Mod

Mod. Bland Platons fyra kardinaldygder uppgifves äfven modet (andreia, andria, af aner, man; jfr Lat. virtus, mandom, af vir, man) och fattas som den riktiga beskaffenheten hos själens intermediära (mellan förnuftet och den egentliga sinligheten liggande) del. Modet har enligt Platon sin grund i riktig insigt i hvad som utgör det i sanning fruktansvärda, nämligen att detta just är sjelfva det osedliga eller oriktiga handlingssättet i och för sig, utan afseende på de följder det kan medföra, hvaremot ett rätt och sedligt handlingssätt omöjligen kan innebära eller medföra något verkligen fruktansvärdt. Deremot innebär ett trotsande af en tillfällig fara (icke blott i de fall, då man ej känner den, utan äfven i de fall, då det sker med full besinning, men för att undvika ett större, om än aflägsnare liggande sinligt ondt) ej egentligt mod, utan ett »fegt mod». Som exempel härpå anför han den ende spartan, som räddade sig ur striden vid Thermopylai och sedan, för att aftvå sin skymf, kämpade mot perserna med en utsökt tapperhet. Detta, anmärker Platon, var ett »fegt mod». Det utgick från fruktan för fortfarande vanära inför hans landsmän, ej från insigt deri att det för en krigare verkligen fruktansvärda är att svika sitt fädernesland i farans stund. -- Aristoteles fattar modet, bestämdare än Platon, såsom tapperhet i strid (mot menniskor) och bestämmer det, i enlighet med sin allmänna tendens att i dygden se ett medium mellan ytterligheter, såsom liggande mellan feghet och dumdristighet. Dock står det dumdristigheten närmare. -- Man måste städse erkänna det berättigade i Platons lära, såvidt den innebär en fordran, att en handling för att visa verkligt mod skall utgå från sedliga motiv, ej från beräkning på sinliga fördelar, förakt för lifvet e. dyl. (just deri ligger förnämligast skilnaden emellan mod och dumdristighet). Men man har, i den mån man insett det otillfredsställande i Platons dygdindelning (såsom beroende på oriktiga förutsättningar i psykologiskt afseende), alltmer lemnat betraktelsen af modet såsom en särskild dygd och fattat det som en sida af dygden i det hela. Det är för öfrigt icke endast i några särskilda lifvets lägen, som menniskan skall visa sedligt mod (t. ex. på slagfältet eller öfver hufvud i lifsfaror). Hon skall i sjelfva verket göra detta i alla lifvets förhållanden; och fall gifvas nog, då menniskan i lifvets mest enskilda förhållanden kan visa mer sedligt mod än krigaren på slagfältet. Modet i etisk bemärkelse blifver då egentligen ingenting annat än menniskans villighet att för pligtens bud offra sitt timliga goda, ehuruväl denna sida i det sedliga lifvet vid svårare konflikter märkbarare framträder. Modet fatta vi följaktligen såsom sedligheten i allmänhet, såvidt den (i märkbarare grad) röjer sin sjelfständighet mot och sin upphöjdhet öfver det sinliga. -- För öfrigt skiljer man mellan moraliskt och fysiskt mod. Det senare är en bestämning hos menniskans naturell, som gör att hon föga afficieras af faror, ehuru visserligen denna bestämning är något, som menniskan kan genom fortsatt viljearbete i viss mån tillkämpa sig. Det moraliska modet åter är den rent etiska bestämning, hvarom vi talat. Skilnaden inses lätt, om man tänker på hurusom det onekligen kräfves fysiskt mod för att förkorta sitt lif, men stundom vida större moraliskt mod för att bevara det. L. H. Å.