Materialism (se Materia), filos., den åsigt, enligt hvilken materien utgör väsendet i allt. (Stundom, ehuru mindre egentligt, brukas ordet äfven såsom ungefärligen likbetydande med naturalism, se d. o.) Materialismen är en form af realismen (se d. o.), men hon är ej den enda. Hon innebär, förutom realismens vanliga lära att all verklighet är kroppslig, äfven det sensualistiska antagandet att menniskan med sina sinnen förnimmer denna verklighets väsentliga sida. Deraf dess lära att sjelfva den in concreto gifna materien och ej till äfventyrs någon abstrakt enhet inom den kroppsliga verlden vore alltings väsende. Väl må de kroppar, som omedelbart presentera sig för oss, äfven af materialisten kunna erkännas vara företeelser. Men det, som ter sig för oss i denna form, d. v. s. sjelfva väsendet i företeelserna, är äfven materia, låt vara att denna materia är i viss mån annorlunda beskaffad än den omedelbart gifna. Och om den förra undandrager sig våra sinnens omedelbara iakttagelser, beror detta icke derpå att urämnet är till sin natur för dessa iakttagelser otillgängligt, utan derpå att våra sinnen sakna den erforderliga skärpan. -- Äfven lifvet och dess företeelser söker materialismen förklara ur materien. Enligt en mycket naiv ståndpunkt skulle lifvet, eller själen, betraktas som ett särskildt slags materia (själseter e. dyl.), hvilken vore likasom omsluten af den materia, som utgör kroppen. En något mer utbildad reflexion visar dock lätt det godtyckliga och alldeles orimliga i ett dylikt antagande. De mer reflekterade formerna af materialismen hafva derför fattat saken så, att lifvet har sin grund i vissa egendomliga förhållanden och kombinationer emellan de materiella ämnena. Der dessa förhållanden äro för handen, inträder lifvet; der de upphöra, slocknar det. Lifvet blifver då till sitt väsende en fysisk kraftkomplex eller en art af fysisk kraft, jämförlig t. ex. med elektricitet, magnetism, värme o. dyl. På samma sätt förhåller det sig med det medvetna lifvet. Mitt medvetande, med allt hvad jag förnimmer och vill, är till sitt egentliga väsende ingenting annat än vissa kombinationer och deraf framkallade mer eller mindre mekaniska rörelser i min hjerna. Härmed är dock egentligen ingenting annat afgjordt än frågan om medvetandets yttersta grund. Äfven inom materialismen, likasom inom andra verldsåsigter, kunna meningarna vara delade om huru mycket inom det menskliga lifvet och dess speciella yttringar skall få sin närmaste förklaring ur det medvetna eller ur det omedvetna hos menniskan. Dock har materialisten naturligen en stark benägenhet att utvidga området för det senare. Materialisten måste, om han vill förfara konseqvent, förneka tillvaron af en personlig Gud, själens odödlighet, den menskliga viljans frihet och naturens ändamålsenlighet samt all egentlig skilnad emellan rätt och orätt. Det vore både omotiveradt och i sig sjelf orimligt att söka ett personligt upphof för verlden, då ju allting till sitt innersta väsende är opersonligt och lif samt medvetande och personlighet endast tillfälliga fenomen hos detta. Den själ, som endast är ett förhållande mellan materiella ämnen, måste med detta förhållande upphöra. Viljan eger här lika litet som någon annan fysisk kraft egentlig sjelfbestämdhet; hvad hon verkar och vill, det är en produkt af de fysiska krafter, af hvilka hon sjelf frambringas. Och antagandet att naturen vore i sina förändringar bestämd af ändamål saknar här all betydelse. Slutligen vore det en orimlighet att tala om skilnad emellan rätt och orätt, när man har att göra endast med sådant, som innerst är en produkt af mekaniska krafters samverkan -- ett slags maskiner. Någon åtskilnad emellan ett rätt och ett orätt handlingssätt kan komma på tal endast i samma bemärkelse som den, i hvilken man t. ex. kan säga, att en klocka går rätt, d. v. s. i förhållande till rent yttre, for den verkande sjelf främmande ändamål. Något annat begripligt motiv finnes då tydligen ej för menniskan att i sin verksamhet taga hänsyn till dessa ändamål än fruktan för straff och hopp om belöning. -- De försök åtskilliga materialister stundom gjort att qvarhålla och som berättigade uppvisa några eller alla de nu nämnda föreställningssätten, sakna väl icke allt skarpsinne, men hedra sina upphofsmän i allmänhet mer som menniskor än som tänkare. I allmänhet har ock materialismen, särskildt den nyare, utgått från intressen af alldeles motsatt art, bekämpat de nämnda föreställningssätten såsom illusoriska och i många afseenden skadliga samt gjort till sin uppgift att söka ur materialistiska principer förklara deras uppkomst och utbredning bland menniskoslägtet. I sina senare skeden har den ock derför intagit en polemisk hållning såväl emot andra riktningar inom filosofien som ock emot det gängse religiösa föreställningssättet samt dermed beslägtade institutioner och kulturriktningar.
Historiskt utgör materialismen den äldsta ståndpunkten inom filosofien. Dess första historiska framträdande sammanfaller med filosofiens eget i och med den joniska skolan hos grekerna. Inom denna skola var hon rent naiv, eller oreflekterad, d. v. s. man stannade vid materialismen derför att man ej kände till någon annan verldsförklaring. Materialismen syntes då sjelfklar. Gifvet var, menade man, att ett slags materia, ett urämne, vore väsendet i allt, hvilket här i början betydde det, ur hvilket allt uppkommit. Frågan blef endast huru detta urämne var beskaffadt och huru den förefintliga verlden derur uppkommit. Ståndpunkten företer inom denna skola en hastig och konseqvent utveckling. Den dynamiska riktningen ansåg verlden hafva uppkommit ur urämnet genom dettas qvalitativa förändring (t. ex. om urämnet antages hafva varit vatten, så skall verldens uppkomst förklaras så, att detta urämne upphört att vara vatten och öfvergått till något annat). Den mekaniska riktningen åter insåg såväl orimligheten i antagandet att den ursprungliga verkligheten på detta sätt skulle hafva förändrat natur som ock det otillfredsställande svar man på detta sätt erhåller på den frågan hvad det sålunda uppkomna sjelf till väsendet egentligen är. Denna riktning lärde derför, att ingenting qvalitativt nytt uppkommer, utan verlden skall förklaras ur förtunning och förtätning eller andra dylika processer, hvilka urämnet varit underkastadt. -- Beträffande urämnets väsende fortgick man till en alltmer abstrakt uppfattning, tills man omsider frånkände urämnets delar all qvalitativ olikhet sins emellan (atomism). Blott genom storlek, form och tyngd skulle atomerna skiljas från hvarandra, och ur dessa deras olikheter, äfvensom ur de olika kombinationer, i hvilka de under sitt fallande i rymden kommit till hvarandra, skulle tingens skiftande former och egenskaper förklaras. Upplösningen af denna naiva materialism begynner med den eleatiska skolan, hvars anhängare Zenon påvisade de motsägelser, för hvilka man råkar ut genom att fatta det ursprungliga varat såsom kroppsligt, d. ä. såsom gränslöst och i oändlighet delbart. Sofisterna gjorde af de materialistiska principerna användning på frågan om kunskapens möjlighet. Då allt är kroppsligt, lärde de, kunna vi om de verkliga tingen ingenting veta. Ty hvad borgar för att de bilder, som vi af tingen ega i vårt medvetande, öfverensstämma med de verkliga tingen utom oss? Det otillfredsställande i ett sådant resultat gaf den negativa anledningen till den idealistiska riktning, som Sokrates inledde. Äfven under senare perioder af filosofiens historia, har emellertid materialismen fortlefvat, men då såsom reflekterad, d. v. s. i medveten motsats till andra verldsförklaringar, som den ur en eller annan synpunkt funnit eller trott sig finna otillfredsställande. Och såvidt den verkligen uppvisat brister i dessa, har den haft betydelse i och för filosofiens utveckling. Stundom, i synnerhet under tider, då någon äldre kulturform varit stadd i upplösning, har den öfvergått till det förherskande betraktelsesättet. Särskildt må i detta afseende erinras om sen-antiken och 1700-talets senare del. I våra dagar har den i allmänhet, såsom alltför otillfredsställande för en mer reflekterad tidsålder, ersatts af den s. k. positivismen (se d. o. och Comte, sp. 509 o. f.), med hvilken den väl är nära beslägtad, men ej identisk -- om denna än stundom af motståndarna utpekats såsom materialism eller t. o. m. sjelf nämnt sig med detta namn. Att granska och vederlägga de skäl, som från början förmådde tänkarna att öfvergifva materialismen, är en uppgift, med hvilken målsmännen för materialismens yngre former i allmänhet ej tagit någon befattning, utan de hafva inskränkt motiveringen af sin ståndpunkt till uppvisandet af verkliga eller förmenta brister i en eller annan historiskt gifven, från materialismen skiljaktig verldsåsigt. Härmed sammanhänger, att den nyare materialismen strängt taget ej i förhållande till den äldsta företer någon egentlig utveckling, hvad nämligen sjelfva principerna angår. Anmärkas bör dock, att den med större bestämdhet än t. ex. jonismen framhållit, att kraften är en väsentlig bestämning hos materien. I sina äldre skeden förlade den mekaniska riktningen kraften utanför materien som en för henne mer eller mindre främmande princip. De något senare atomisterna reducerade kraften till den i materien (atomerna) inneboende tyngden. I nyare tider har man alltmer funnit det dynamiska elementets väsentlighet (utan att återgå till den äldre s. k. dynamiska riktningens naiva uppfattning), och mången tänkare har genom analys af materien rent af funnit sig föranlåten att reducera henne till en form af kraft, derigenom principielt lemnande den materialistiska ståndpunkten. -- Förnämligast är det dock med afseende på det i det hela drifvande intresset, de sidor i verkligheten, på hvilkas förklaring uppmärksamheten till följd af detta intresse företrädesvis riktats, och öfver hufvud det detaljerade utförandet, som de olika formerna af materialism under skilda tider afvikit från hvarandra. I mycket hafva dessa afvikelser berott af den allmänna kulturståndpunkten och beskaffenheten af de högre verldsåsigter, mot hvilka man haft att vända sig. Den moderna materialismen har sökt sitt stöd i den moderna forskningens, särskildt naturforskningens, resultat. Den har derigenom ofta blifvit förledd att omgifva sina läror med en för syftet egentligen onödig lärd apparat af empirisk forskning, om hvilken motståndarna skola vara alldeles okunniga, men som skall vara af afgörande vigt för hufvudfrågan. Detta kan ofta öfverskyla principiella svagheter och leda bort uppmärksamheten från hotande konseqvenser. Den moderna bildningens öfvervägande subjektiva skaplynne har föranledt den moderna materialismen att företrädesvis koncentrera sin uppmärksamhet på det menskliga själslifvets förklaring ur det kroppsliga, hvilken man förmenat vara den enda möjliga förklaringen af detta själslif. För att ådagalägga detta har man åberopat sig på åtskilliga mer eller mindre egendomliga fakta, hvilka dock alla ytterst ej syfta till något annat än att bekräfta vår alldagliga erfarenhet om att vårt själslif är i mycket beroende af vår fysiska sida och har i denna sin förutsättning. Men denna yttring af den hela universum genomgående lag, enligt hvilken det högre har det lägre till sin förutsättning, bevisar, likasom denna lagen i det hela, väl ett organiskt samband emellan båda, men för ingen del att det lägre skulle utgöra det högres väsende och kunna tjena till dess förklaringsgrund. Den motsatta möjligheten återstår, nämligen att det högre (här medvetandet eller själen) är det sanna uttrycket för väsendet, det lägre en ofullkomlig form eller potens deraf.
Materialismen är bland alla filosofiska ståndpunkter den till form och innehåll lägsta. Dess grundtanke att kroppslighet är den sanna verklighetens grundbestämning utgör i sjelfva verket en förutsättning, till hvars antagande man till äfventyrs kan hafva drifvits derigenom att man med eller utan skäl funnit någon viss annan ståndpunkt i något visst afseende otillfredsställande, men har aldrig varit resultatet af en egentlig och mer allsidig vetenskaplig analys. Att man emellertid kunnat nöja sig med ett sådant antagande får till en del sin förklaring deri att all för menniskan gifven tillvaro har en kroppslig sida och att man följaktligen, om man uteslutande fäster sig just vid denna sida och ej har syn på andra i sig väsentligare sidor, dock på visst sätt får en, låt vara låg, totaluppfattning af verlden. Men vetenskapligen omöjliggör materialismen sig sjelf. Det väsende, vid hvilket den stannar, och hvilket den fattar såsom kroppsligt, kan ej af vår förnimmande ande förnimmas, utan blir oss otillgängligt, och dermed är all kunskap om det, följaktligen ock materialismen sjelf, omöjlig. Ty omöjligen kan man under dessa förutsättningar göra begripligt huru våra förnimmelser, de må nu fattas såsom bilder af tingen eller på annat sätt, kunna öfverensstämma med de verkliga tingen utom oss, om hvilka vi i sjelfva verket ingenting kunna veta. Endast derigenom blifver en kunskap om tingen möjlig, att man inser, att dessa ting, i hvilka materialismen ser den ursprungliga verkligheten, ej äro någonting annat än förnimmelser hos den menskliga anden, produkter af dennas verksamhet enligt sina lagar, följaktligen andliga liksom denna ande, men i förhållande till densamma någonting sekundärt, som skall hänföras till honom för att få sin förklaring. Detta gäller då tydligen äfven de kroppsliga ämnen, i hvilka denna ande eger de närmaste förutsättningarna för sitt lif, och ur hvilka materialismen vill förklara hans väsende. L. H. Å.