Mark

Mark (Fornhögt. marcha, Fornsv. mark, gräns, gränsområde) kallades från Karl den stores tid (slutet af 700-talet) de från avarer, slaver, araber och andra fientliga grannar eröfrade landsträckor, som bildade det frankiska rikets utkanter, t. ex. Spanska mark (området emellan Pyrenéerna och Ebro). För så vidt dylika landsändar styrdes och försvarades af dertill förordnade markgrefvar, tillkom dem äfven benämningen markgrefskap. Senare märktes vid Tyska rikets norra gräns Danska mark (landet emellan Eider och Slien, hvilket 934--1027 tillhörde Tyskland) samt på dess gränser mot slaver och magyarer åtskilliga markgrefskap, bland dem Österrike och Brandenburg, ur hvilka med tiden mäktiga stater uppkommo. Uti Italien, der redan langobarderna bildat Mark Ancona, bibehöllo sig till en tid flere markgrefskap, såsom Toscana, Mantua, Mon ferrato. Sedan emellertid markgrefvarnas egenskap af särskildt tillsatta gränsbefälhafvare alltmer förlorat sig, erhöllo deras områden i allmänhet andra benämningar, såsom hertigdöme, furstendöme, kurfurstendöme, grefskap o. s. v., hvaremot ett och annat nytt titulärmarkgrefskap uppkom. Genom de förändringar, som inträdde vid Tyska rikets upplösning (1806), försvann äfven sjelfva titeln markgrefskap, utom för Mähren, hvilket land fortfarande bär den. -- Jfr Markerna.