Major domus

Major domus, Lat., kallades hos östgoter, burgunder och franker en hoftjensteman, som var föreståndare (major) för palatset (domus) och hofbetjeningen, hofmästare. Ursprungligen intog han en tämligen underordnad ställning bland de högre hofämbetsmännen. Men genom hans nära personliga beröring med konungen och konungahusets öfriga medlemmar växte småningom hans inflytande och anseende, så att han i det frankiska riket slutligen blef den förnämste och mäktigaste af de höge hofoch riksämbetsmännen och under de svage merovingiske namnkonungarna rikets verklige regent (jfr den betydande ställning, som hofmästarna, rikshofmästarna, en tid intogo i da skandinaviska landen). Sedan den austrasiska grenen af den merovingiska konungaätten år 613 dukat under i striden med det stormansparti, som sökte inskränka konungamakten och i detta syfte anslutit sig till Klotar II, funnos samtidigt tre majores domus, en i hvar och en af rikets hufvuddelar: Neustrien, Burgund och Austrasien. De voro i sjelfva verket ett slags vice konungar, hvar och en inom sitt område, påminnande om de skandinaviske jarlarna, ja major domus Grimoald i Austrasien (639--656) djerfdes t. o. m. att utestänga den laglige tronarfvingen, Dagobert, från tronen och i stället derå upphöja sin egen son, Childebert. Vågspelet misslyckades, ty Dagoberts farbroder Klodvig II af Neustrien och Burgund lät afrätta Grimoald och återförenade alla tre rikena under sin spira. Under hans söner Klotar III (656--670) och Teoderik III (673--691) var emellertid major domus Ebroin den verklige regenten i Neustrien och Burgund. Han lät t. o. m. prägla mynt med sitt namn, hvilket eljest tillkom endast den regerande konungen. Efter Ebroins död (682) innehade Waratto, med ett kortare afbrott, major-domus-ämbetet till sin död (686) samt efterträddes af sin måg Berthar. Denne ådrog sig de neustriske och burgundiske stormännens hat; och sedan han blifvit besegrad vid Testri, nära S:t Quentin, år 687 af den austrasiske hertigen Pipin af Heristall, hos hvilken många af de missnöjde stormännen sökt hjelp, blef Pipin major domus och hela det frankiska rikets verklige herskare. Vid hans död (714) löpte det frankiska riket fara att springa sönder, ty såväl neustrierna som burgunderna sökte befria sig från den austrasiska ättens öfverherrskap och äfven de tyske hertigarna sökte göra sig oberoende. Men det från alla håll hotade riket räddades af Pipins oäkta son Karl Martel (se d. o.). Denne besegrade fienderna, återställde rikets enhet och gjorde sig såsom ensam major domus till öfverherre öfver hela det frankiska riket samt styrde under sina sista lefnadsår (737--741) utan någon merovingisk namnkonung vid sin sida, dock utan att sjelf antaga konunganamn. I major-domus-ämbetet efterträddes han vid sin död (741) af sina båda äldre söner, Karlman och Pipin den lille. Karlman nedlade 747 major-domus-värdigheten och ingick såsom munk i ett kloster, hvarefter Pipin lät viga den siste merovirigiske konungen, Childerik III, till munk och, stödd på den romerske påfvens auktoritet, utropa sig sjelf till det frankiska rikets konung (752). -- Major-domus-ämbetet afskaffades och ersattes af seneskalkens, hvars befattning motsvarade major-domus-ämbetets ursprungliga betydelse af en blott hofmästaresyssla. S. F. H.