Mistel

Mistel, Viscum album L., bot., en parasitisk buske, som tillhör nat. fam. Loranthaceae Juss., kl. Dioecia L. Denna egendomliga buske blir vanligen 30--60 cm. hög. Dess gulaktiga, ledade grenar dela sig oupphörligt utspärradt gaffelformigt. Vid lederna sitta de motsatta, aflånga, trubbiga, helbräddade, otydligt 3--5-nerviga, tjocka, läderartade, gulgröna, under vintern qvarsittande bladen. De oskaftade blommorna sitta i gyttringar af 3--5 i grenspetsarna och i grenvinklarna. Hanblommans kalk är 4-delad, med 4 ståndare, som äro motsatta kalkflikarna; honblomman har dubbelt hylle af sambladigt blomfoder och 4 gulgröna kronblad. Frukten är ett hvitt bär, med mycket klibbigt och segt fruktkött, som gifvit anledning till namnet Viscum, som betyder fogellim. På lindar, äppleträd, ekar och några andra löfträd träffas denna buske växande högt uppe i trädkronorna, mest på öar i Vänern och Mälaren samt här och der i mellersta och södra Sverige, dock ej i Skåne. Misteln sprides genom foglar, som förtära och utplantera bären, hvilkas sega slem icke upplöses i fogelmagen. -- Det underliga utseendet och egendomliga växtsättet hafva ådragit misteln en stor uppmärksamhet sedan uräldsta tider (synnerligast hos kelterna) och gifvit anledning till vidskepelse, besynnerliga bruk och sägner om densamma alltifrån myten om Balders dödande med en pil af en mistelten. Ännu i dag plägar man i Wales och i Bretagne vid jul och nyår pryda husen med mistel såsom ett ondt afvärjande medel. I England, der misteln förekommer tämligen allmänt, hänges den i taket i matsalen under julen; och om man lyckas föra en dam »under the mistletoe» (under misteln), måste hon gifva sin riddare en kyss. Äfven i Tyskland tillskrifver man misteln förmåga att skydda mot vissa slags sjukdomar och plågor. Såsom trollmedel, »slagruta» och läkemedel användes misteln fortfarande jämväl af vår allmoge. Den var förr officinel såsom ett mot fallandesjuka verksamt medel. O. T. S.