Matskott

Matskott kallades i vår äldre kyrklig-kamerala lagstiftning vissa likasom gengärden (se d. o.) i matvaror utgående afgifter, hvilka sockenboarna å bestämda dagar (3 à 12 om året) utgjorde dels till presten, dels till klockaren. I Vestergötland erhöllo de fattige det matskott, som gafs å Långfredagen, hvilken derför kallades matskotts(fre)dag. Ursprungligen väl frivilliga, likasom penningoffren, med hvilka matskotten egde stor likhet, voro dessa afgifter redan enligt våra gamla lagar mer eller mindre tvungna och fingo i allmänhet ej understiga ett visst värde. De nedlades å altaret, hvaraf benämningarna »altara», »altar alaeghi», »altara vaerning», »altarabyrþ», »altaremat», »julaltare» etc. Matskott skulle jämväl gifvas vid vissa förrättningar, såsom vid själamässor och kyrkotagning. Motsvarande afgifter omtalas jämväl i grannlanden (ex. Mariebyrd). Efter reformationen inskränktes denna skatteform, men utgick ännu flerestädes enligt Uplandslagens föreskrift: »praestaer a hawa ett matskot ar hwart, swa got sum fiurae paenningae aellr fiurae paenningae», hvilken bekräftades genom 1617 års ordning om presternas uppbörd. I yngre författningar finnes matskottet än förbjudet (så i Österbotten genom en förordning af d. 18 Jan. 1743), än medgifvet (så i södra Roslagen, genom k. res. d. 17 Juni 1695, och på Gotland -- att utgå 4 gånger om året -- genom K. M:ts konfirmerade stadga d. 30 Okt. 1747). En medelväg intager k. res. på allmogens besvär d. 25 Maj 1720, som i fråga om »altarematen» i Bleking förbjuder sådan, så framt den ej lemnas i prestgården. Enligt förordn. om allmänt ordnande af presterskapets inkomster d. 11 Juli 1862 skulle matskott, likasom påskpennningar, offer o. d., utbytas mot vissa för samma tid och efter samma grunder som tiondeersättningen till beloppet bestämda utskylder. C. O. M-n.