Medelhafvet (Lat. Mare internum, Med. Lat. Mare mediterraneum) kallas på grund af sitt läge jordens största inhaf, hvilket skiljer Europa från Afrika och sköljer vestra Asiens kust. Det sträcker sig längs 36:te breddgraden från 5° 21' v. till 36° 10' ö. lgd (Greenw), med en längd från Gibraltars sund, der det sammanhänger med Atlantiska hafvet, till Syriens kust af 3,750 km.; bredden vexlar från 1665 km., emellan Trieste och Stora Syrten, och 460 km., emellan Mindre Asiens sydkust och Nilens delta. Arealen utgör (Öarna inberäknade) enligt Strelbitsky 2,473,368 qvkm., tillsammans med Adriatiska hafvet och Marmarasjön 2,620,254 qvkm. M. är skarpt deladt i tvänne stora hufvudbäcken: ett vestligt (nordvestligt) och ett östligt (sydöstligt), hvilka stå i förbindelse med hvarandra genom det 138 km. breda och till största delen genom grunda bankar (Adventure- och Skerki-bankarna) utfyllda sundet emellan Sicilien och Tunisien samt genom det smala Messina-sundet. Såvidt man hittills vet, är största djupet nästan lika i dessa båda bäcken, nämligen 3,730 m. i det vestra och 3,968 m. (ö. om Malta) i det östra. Mellan Marseille och Algeriet utgör djupet i allmänhet 2,200--2,900 m., mellan Neapel och Sardinien 2,750--3,650 m., mellan Alexandria och Rhodus 2,200--2,900 m. och mellan Alexandria och Cypern 1,650--2,000 m. Medelhafvets bassäng börjar i verkligheten 90 km. v. om Gibraltars sund. Der går nämligen den högsta åsen från Afrika till Spanien; största djupet der är sannolikt ej mer än 330 m. och säkert mindre än 360 m. Från denna ås sänker sig bottnen hastigt mot v. och långsamt österut in i Medelhafvet. Djupet der är ingenstädes 1,800 m. förr än bortom Alboran-ön (225 km. ö. om Gibraltar), hvilken måste betraktas som en ocean-ö, emedan den är skild från fastlandet af mer än 730 m. djupt vatten. Nordöst om denna ligga Baleariska öarna, hvilka också äro ocean-öar eller rättare tvänne grupper sådana. Iviza och Formentera äro skilda både från spanska kusten och från de båda andra öarna genom mer än 600 m. djupt vatten; Mallorca och Menorca äro förenade genom en bank, som ligger på mindre än 90 m. djup. Femtio km. ö. om Menorca är mer än 2,550 m. djup ända till de båda kontinentalöarna Corsica och Sardinien, hvilka äro förenade med Italiens fastland genom en bank, på hvilken ön Elba ligger, och som har föga mer än 90 m. djupt vatten. Bonifaciosundet emellan de båda öarna är också mycket grundt, så att dessa kunna betraktas som en delvis af hafvet öfversköljd halfö, fäst vid toskanska kusten af Italien genom en grund bank af omkr. 30 km. bredd med djupt vatten å ömse sidor. Ungefär detsamma är förhållandet med Sicilien och Maltagruppen. Vestra änden af Sicilien sammanbindes, som ofvan är nämndt, med Tunisien genom en ås, som ingenstädes har djupare vatten än 360 m., och från Kap Passero, Siciliens sydöstra udde, kan till staden Tripoli en linie dragas, som ej går öfver djupare vatten än 550 m. Mellan dessa båda åsar ligger en liten, men jämförelsevis djup bassäng af 1,100--1,300 m. Vid vestra änden af denna ligger den bergiga ön Pantellaria. Banken, på hvilken Malta är beläget, sträcker sig omkr. 120 km. i sydlig riktning från Kap Passero. Midt emot på afrikanska kusten är en liknande, men mycket större bank, på hvilken ligga de till Italien hörande öarna Lampion och Lampedusa. I den djupa kanalen emellan dem och Malta ligger den lilla, men höga ön Linosa. Den är helt och hållet vulkanisk, med flere slocknade kratrar, och liknar Liparigruppen, n. om Sicilien, hvilken också ligger på mycket djupt vatten. Mellan Siciliens södra kust och ön Pantellaria ligger den ryktbara Grahamsbanken, sista återstoden af den plötsligt uppdykande och hastigt försvunna ön Ferdinandea (se d. o.). Det djupaste vattnet i M. finnes i dess vidaste del, mellan Malta och Kreta, och djupt vatten går ända intill italienska och grekiska kusterna, hvaremot Afrikas kust har mera långgrundt vatten. M:s nivå är i allmänhet något lägre än Atlantiska hafvets, vid Marseille ungefär 1 m. Denna differens minskas i närheten af Gibraltar, men ökas längre mot ö. Röda hafvets medelnivå vid Sues är omkr. 80 cm. högre än M:s i närheten af Port Said; vid ebb utjämnas skilnaden, men vid flodtid uppgår den stundom till mer än 1 m.
Tillflödet till M. är ringa i förhållande till detta hafs stora utsträckning. I detsamma utmynna från Europa (utom en mängd kustfloder) endast 3 större floder: Ebro, Rhône och Po, samt 3 mindre: Adige, Tiber och Maritza, medan på hela asiatiska och afrikanska sidan Nilen utgör det enda tillflödet af någon betydenhet. Med den obetydliga vattenmassa, som dessa floder tillföra M., och till hvilken visserligen kommer ett starkt tillopp från Svarta hafvet, skulle M. till följd af den starka afdunstningen (genom hvilken minst dubbelt så mycket afgår som det, hvilket tillkommer genom regn och floder) ganska fort aftaga i omfång, om icke i Gibraltars sund en egendomlig, ännu starkare tillströmning från Atlanten egde rum. Orsaken till att icke M. blifvit allt saltare och för längesedan mättadt med salt, då saltvatten ständigt inströmmar och blott sött afdunstar, beror, såsom det lyckats de engelska expeditionerna af 1870 och 1874 att uppvisa, på en underhafsström, som går ut ur M. till oceanen och återgifver denna nästan allt saltet. På samma sätt gå genom Bosporen tvänne strömmar, en öfverström med sött vatten ut ur Svarta hafvet och en underström med salt vatten in i detta. Svarta hafvets sälta (1,9 proc.) är dock mindre, M:s (3,8--3,9 proc.) större än oceanens. I ekonomiskt hänseende är denna M:s stora sälta af stor betydenhet, ty den gör under torra somrar saltberedning i salinerna vid dess flacka kuster, der ebb och flod äro svaga, ganska lönande. Man beräknar saltproduktionen vid M:s och Svarta hafvets stränder till mer än 1,600,000 ton årligen. -- Ebb- och flodrörelse finnes visserligen i M., men oscillationen är i allmänhet ringa, merendels mindre än 1/3 m. Vid Venezia uppgår den till 2/3 m., en fördel för staden, som derigenom kringspolas af ständigt förnyadt vatten; vid Lilla Syrten, der den är mest regelbunden, stiger den t. o. m. till 2 m. -- Äfven i Svarta hafvet har man, t. ex. vid Ineboli, på södra kusten, märkt en svag ebb- och flodrörelse, uppgående till 9--12 cm. Derigenom att Atlantens djupare kalla vatten afspärras genom den ofvannämnda submarina åsen utanför Gibraltars sund, kan Medelhafsvattnets temperatur på djupet ej vara lägre än den lägsta yt-temperaturen är om vintern. Nedanför det af solen uppvärmda lagret (100--200 m.) är ock temperaturen likformig, omkr. 13° C. Af liknande skäl är temperaturen i sydöstra bäckenet, i hvilket genom de grunda sunden vid Pantellaria och Dardanellerna blott ytvatten förmår inströmma, högre än i det nordvestra. Någon vertikal strömning kan således nästan alls icke förekomma i M., och äfven den horisontala är obetydlig; vattnet på djupet befinner sig derför i stagnerande tillstånd. Detta är icke utan inflytande på djurlifvet. Medelhafsvattnets kolsyrehalt är nämligen till följd deraf ganska hög, ogynsam för djurlifvet, och en oerhörd mängd utomordentligt fint slamm, som finnes i vattnet och härrör hufvudsakligen från Nilen, sänker sig mycket långsamt till bottnen. Dessa båda ogynsamma omständigheter göra att, såsom redan Forbes påstått och nyare forskningar bekräftat, djurlifvet i M. ganska hastigt aftager mot djupet och att åtminstone i östra bäckenet djupet torde sakna allt animaliskt lif. M:s fauna på ytan är åtminstone på vissa orter ganska rik och kan betraktas som en gren af Atlantiska hafvets. Ett mycket ringa antal arter erinrar om M:s forna förbindelse med Röda hafvet och Indiska oceanen genom det först sent slutna sundet vid Sues. Af stor ekonomisk betydelse är M:s rikedom på fisk (444 arter hittills kända), bl. a. tonfisk, sardiner (utanför Provence och Sicilien) samt ål (i Venezias laguner), hvilka, jämte ädelkoraller (utanför Sardiniens och Algeriets kuster) samt badsvamp (vid Marmarikas, Barkas och Syriens kust samt i Egeiska hafvet), äro föremål för mycket lönande fisken. -- Det är sannolikt, att Europa och Afrika en gång varit förenade vid Gibraltar, att döma af den geologiska bildningen i Marokkos och Spaniens bergskedjor samt deras parallellism, samt atff å andra sidan Europa sammanhängt med Asien vid Konstantinopel och Svarta hafvet varit en insjö. Vid hafvets omformning till dess nuvarande gestalt torde väl äfven jordskalf och vulkaniska explosioner hafva medverkat. Ännu i dag rasar under dess bäcken vulkanisk eld (Lipariska öarna, Santorin). Kusterna äro delvis utsatta för häftiga jordskalf, och på några orter hafva de i den historiska tiden mer än en gång sänkt sig och åter stigit, såsom skett vid Pozzuoli samt vid de dalmatiska, sicilianska och sardinska kusterna. Somligstädes hafva stora städer uppslukats af hafvet; på andra ställen hafva hamnar milsvidt aflägsnats från stranden.
M. blef redan i den grå forntiden med afseende på kultur och samfärdsel en förmedlande länk emellan de tre verldsdelar, som det fysiskt söndrar. Kring dess stränder utvecklade sig först en allmän samfärdsel emellan folken, och der var medelpunkten för verldshistorien på judarnas, fenicernas och kartagernas, men framförallt på grekernas och romarnas tid, och denna betydelse behöll M. äfven under medeltiden, tills upptäckten af sjövägen till Indien och Amerika länkade samfärdseln i andra banor. I nuvarande tid, i synnerhet sedan Sueskanalen öppnats, har sjöfarten på M. åter blifvit liflig, och en mängd ångbåtslinier korsa detsamma, mest i riktning från v. och n. (Gibraltar, Marseille, Genua, Neapel, Catania, Brindisi, Trieste m. m.) till Alexandria och Sues.