Moab

Moab, moabiter, ett med israeliterna beslägtadt folk, som redan före Moses tid hade fasta boningsplatser ö. om Döda hafvet, der de innehade ett bergigt, ehuru till en del väl bevattnadt och fruktbart land. Moabiterna idkade icke blott boskapsskötsel, utan äfven spanmåls-, frukt- och vinodling i sådan utsträckning, att israeliterna vid hungersnöd togo sin tillflykt till dem (Rut 1: 1, 2). Största floden i landet var Arnon (nu Wadi Modjib); gränsflod i s. mot Edom var Nahal Haarabim (pilträdsbäcken), nu Wadi el-Ahsi. I Es. 15 och 16 omtalas flere af deras städer: n. om Arnon Hesbon och Medba, vid Arnon Dibon och Ar-Moab, som tidtals torde hafva varit hufvudstad, s. om Arnon den senare hufvudstaden Rabbat-Moab, som många oriktigt hafva identifierat med Ar-Moab, vidare Kir-Moab (Kir Hares, Kir Hareset, nu Kerak, den nuv. hufvudorten, med omkr. 600 hus, deraf 1/4 bebodd af kristna), Luhit och Zoar. Såsom moabiternas gudomligheter nämnas Kemos och Baal-Peor, hvilkas otuktiga kult tidtals vann insteg äfven bland israeliterna. Till dessa stodo moabiterna än i vänskapligt, än och oftast i fientligt förhållande. (Den judiska berättelsen om moabiternas härkomst i 1 Moseb. 19 har dock ej så mycket sin grund i nationalhatet som fastmer i moabiternas religion och råa seder.) Under domareperioden lyckades de med hjelp af ammoniter och amalekiter kufva israeliterna, hvilka först efter 18 år befriades genom Ehud. David gjorde moabiterna tributpliktiga efter en blodig slagtning, och efter Salomos död voro de skattskyldiga till Israels rike, tills de efter Ahabs död under sin konung Mesa (se d. o.) afkastade det israelitiska oket. Jerobeam II tyckes å nyo hafva underkufvat dem. Efter assyrernas infall bemäktigade sig moabiterna delar af Israels område (Rubens och Gads stamområde ö. om Jordan). Derefter omnämnas de sällan i den bibliska historien, och deras plats intages af araberna. -- Om de moabitiska inskrifterna se Mesa.