Material

Material (plur. materialier, af Lat. materia, se d. o.), ämne, hvaraf någonting förfärdigas; de ämnen, som ingå i en byggnads sammansättning; de anteckningar och öfriga källor, som äro behöfliga vid författandet af en skrift, ett tal e. d.; tillbehör, yttre hjelpmedel (t. ex. skrifmaterialier). Jfr Materiel. -- I filosofisk mening betyder »material» det, på hvilket en verksamhet är riktad, och som följaktligen genom verksamheten omdanas eller får en förändrad form. Grunden till denna nya form är då tydligen att söka ej hos materialet, utan hos det väsende, som utöfvar verksamheten, och finnes hos detta potentielt gifvet för att genom verksamheten öfvergå till aktualitet (förverkligas). Denna aktualitet är då verksamhetens ändamål och tillika dess norm, eller dess lag, ehuru visserligen verksamheten i vissa afseenden måste bestämmas af materialets natur. Så t. ex. om en snickare förfärdigar ett bord, är materialet för hans verksamhet tydligen virket. Men grunden till verksamheten, följaktligen ock till de förändringar han hos virket åstadkommer, ligger hos honom sjelf, nämligen innerst i hans afsigt att förfärdiga bordet. Föreställningen om det förfärdigade bordet är äfven det, som i hans verksamhet leder honom, och det, till hvars förverkligande denna verksamhet alltjämt syftar. Men å andra sidan måste mycket i denna verksamhet bero på materialets (virkets) egen beskaffenhet. Vid en filosofisk undersökning af menniskans verksamhet och den organiska verksamheten i allmänhet måste detta betraktelsesätt tillämpas. En särskild vigt eger det i fråga om den praktiska verksamheten och dess särskilda former. Dessa utgöra ett helt af högre, eller mera inre och centrala, samt lägre, eller mera yttre och periferiska, sferer. Den verksamhet, som utgår från en sådan sfer, har till sitt omedelbara material den närmast yttre och genom denna medelbarligen äfven de i förhållande till denna yttre. Så t. ex. har den förnuftiga viljan (se Förnuft) till sitt material den sinliga viljan, denna i sin ordning de sinliga begären, dessa drifterna o. s. v. Härigenom kommer menniskans hela lif att utgöra ett organiskt eller välordnadt helt; och endast om förhållandet fattas på nu angifna sätt, kan dess organiska karakter fasthållas, hvilket tydligen är af stor vigt, icke minst i etiskt afseende. Vill man fullständigt betrakta en sådan art af verksamhet, måste man då tydligen äfven se den ur materialets eller -- hvilket tydligen blir alldeles detsamma -- utförandets synpunkt. Man måste göra sig reda för den form, som den i materialet syftar att införa, äfvensom de modifikationer sjelfva verksamheten i och genom dettas beskaffenhet undergår. Den s. k. speciella etiken bör väsentligen ses ur den synpunkten att den har till uppgift att fylla detta behof. -- En fullständig undersökning af materialet för menniskans viljeverksamhet gifver emellertid vid handen, att detta ingalunda utgöres uteslutande af menniskans egna sinliga krafter. Menniskan står ock i personliga förhållanden till andra, hvilka förhållanden kunna vara dels af mera yttre, dels af mera inre art. Dessa förhållanden kan menniskan bestämma på flere olika sätt, men hon eger pligt att bestämma dem enligt förnuftets kraf. Denna omständighet gifver anledning till indelningen af den praktiska filosofien i etik, der fråga är om de sinliga krafternas rätta ordning, rättsfilosofi, der man utreder den förnuftiga ordningen i de yttre personliga förhållandena, och religionslära, der fråga är om de inre personliga förhållandenas förnuftsenliga bestämdhet. -- Materialbestämning. Se Materiel. L. H. Å.