Modus, Lat., plur. modi, mått, sätt. 1. Filos., den konkreta bestämdhet eller form, i hvilken någonting framträder. Då det fullt konkreta såsom sådant aldrig kan af menniskan fattas i tankens form eller såsom alltigenom nödvändigt, så innehåller en modus för oss alltid något tillfälligt, som ej helt och hållet följer af väsendet, ehuru visserligen också hvarje modus har en väsentlig sida just som ett uttryck för väsendet. Panteismen, som i en allmän bestämning hos verlden ser det egentliga väsendet i allt, har i sin verldsförklaring mer eller mindre uttryckligt fattat de ändliga väsendena såsom (uppkommande och försvinnande) modi, det vill här säga konkreta, men just derför tillfälliga former eller uppenbarelser af det allmänna. Särdeles karakteristiskt är detta betraktelsesätt för den spinozistiska panteismen. -- 2. Log., en slutlednings bestämdhet med hänsyn till de i densamma ingående omdömenas qvalitet och qvantitet. För slutledningens logiska möjlighet gälla i detta afseende vissa fordringar såväl i allmänhet som inom hvarje särskild figur (se Figur 4). Af uteslutande negativa eller uteslutande partikulära premisser kan ingen slutsats dragas. Om en af premisserna är negativ, blir slutsatsen negativ. Om en premiss är partikulär, blir slutsatsen partikulär. Vid kategoriska och hypotetiska slutledningar kan ingen negativ slutsats dragas omedelbart ur premisser, som båda äro positiva. -- Inom hvar och en af (den kategoriska) slutledningens fyra figurer finnas flere olika modi, hvilka äro dels för hvar och en af dem egendomliga, dels för två eller flere gemensamma. För möjligheten af en slutledning af den ena eller andra figuren fordras, att den tillhör någon dithörande modus (se Figur och Slutledning). Inom de vanliga hypotetiska och disjunktiva slutledningarna finnas egentligen endast respektive tvänne modi. -- 3. Språkv., namn på vissa grammatiska kategorier inom de flesta språks (specielt de indo-europeiskas) verbalböjning. Såsom term användes ordet modus först af Quintilianus; de grekiske grammatici hade flere benämningar för modus, såsom enklisis (egentl. böjning), diathesis, tillstånd, beskaffenhet. -- Med kategori i grammatisk mening förstår man en sammanfattning af ett visst antal språkformer, som vanligen både i form och framförallt i betydelse ega något, från en bestämd synpunkt sedt, allmännare och gemensamt, på grund af hvilket de för medvetandet och den grammatiska betraktelsen kunna förenas till en serie. Sålunda är t. ex. bland tempora perfektum den kategori, inom hvilken de olika personerna i sing. och plur. som uttryck för förgången tid låta förena sig o. s. v. På samma sätt är modus indicativus den kategori, inom hvilken alla de former låta sammanföra sig, som visa en och samma betydelse, den nämligen, som kan uppställas för indikativen. Må vi jämföra några satser. Jag (du o. s. v.) springer innebär, att den talande (jag) om sig (eller andra) med visshet bestämmer, att han springer; jag (du o. s. v.) må springa innebär, att den talande önskar, att han sjelf (eller andra) må springa; spring (du) betyder, att den talande befaller en annan att springa. Häraf ses, att hvad som bestämmer modus är en egenskap eller sinnesförfattning hos den talande, på grund af hvilken han antingen utsäger en handling om någon eller önskar, befaller o. s. v., att någon må utföra en handling. De gamle definierade också modus i allmänhet riktigt som en diathesis psychike, d. v. s. ett själstillstånd (hos den talande). Modus uttrycker alltså den talandes förhållande till det i den uttalade satsen stående subjektet och den af detta utförda handlingen eller det om subjektet utsagda predikatet. -- Frågan om modus' uppkomst besvaras, närmast med hänsyn till de syntetiska språken, olika alltefter som man besvarar frågan om grammatiska kategoriers uppkomst i allmänhet. Förr ansåg man (G. Hermann, Becker o. a.), att de grammatiska kategorierna äro fullgiltiga uttryck för det logiska tänkandets kategorier. Nu hafva emellertid sådana män som W. v. Humboldt, Steinthal, Paul, Madvig och Whitney på grund af en annan uppfattning af språkets väsende endast såsom meddelelsemedel alldeles vederlagt den s. k. logiska skolan. Språkkategorierna, ehuru tillkomna med ledning af psykologiska motiv, kunna lika litet fullt motsvara de psykologiska kategorierna, som dessa i sin tur fullt uttrycka den rena tankens. Modi höra, likasom andra språkbeteckningar, till dem, som endast småningom uppkommit och skapats i vissa språk (under det att andra för att framställa samma sak begagna sig af andra medel, t. ex. hjelpverb). Ingen själsverksamhet bestämde sålunda från början hvilka och huru många modi, som skulle kunna eller komma att bildas. Nu är det bekant, att den ena kategorien kan uppkomma ur en annan genom ett till usuel betydelse upphöjdt tillfälligt användningssätt, d. v. s. hvad en eller flere individer blott för tillfället liksom försöksvis användt för att uttrycka en viss tankeskiftning kan småningom stadfästa sig och blifva vanligt. Utan att sålunda i hvarje specielt fall kunna påstå, att t. ex. konj. och opt. utvecklats ur ind. eller tvärtom, kan man dock genom exempel visa, att i vissa fall så skett. Latinet t. ex. begagnar ju af modala hjelpverb oftast indikativ i st. f. konjunktiv. Att konjunktiv och optativ i äldre sanskrit och grekiska icke så bestämdt äro att skilja från tempus futurum, framgår deraf att de kunna stå för fut. ind., hvilket ju är ganska naturligt om hvad man önskar eller vill. I de semitiska språken är skilnaden mellan tempus och modus endast svagt fixerad. Man skulle kunna antaga, att i de indo-europeiska tempora och modi ej ursprungligen låg någon bestämd skilnad, utan att vissa formserier kunde syntaktiskt tjenstgöra än med modal, än med temporal betydelse. Småningom blef den ena betydelsen förherskande och segrade i en grupp, den andra i en annan. -- Genom jämförelse mellan de olika indo-europeiska språken torde framgå, att åtminstone indikativ, konjunktiv, optativ och imperativ funnits i det språk, hvarifrån de s. k. indo-europeiska härstamma. (Infinitiv och particip kunna ej egentligen räknas såsom modi i den betydelse vi ofvan gifvit dem.) Indikativen uttrycker ett bestämdt påstående hos den talande, de öfriga modi framställa handlingen blott såsom något önskadt o. s. v., i hvarje fall såsom något oafgjordt. Dertill kommer, att indikativen, objektivt taget, äfven utsäger något faktiskt och verkligt. Sålunda kunna modi indelas i a) objektiv: indikativ, och b) subjektiva: optativ (önskan), konjunktiv (vilja och begär), imperativ (befallning eller förbud), allt från den talandes synpunkt. -- Bisatser, såsom grammatisk kategori, hafva utvecklats ur hufvudsatser. Vi kunna dels deraf, dels af andra skäl sluta, att användning af modus i bisatser regleras på samma sätt som i hufvudsatser. Detta var från början också fallet såväl till form som till betydelse. För tanken kunde och kan en sats vara underordnad en annan, såsom när man säger gif mig en vägvisare; den må föra mig dit, hvilket betyder ungefär detsamma som gif mig en vägvisare, som må (kan) föra mig dit; eller jag ser det; du är tillfreds = jag ser, det (att) du är tillfreds. Tänker man sig bisatser uppkomma på detta eller liknande sätt, kan man förstå hvarför den modus, som begagnades, medan den var hufvudsats, kom att behållas äfven sedan den sjunkit ned till grammatisk bisats. Häraf har blifvit en följd att t. ex. konjunktiven såväl i de klassiska språken (i Grek. äfven optativen) som i de germanska genom analogi satt sig fast i vissa bisatser, utan att man kan i de faktiska fallen spåra den egentliga och ursprungliga modusfunktionen. Det är just så man måste förklara konjunktiven i latinet i ett sådant exempel som ductorem bonum mecum mitte, qui me illuc ducat. Det är endast ett ärfdt språkbruk, då man i en dylik sats i franskan begagnar subjonctif.
Indikativen såsom kategori återfinnes i alla indo-europeiska språk. Benämningen härstammar från romarna (Lat. indicare, angifva, påpeka). Dess betydelse är i alla språk densamma, förutom när det ena eller andra språket kan i vissa satser och vändningar låta indikativen öfvertaga annan modusfunktion, då det ju, strängt taget, blott är formen, som anger den ursprungliga indikativen (jfr Sv. du bär!, ungefär du är så god och bär!). Det är hufvudsakligen med anledning af de olika former, under hvilka vissa verb uppträda i indikativens tempora, som man indelat verben i vissa klasser, eller konjugationer (jfr svenska klasser sådana som kallar -- kallade; köper -- köpte; bor -- bodde o. s. v.). Endast indikativen kan tillåta fullständig böjning genom alla befintliga tempora och personer samt genera, så vidt icke verbets egen betydelse i vissa fall lägger hinder i vägen, t. ex. vid de opersonliga verben ö. s. v. Skilnaden mellan indikativens former i de båda ursprungliga konjugationer, som i grekiska kallas konjugationerna på -[omega] och -[mi], belyses genom följande former (1 sing. pres. ind. akt.). Såsom indo-europeiska kunna uppställas *bhero (jag bär) och *(ghi)ghemi (jag går). Häraf få vi Sanskr. bhára-mi, jag bär, och *jíhami, medium jíhite, han går (jfr ásmi, jag är); Grek. [phéro], [kíchemi] (jfr [eimí], jag är); Lat. fero (mi-konjugationen har försvunnit utom sum, jag är, och inquam, jag säger); i Got. baira, jag bär; i Fornhögt. gâm, jag går; i Isl. ber och i Sv. bär (mi-konjugationen är i allmänhet försvunnen; jfr Isl. em och Eng. am). -- Af Sanskr. och Grek. framgår, att optativen (af Lat. optare, önska) är den modus, hvarigenom en handling framställes af den talande såsom önskad, utan att till sitt förverkligande vara bestämd. Olika nyanseringar af denna relativa grundbetydelse äro bön, uppfordran och medgifvande, ur hvilka potential-begreppet i Grek. utvecklat sig. I Sanskr. är optativens bruk i tilltagande från den äldsta tiden. I Grek. aftager dess bruk från Homeros så till vida, att önskesatser i förfluten tid använda indikativ (jfr äfven konditionalsatser om det overkliga); men det ökas så till vida, som i det indirekta talet vanligen en förskjutning från indikativ och konjunktiv till optativ försiggår, när det styrande verbet står i historiskt tempus. Optativen i indirekt tal är nämligen en nyhet i Grek., och upprinnelsen torde vara en potential betydelse, specielt uti indirekta frågesatser, som utvecklats ur potentiala hufvudsatser till bisatser. Genom analogisk inverkan utbreddes optativens bruk äfven i andra, af verbet »säga» o. s. v. beroende satser. Optativens egentliga hemvist torde från början hafva varit i presenstempora, men den förekommer såväl i Sanskr. som i Grek. äfven af perfektum och aoristen. Den är bildad medelst ett särskildt suffix innehållande i. 3:dje pers. sing. opt. akt. af o-konjugationen är t. ex. *bheroit i det indo-europeiska urspråket; deraf i Sanskr. bháret = Grek. [phéroi]. Af mi-konjugationen var t. ex. af verbum »vara» den indo-europeiska formen (e)s-je-t, hvaraf i Sanskr. sjat, Grek. [eín], Lat. siet, sedan sit, som der kallas konjunktiv. -- Konjunktiven (af Lat. conjungere, sammanbinda) uttrycker vilja och begär hos den talande. Denna betydelse är nära beslägtad med optativens och imperativens. I Sanskr. ger också konjunktiven småningom vika för optativen, och första personen blir ett slags imperativ. I konjunktivisk betydelse användes också i Sanskr. former, som kallas »oäkta konjunktiv» (jfr nedan). I Grek. har konjunktiven mycket stor användning; den uttrycker der vilja, uppmaning, tvekan, förbud o. s. v. Särskildt är att märka konjunktivens bruk i afsigtssatser. Om man säger beledsaga du honom; till följd deraf må han komma oskadd hem, så är detta visserligen två hufvudsatser; men till tanken är eller kan den ena åtminstone så till vida vara beroende, att man fattar den senare satsen såsom afsigten med uttalandet af hvad som innehålles i den förra. När sedan småningom den grammatiska kategorien afsigtsbisats uppkom, så var det helt naturligt, att konjunktiven i den blef fast. Det torde kunna påstås, att den indo-europeiska konjunktiven till sin bildning ej är väsentligen skild från indikativen. Den skilnad, som senare i språken faktiskt förefinnes, torde bero på senare, till följd af det syntaktiska bruket skedda fördelningar. Konjunktiven är bildad med s. k. bindevokaler, antingen långa, såsom Lat. feras, eller korta, såsom Lat. ero, eris (som blifvit futurum; i förhållande till mi-konjugationen: indo-europeiskt ésmi, jag är). -- I Sanskr. förekommer en särskild modus, kallad prekativ, som till betydelsen alldeles öfverensstämmer med optativen. Den är bildad, liksom om den vore en med tempuskarakteren s utvidgad optativ, d. v. s. en oaugmenterad s-aorist bildad på optativen. Konditionalis i Sanskr. är till sin bildning likaledes specielt sanskritisk och är egentligen ett imperfektum till futurum. Den latinska modus, som kallas konjunktiv, har i hufvudsatser betydelserna önskan, uppmaning, förbud, medgifvande, tvekan och tvifvel samt antagande. Dess vidsträckta bruk i bisatser och oratio obliqua måste tillskrifvas samma orsaker, som förut äro berörda, nämligen analogi. Den representerar till sin funktion de förut behandlade språkens både konjunktiv och optativ. Delvis är detta förhållandet äfven till formen. Sim, sis, sit tillhöra optativen, likasom amem, ames, amet anses göra det. Deremot är konjunktiven legam, legas, legat ursprunglig. Fut. leges, leget o. s. v. anses representera en ursprunglig optativ (som således öfvergått till indikativ). I de från latinet utgående romanska språken har man i allmänhet tillgripit analytiska uttryckssätt. Bevarade äro latinska pres. och plusqvamperf. konj., som der blifvit pres. och imperf. konj. (franskans pres. och imparf. du subjonctif). De germanska språkens syntetiska konjunktiv är till formen den indo-europeiska optativen. I de forngermanska språken är konjunktiven ännu i fullt flor; sedan har den allt mer och mer förlorat terräng. Det är hufvudsakligen blott i vissa bisatser, som den till formen står qvar. Såsom exempel på afkomlingar af den gamla optativen må anföras 3:dje pers. sing. pres. och impf. i Got. bairai (= Grek. [phéroi]), bêri, i Isl. bere, baere, i Sv. bäre, bure, i T. finde, fände, werde, würde o. s. v. I de lituslaviska språken står den gamla optativen delvis qvar som imperativ. Injunktiven är en af Brugmann uppfunnen term för den s. k. oäkta konjunktiven i Sanskr. Denna är derstädes lika med augment-tempora på augmentet när och begagnas såsom konjunktiv och imperativ. Såvidt injunktiven kan anses som en särskild indo-europeisk bildning, har den i allmänhet uppgått uti imperativen. -- Imperativen (af Lat. imperare, befalla) är den starkaste subjektiva modusformen och uttrycker en energisk viljeyttring hos den talande. Den användes sålunda hufvudsakligen för att uttrycka en befallning, ehuru dess betydelse kan närma sig och delvis sammanfalla med konjunktivens och optativens. Den äkta och egentliga imperativformen saknade ändelse: Grek. [phére], Sv. bär. De öfriga formerna äro egentligen hopplockade från allahanda håll: konj., opt., inf., ind. o. s. v., olika i olika språk (se för öfrigt Imperativ).
I de flesta moderna indo-europeiska språk är emellertid den tendensen skarpast att uttrycka olika modusbegrepp analytiskt, d. v. s. med hjelpverb o. dyl. Till en del inslogo redan de gamla språken på denna bana. Så begagnas i Lat. i st. f. konjunktiv i konditionalsatser, som innehålla ett »kunna» eller ett »böra», oftast indikativ af dessa verb. Om de romanska språkens konditionalis se d. o. Vidare är att jämföra engelskans bruk af hjelpverben may, can, will med infin. (det senare uttrycket har ock öfvertagit futural funktion, alldeles som Lat. ero). Tyskan använder de s. k. modala hjelpverben (dürfen, können, mögen, müssen, sollen, wollen o. s. v.), svenskan må, måtte, skulle o. a. Härigenom har man i sjelfva verket en större lätthet att uttrycka modala skiftningar, större, ju större tillgången är på uttrycksfulla modala hjelpverb. Ett annat medel att framkalla modal betydelse är den olika ton, hvarmed en sats uttalas. -- I hebreiskan äro modi klent utvecklade. Hebreiskan har former för imperativ (infinitiv och participium); öfriga modala förhållanden framställas genom olika modifikationer af det s. k. tempus imperfectum, specielt genom vissa partiklar. -- De afrikanska negerspråken samt de malajiska och de mongoliska rasernas språk, som i allmänhet hafva svagt utbildade formsystem (eller inga alls), äro också i allmänhet fattiga på modusbeteckningar. Vanligen bildas dessa medelst partiklar eller pronominalord. I de agglutinerande språken, specielt den finsk-ugriska stammen, äro beteckningarna för modi tämligen rikt utvecklade. Så har t. ex. finskan förutom indikativen en koncessiv-konjunktiv, en konditional, en optativ-permissiv och en imperativ. -- Hufvudarbeten angående de äldsta indoeuropeiska modusförhållandena äro B. Delbrück: »Der gebrauch des conjunctivs und optativs im sanskrit und griechischen» (1871) och K. Brugmann: »Griechische grammatik» (i Iw. Müllers »Handbuch der klassischen alterthumswissenschaft», 1885). Rörande de forngermanska språken se O. Erdmann: »Untersuchungen über die syntax der sprache Otfrids» (1874) och Behaghel: »Die modi im Heliand» (1876). Angående vårt fornspråk se M. Nygaard: »Om brugen af konjunktiv i oldnorsk» (i de tre första banden af »Arkiv for nordisk filologi»). 1. 2. L. H. Å. 3. K. F. J.