Mena

Mena, Juan de, spansk skald, f. i Cordova omkr. 1411, studerade i Salamanca och sedan i Rom, hvarest han lärde sig beundra Dantes och Petrarcas diktning, vardt derefter medlem af sia födelsestads kommunalråd och åtnjöt gunst hos konung Johan II af Kastilien, hvilken utnämnde honom till sin latinske sekreterare och rikshistoriograf. Han dog 1456. Spaniorerna se i M. fadern till deras konstpoesi. Hans märkligaste dikt är El laberinto (tr. 1496), äfven kallad Las tres cientas (ty det består af 300 strofer om 8 rader), en dunkel och stel allegori om menniskans uppgift och lyckans vexlingar. Den påminner starkt om Dantes berömda arbete, men står hardt när under medelmåttan, trots enstaka goda skildringar. M. gaf dermed uppslaget till en italianiserande, lärd poesi uti Spanien. Af mindre betydenhet är hans allegori Contra los siete pecados mortales och hyllningsdikten La coronacion till hans vän och beskyddare markisen af Santillana. M:s skrifter utkommo samlade 1528 (3:dje uppl. 1840).