Maspero

Maspero [-pörå], Gaston Camille Charles, fransk egyptolog, af italiensk härkomst, föddes i Paris d. 21 Juni 1846. Redan vid 14 års ålder gjorde han bekantskap med egyptologien. Åren 1866--68 vistades M. i Syd-Amerika, der han nyttjade tillfället att studera åtskilliga indianspråk, hvilka han delvis behandlat. Kort derefter utgaf han sina första egyptologiska arbeten: La stèle de songe (1868) och Une inscription dédicatoire du grand temple d'Abydos (s. å.). Derpå följde Hymne au Nil, efter tvänne urkunder från British museum, samt Papyrus Abbot, hvilket sistnämnda arbete betecknar ett betydande framsteg i kännedomen om egypternas (hieratiska) skrifvare-literatur. I eminent mening epokgörande på detta område af egyptologien blef M:s länge förberedda, 1872 utgifna doktorsafhandling: Du genre epistolaire chez les égyptiens de l'époque pharaonique. Ungefär samtidigt med detta arbetes utgifvande blef lärostolen i egyptisk arkeologi vid Collége de France ledig. Fastän ensam, sökande, utnämndes M. dock först 1874 till innehafvare af den ifrågavarande tjensten, enär vederbörande i det längsta drogo i betänkande att lägga en så maktpåliggande syssla i en så ung mans händer. Hade M. förut i den blygsamma ställningen af »répétiteur» vid École des hautes études varit i tillfälle att bilda elever, blef detta honom ännu lättare såsom innehafvare af Champollions lärostol, och såsom undervisare i sin vetenskap har M. inlagt ganska stora förtjenster. Det är för öfrigt genom den grammatiska undersökningen af de gamle egypternas tungomål M. företrädesvis gjort sig berömd. I slutet af 1880 sändes han till Egypten för att »installera» en arkeologisk anstalt, som franska regeringen der ämnade dana efter mönstret af »skolorna» i Rom och Athen. »École française du Caire», som det nya vetenskapliga institutet kallades, hann dock knappast börja sin verksamhet, förrän den förlorade sin ledare. Denne blef nämligen 1881 kallad att öfvertaga den efter Mariettes död lediga posten som »Directeur des fouilles et des musées» i Egypten, hvilken befattning han afsade sig sommaren 1886. I denna ställning sattes han i tillfälle att mera omfattande än förut utöfva inflytande på vetenskapens fortgång, och många betydelsefulla fynd hafva blifvit frukten af de senaste årens undersökningar i Nildalen. M. är sedan 1883 medlem af Franska institutet. Bland hans vigtigare arbeten efter 1872 förtjena särskildt nämnas Quelques papyrus du Louvre (1875), Histoire ancienne des peuples de l'Orient (3 uppl., den första i Paris 1875; öfvers. på tyska 1877), La pyramide du roi Ounas, La pyramide du roi Teti, La pyramide du roi Pepi I (alla tre pyramidtexterna jämte kommentar intagna i den af M. utgifna »Recueil de travaux relatifs à la philologie et à l'archéologie egyptiennes et assyriennes», vol. III--VI, Paris 1880--84) och Études egyptiennes (1879--84). En mängd mindre, hufvudsakligen språkliga, af M. författade uppsatser återfinnes dels i hans nyss nämnda tidskrift, dels i Mélanges d'archéologie égyptienne et assyrienne (1873--78), dels slutligen i »Zeitschrift für ägyptische sprache und alterthumskunde». K. P.