Maurokordatos

Maurokordatos, berömd fanariotfamilj (se Fanar). -- 1. Alexandros M., turkisk läkare och diplomat, f. 1636, d. 1709, var sultanens lifmedikus och utgaf arbetet Pneumaticum circulandi sanguinis instrumentum (1664; ny uppl. 1870). År 1673 utnämndes han till förste dragoman hos Porten och gjorde i denna sin egenskap grekerna stora tjenster. Såsom sändebud i Wien och underhandlare vid fredskongressen i Karlovicz 1699 utmärkte han sig för diplomatisk förmåga. -- 2. Joannes Nikolaos M., den föregåendes son, blef 1712 hospodar i Moldau och 1716 i Valakiet. Död 1730. -- 3. Konstantinos M., den föregåendes son, var Valakiets hospodar 1735--61. -- 4. Alexandros, prins M., den föregåendes broder, hospodar i Valakiet, nödgades 1787 fly till Ryssland, der han af Katarina II erhöll titeln af prins. -- 5. Alexandros, prins M., den föregåendes sonson, en af de mest framstående ledarna af det grekiska frihetskriget, föddes i Konstantinopel d. 15 Febr. 1791. Han erhöll en utmärkt uppfostran, som ytterligare fulländades genom vidsträckta resor. 1821 begaf han sig på Alexandros Kantakuzenos' kallelse från Pisa till Grekland, hvarefter han tog en verksam del såväl i sjelfva befrielsekriget som i de parlamentariska förhandlingarna samt utmärkte sig genom klokhet och kraft. Såsom nationalförsamlingens president utfärdade han 1822 den grekiska sjelfständighetsförklaringen. Kort derefter utsågs han till främste medlem af det fem-mannaråd, som skulle handhafva den verkställande makten. Visserligen blef han vid Peta (Juli 1822) slagen af turkarna, men hans och Botzaris lysande försvar af Missolongi 1823--24 väckte verldens beundran. För att förekomma en brytning med sina fiender, Kolokotronis och Demetrios Ypsilanti, afstod han från det åt honom erbjudna presidentskapet till förmån för P. Mauromichalis och nöjde sig sjelf med utrikesministerposten (1822), hvilken befattning han dock snart nedlade. 1825 öfvertog han statssekreterarebefattningen, men lemnade den och återgick till armén vid de egyptiska truppernas ankomst. Vid ön Sfakterias stormning i Maj s. å. nödgades M. simmande rädda sig, och efter Missolongis fall, 1826, drog han sig för en tid tillbaka från det offentliga lifvet, men framträdde sedan 1828 såsom ledare för oppositionen mot presidenten Kapodistrias. Af den provisoriska styrelse, som öfvertog regeringen, sedan den yngre Kapodistrias blifvit förjagad (1832), utsågs M. till statssekreterare för finanserna, och af konung Otto kallades han 1833 först till finansminister, sedermera till ministerpresident. Under åren 1834--40 tjenstgjorde han såsom grekisk minister i München, Berlin och London. Sedan han 1841 under en kortare tid varit ministerpresident, afgick han såsom sändebud till Konstantinopel. Nov. 1843--Mars 1844 var han president i nationalförsamlingen och April--Aug. 1844 i en antirysk ministèr, var 1850--54 sändebud i Paris och stod 1854--55, under Krimkriget, å nyo i spetsen för ett ryssfientligt kabinett. I underhandlingarna 1863 om prins Vilhelms af Danmark val till konung tog han en verksam del. Han dog på Egina d. 18 Aug. 1865, sedan han förut förlorat sin syn.