Mansbot

Mansbot, jur., betecknade förr de böter, som skulle erläggas af den, hvilken orsakat en annans död. Allt slags dråp kunde emellertid ej försonas med böter. Redan de äldsta svenska lagarna upptogo mord bland de urbota brotten, och senare blef allt viljadråp belagdt med dödsstraff. Mansbot förblef då endast straffet för den, som genom oaktsamhet förspillt en annans lif, hvarförutom, när det lyckats en viljadråpare att undkomma, mansbot uttogs af hans gods. Enligt 1734 års lag var mansboten 300 daler (hvilket i senare tider motsvarade 150 rdr rmt). I svårare fall botades hel, i lindrigare half mansbot. Skuffade man annan af vredesmod, så att han föll omkull och dödligt skadade sig, erlades hel mansbot. Kastade man från hus eller ställning ned stock eller sten, utan att varna den, som befann sig inunder, och fick denne deraf döden, egde domaren pröfva, om hel eller half mansbot skulle gäldas. Slog man åter efter annan och denne, då han ville vika undan, föll ned och stötte sig, så att han dog, botades half mansbot, såvida det ej tilldrog sig å mur, ställning eller annan höjd, der faran var större, i hvilket fall hel mansbot skulle erläggas o. s. v. Genom 1861 års misshandelsförordning upphäfdes de lagstadganden, som handlade om mansbot. Straffet för den, som genom vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse vållar annans död, är sedan denna tid böter, ej under 50 kr., eller fängelse i högst sex månader. I fall vållandet var synnerligen groft, kan straffet skärpas till straffarbete i två år. J. H-r.