatiska, jämte språkvetenskap i allmänhet. Alla Danmarks yngre filologer äro, måhända i högre grad än önskligt, hans lärjungar. En serie smärre latinska afhandlingar äro samlade i hans Opuscula academica (2 b. 1834--42). Bland hans öfriga arbeten må nämnas Om kjönnet i sproget (1835), Om sprogets væsen, udvikling og liv (1842) och Om de grammatiske betegnelser (1856--57), hvartill kommer ett af hans allra förnämsta verk, Latinsk sproglære (1841; 6:te uppl. 1878), som gifver en skarpare och noggrannare framställning af de grammatiska fenomenen än någon föregående språklära, och som äfven i utlandet väckt stor uppmärksamhet. Den är öfversatt på tyska, franska, engelska, italienska, holländska, portugisiska, nygrekiska och ryska. Äfven Græsk ordföjningslære (1846; 2:dra uppl. 1857) fick stor användning samt öfversattes på tyska, franska, engelska och holländska. Till M:s mest betydande verk hör slutligen Den romerske stats forfatning og forvaltning (1881--82), öfversatt på tyska och franska. -- Men äfven i det politiska lifvet har M. intagit en framstående plats. Sitt inträde der gjorde han år 1848, då han inlade en djerf protest mot den orättvisa, som den bebådade helstatsförfattningen (d. 28 Jan.) skulle tillfoga det danska folket genom att i ständerförsamlingen likställa Slesvig-Holstein med konungariket, oaktadt det senares betydligt större folkmängd (som 3 till 2). I Okt. s. å. invaldes M. i den grundlagstiftande riksförsamlingen samt blef i Nov. kyrko- och undervisnings-minister. Såsom sådan tog han en vigtig del i grundlagens utarbetande, men sökte förgäfves att i regeringen vinna gehör åt tanken på Slesvigs delning såsom en åtgärd af rättvisa mot de tyske slesvigarna. 1850 genomförde han en ny ordning för de lärda skolorna. Till folkskoleväsendets omdaning hann M. icke att göra mera än ett utkast. I Dec. 1851 måste han nämligen afgå från sin ministerpost, men qvarstod såsom medlem af folketinget till år 1853 och var dess ordförande 1852--53. Han röstade mot arfföljdslagen, sedan han utan framgång försökt att mäkla mellan de olika åsigterna. 1853 inträdde han i landstinget, hvarest han, med ett kort af brott, 1854--55, hade säte till år 1874 och spelade en mycket vigtig rol. I Aug. 1854 undanbad M. sig en kunglig utnämning till medlem af riksrådet, men lät välja sig dertill 1856. Till år 1863 var han dess af konungen utnämnde president, ett värf, som han utförde med stor duglighet och opartiskhet. Derjämte var han ledamot af riksrådslandstinget 1864--66 samt af de båda stora kyrko-komitéerna 1859 och 1868. Äfven deltog M. vid flere tillfällen med vigtiga flygskrifter i den offentliga diskussionen. Så t. ex. 1859, då han uppträdde mot den holsteinska ständerförsamlingens, af grefve Sponneck understödda, begäran om en ny helstatsförfattning med »kurie-omröstning» (lika röst för hvarje landskap utan hänsyn till storleken), hvarigenom konungariket Danmark skulle lidit en ännu större orättvisa än den, som var detsamma tilltänkt 1848. Efter förlusten af Sönderjylland (1864) utvecklade M. med stor bestämdhet i Den nationale politik og det danske monarki, att orsaken till Danmarks olycka låg deri att man icke tidigt nog och allvarligt nog aktat på den nationella synpunkten. Kort derefter afrådde han kraftigt från hvarje tanke på en personalunion emellan konungariket och ett tyskt Slesvig-Holstein. 1876 tog M. med värme till ordet för anläggandet af fästningsverk, och 1882 häfdade han med styrka mot sina gamla partivänner folketingets rätt att afslå bevillningar och landstingets vanmakt gent emot ett sådant afslag (den s. k. »nejteorien»), hvarjämte han 1885 nedlade sin protest mot uppsättande af värfvade kårer och anläggning af fästningsverk utan laglig grund. -- M. blef 1852 etats- och 1856 konferensråd samt vid Köpenhamns universitets jubelfest 1879 (han var då universitetets rektor) riddare af Elefantorden, hvilket medför rang af geheime konferensråd. Vid samma tillfälle blef han juris hedersdoktor. 1874 restes i hans födelseort ett minnesmärke till hans ära. E. Ebg.