Minbåt (se Mina, krigsv.) är en fartygstyp, hvars enda bestämmelse är att angripa med minor. Minbåtar användes först under nord-amerikanska kriget 1861--65, då de hade ringa storlek och närmast liknade större ångbarkasser samt förde stångminor. Dessa båtar erbjödo många fördelar, men med tiden visade det sig, att de voro för små för att uppträda sjelfständigt, att deras sjöegenskaper voro mindre lämpliga och att det inskränkta utrymmet ej medgaf uppsättandet af nödiga apparater, i synnerhet för användning af Whiteheads minor. Fördenskull ökades dimensionerna gradvis, så att minbåtarna kunde 1883 indelas i tvänne bestämda grupper, näml. 1:sta klassens minbåtar, afsedda att operera sjelfständigt, och 2:dra klassens minbåtar, afsedda att användas i förening med och transporteras af större fartyg. De hade en längd af 25--30 m. och ett deplacement af 20--40 tons samt gjorde en fart af 16--19 knop. Men sedan det visat sig, att icke häller de för tjenst i öppen sjö ursprungligen afsedda minbåtarna af 1:sta klassen motsvarade förhoppningarna i afseende å sjöduglighet och sjelfständigt uppträdande, hafva nästan alla lands mariner under de senaste åren börjat anskaffa eller bygga minbåtar af nya typer och större dimensioner. Till åtskilnad från de äldre 1:sta klassens minbåtar benämner man dessa större båtar sjögående minbåtar (Fr. torpilleurs de haute mer, T. hochseetorpedobooten). De äldre typerna kallas nu kustförsvarsbåtar af 1:sta och 2:dra klass. De sjögående minbåtarna hafva en längd af 35--50 m. samt deplacement af 50--60 tons och deröfver. De kunna göra en fart af i allmänhet 16--20 knop (den nyligen till Kina från Schichau i Elbing levererade båten gör 23 knops fart). Kustförsvarsbåtarna äro vanligen försedda med 1 à 2 utskjutningstuber för minor eller stångminor, hvaremot man åt flere af de nyare båtarna gifvit 3 till 5 tuber. Genom de sålunda ökade dimensionerna synes man hafva lyckats erhålla båtar, som kunna handteras i öppen sjö, äfven under de ogynsammaste förhållanden, och dock besitta den goda manöverförmåga, som för detta vapen är så vigtig. Då deras dimensioner medgifva större beqvämlighet för bemanningen och utrymme för ett kolförråd af ända till 20 tons och deröfver, hvilket senare tillåtit dem tillryggalägga ett afstånd af ända till 2,000 sjömil med 10 knops fart, så hafva de äfven derigenom fått en väsentligt ökad förmåga att sjelfständigt operera. Det största antalet minbåtar levereras af firmorna Thornycroft & Comp. i London, Yarrow & Comp. i London, Normand & Comp. i Havre och Schichau & Comp. i Elbing.
I Sverige användas minor dels på egentliga minbåtar, dels på (till mintjenst apterade) ångbarkasser, ångslupar och privata 8-hästars ångbåtar. De svenska minbåtarna, som föra Whiteheads minor, indelas i tre klasser. 1:sta klassens båtar hafva 60 tons deplacement och deröfver, 2:dra klassens 30--60 tons depl. och 3:dje klassens mindre än 30 tons depl. Svenska flottan eger f. n. (1887) fem minbåtar, som föra Whiteheads minor, näml. »Spring» (1875; 3:dje kl., 16,9 m. lång), »Rolf» (1882; 2:dra kl.. 27,9 m.), »Seid» (1883; 2:dra kl, 30,6 m.), »Hugin» (1884; 1:sta kl., 37,6 m.) och »Galder» (1885; 2:dra kl., 30,6 m.). Af dessa äro »Spring», »Seid» och »Hugin» byggda hos Thornycroft i England, de 2 öfriga på flottans värf i Stockholm. Under byggnad i Stockholm äro »Munin», »Freke» och »Gere» (som äro ungefår lika med »Hugin») samt »Narv» och »Nörve» (ungefär lika med »Galder»). Dertill komma fem på flottans värf i Stockholm byggda båtar (1879--80), som föra stångminor. -- Norska flottan räknar f. n. likaledes fem minbåtar (en af dem på stapel), förande Whiteheads minor, samt en båt, som för stångminor.
Antalet färdigbyggda och under byggnad varande minbåtar utgjorde i Jan. 1886 i Ryssland 138, i England 130, i Frankrike 107, uti Italien 70, i Tyska riket 67, i Österrike 38, i Danmark 14, i Turkiet 5. H. Cdt.