Mikrofon

Mikrofon (af Grek. mikros, liten, och fone, ljud), fys. Om ett kolstycke är insatt i en ledning, i hvilken en galvanisk ström insläppes, är ledningsmotståndet vid beröringsytorna mellan ledaren och kolet beroende af det större eller mindre tryck, som eger rum vid nämnda ytor. Är kolet fast inklämdt emellan ledaren, så är motståndet vid beröringsytan litet; och ju lösare kolet sitter, dess större motstånd gör detsamma mot strömmens genomgång. Men ju större motståndet är, dess mindre blir strömstyrkan, hvaraf inses, att strömmen förstärkes och försvagas, alltefter som trycket emellan kolets och ledarens ytor förstoras eller förminskas. Äfven de obetydligaste förändringar i strömstyrkan gifva sig tillkänna såsom ljud, om i ledningen är insatt en handtelefon (se Telefon) och denna hålles för örat. Således uppkommer ett ljud, så snart trycket vid någon af beröringsytorna ändras aldrig så litet. Är t. ex. ledaren, som berör kolet, fäst vid en träskifva och på denna lägges ett fickur, så ändras trycket emellan kolet och ledaren vid hvarje slag af uret. Dettas pickningar höras derför i handtelefonen; och eftersom, ifall ledningen är lång, denna kan befinna sig på stort afstånd från uret, i ett annat rum, i ett annat hus, eller t. o. m. i en annan stad, har man i denna lilla apparat funnit ett medel att fortplanta ljudet på långa sträckor. En ledare, i hvilken sitta ett eller flere kolstycken, och hvilkas kontakter med ledaren kunna efter behag varieras, kallar man en »mikrofon». Detta instrument är uppfunnet af den amerikanske fysikern D. E. Hughes (f. 1831). Sin vigtigaste användning har mikrofonen vid telefonering. Det är först genom mikrofonens införande såsom talapparat i telefonen, som det genom detta instrument på afstånd öfverförda ljudet ernått tillräcklig styrka för att medgifva telefoneringens allmänna bruk. R. R.