Molière [måliär], Frankrikes störste lustspelsförfattare, hette urspr. Jean Baptiste Poquelin [påkölä'ng] och föddes sannolikt d. 15 Jan. 1622 i Paris. Hans fader, som tillhörde en ansedd borgerlig familj, hade der en mindre möbelaffar och beklädde derjämte en sorts kammartjenarebefattning vid hofvet, hvilken sedan öfvertogs af M. i hans egenskap af den äldste bland sönerna. Han fick en ganska vårdad uppfostran, genomgick Collége de Clermont i Paris och skulle utbildas till advokat. Emellertid tog snart hans håg för den dramatiska konsten alldeles öfverhand, så att han satte sig i förbindelse med ett mindre skådespelaresällskap, af hvilket Madeleine Béjart då hade ledningen. Det var vid denna tid, omkr. 1643, som han enligt tidens bruk antog ett »nom de guerre» för att liksom skydda familjenamnet, och af okänd anledning valde han Molière. Den nämnda teatertruppen, som kallade sig »L'illustre théâtre», lemnade snart Paris (omkr. 1647) för att i landsorten söka ett uppehälle, som den knappast kunde vinna i hufvudstaden. M. blef snart den ledande anden i detta sällskap samt inom kort äfven dess direktör; och man kan med skäl antaga, att det på mångahanda vexlingar rika lif, som han nu under elfva år förde i olika provinser af landet, skärpte hans blick och bidrog att höja 'hans originalitet. År 1658 återvände truppen till Paris för att der etablera sig, hvilket då också lyckades. Genom M:s bemedling fick den tillåtelse att gifva en profföreställning för hofvet, hvilken slog så väl ut, att M. genast tillvann sig konungens ynnest. Till lokal fick truppen sig anvisad La salle du Petit-Bourbon; hvilken sedermera, 1661, då detta palats nedrefs för att lemna rum åt Louvre, utbyttes mot La salle du Palais-Royal. Derjämte medgaf hertigen af Orléans, att sällskapet fick kalla sig »La troupe de Monsieur», hvilken titel det bar till 1665, då konungen upphöjde det till »Troupe du Roi», hvarmed följde ett årligt anslag af 6,000 livres. -- Sedan M:s trupp sålunda fått allt fastare fot i hofvets och allmänhetens ynnest, växte äfven M:s eget personliga anseende. Han blef snart erkänd som en af sin tids främste författare och kom i förtroligt umgänge med flere af sina mest ansedda samtida, såsom Boileau, La Fontaine och Racine. Den då nyligen stiftade Franska akademien ansåg sig emellertid icke böra öppna sin krets för en skådespelare. År 1662 trädde M. i äktenskap med den då knappast 20-åriga skådespelerskan vid hans egen trupp Armande Béjart, Madeleines betydligt yngre syster eller möjligen dotter. Detta äktenskap, i hvilket tre barn föddes, blef ej lyckligt, hvartill felet vanligen tillskrifves makans behagsjuka och kallsinniga lynne. Men ehuru M. var en ädel och god menniska, som aldrig svek sina vänner och aldrig sparade sig sjelf, var dock hans lynne häftigt och lättretligt, hvartill mycket bidrog hans hektiska konstitution, som i förtid slutade hans lif. Några få timmar efter en representation af »Le malade imaginaire», i hvilken han då sjelf utfört hufvudrollen, dog han af blodhosta, d. 17 Febr. 1673. -- M:s samtid beundrade hans författareskap, och det beundras ännu i dag. Hans samtida hade dessutom tillfälle att värdera honom äfven som en framstående skådespelare samt en själfull och helgjuten personlighet. Fransmannen älskar att kalla sitt lands förnämsta dramatiska scen (Théâtre français) för »Maison de Molière» (M:s hus), och hvarje år d. 17 Febr. firar denna scen den populäre skaldens minne med uppförandet af hans »Le malade imaginaire».
Man kan med skäl säga, att M. skapade det moderna lustspelet. Men som han uteslutande författade för sin egen trupp och för att förse dess repertoar med stycken, som kunde locka allmänheten, står hans författareskap i strängt sammanhang ej blott med den tidens smak, utan äfven med den föregående och samtida dramatiska literaturen i de romanska landen. Utan tillräcklig grund har man tillskrifvit M. yttrandet: »je prends mön bien où je le trouve». Detta karakteriserar dock i viss mån hans dramatiska produktion; ty till många, äfven de allra bästa, af hans stycken, kan man återfinna grundtemat i synnerhet i äldre italienska eller spanska lustspel. I detta hänseende fortsatte han alltså, der andra redan börjat. Men då det inom all skön konst ligger mindre vigt på hvad som göres, än huru det utföres, var M. i sin fulla rätt, då han från andra håll hemtade ämnen och uppslag till sina stycken, om han blott så omarbetade och fulländade dem, att de genom hans penna erhöllo en bättre gestaltning än den hans föregångare gifvit dem. I det hänseendet lemnade M. ej häller något öfrigt att önska. Ty han ej blott vida öfverträffade sina föregångare, utan han behandlade sina ämnen så väl och så konstnärligt, att efter honom ingen vågat eller åtminstone ej med framgång kunnat återupptaga dem. Han skiljer sig från den äldre dramatiska skolan derigenom att han skapade verkliga karakterer. Med skarp blick för menniskolynnets olika skiftningar framförde han på scenen en lång serie af fint och väl tecknade karakterstyper. Derigenom blef han banbrytare för den moderna smakriktningen, under det han för sjelfva framställningssättet af dessa skilda karakterer följde den då rådande smaken, som hade sin grund i vanor från en äldre period. Af denna anledning blifva hans stycken ofta mindre njutbara för vår tid, ehuru han visserligen sjelf syftade till full naturlighet ej endast i stort, utan äfven i detaljerna. Som stilist anses han med rätta oöfverträffad, och man finner lätt, då man uppmärksamt läser hans stycken, att hans stil är ovanligt rik, ledig och fulländad. Men detta hindrar icke, att hans tids dramatiska smak hade andra kraf än vi på konsten att i ord så kläda tankarna, att de taga sig väl ut från scenen. Äfven härigenom minskas ofta för oss njutningen af t. o. m. hans bästa pjeser, ty vi återfinna ej alltid den stil och de uttryckssätt, som för oss falla sig enklast och naturligast. -- M. började redan som direktör för ofvannämnda landsortstrupp att framträda som författare. Hans märkligaste alster från den tiden äro L'etourdi (Den obetänksamme), som gafs i Lyon 1653 eller 1655 (uppf. i Stockholm 1739 under titeln »Den sjelfkloka») och Le dépit amoureux (Kärleksharm), 1656. Men dessa hans äldre stycken röja endast litet af hans rätta kynne. Arten af hans författareskap förutsatte äfven en sådan mognad och erfarenhet, som endast lifvet skänker, hvarför han också först vid en mognare ålder visar sin egentliga förmåga. Men då han en gång hunnit sin mognad, utvecklade han en så rik och skiftande alstringskraft, att han under den jämförelsevis korta perioden 1659--73 författade ej mindre än 25 särskilda stycken. Bland dessa finnas visserligen flere af mera tillfällig art; men äfven i dem har han alltid inlagt något af sin rika personlighet, och det stora flertalet utgöres af verkligt värdefulla alster. Ehuru hans författareskaps olika perioder ej äro skarpt begränsade, kan man dock urskilja trenne, hvilka hvar för sig karakteriseras af vissa gifna tendenser. Under den första perioden, 1659--64, uppträdde han med en ännu ungdomlig satir mot en del missriktningar i den tidens smak och umgängessätt. Hit höra Les précieuses ridicules (1659; uppf. första gången i Stockholm 1768 under titeln »De löjeliga granngerningarne», sedermera under titeln »Småstadsfruntimmerna»), L'école des maris (1661; »Manns-scholan», 1741, »Skola för akta män»), Les fâcheux (1661; »De förtretlige», 1740), L'école des femmes (1662; »Qvinnoscholan», 1738, »Fruntimmersskolan»), Le mariage forcé (1664; »Det twungna gifftermålet», 1733) och Tartuffe (först betitlad L'imposteur), som blef färdig 1664, men ej uppförd förr än 1667 (»Le Tartuffe eller den skenhelige», tr. 1731, uppf. 1775). Under den följande perioden, som omfattar åren 1665--68, nådde M. sin höjdpunkt, och från den förskrifva sig hans verkligen storslagna karaktersskådespel, i hvilka satiren ofta, liksom redan i »Tartuffe», får vika för det gripande allvar, som här är bättre på sin plats. Till dessa böra räknas Don Juan ou Le festin de pierre (1665; »Det straffade öfverdådet», 1739), Le misanthrope (1666; »Misantropen», 1816) och i viss mån äfven L'Avare (1668; »L'avare eller den giruge», tr. 1731, uppf. 1768; »Den girige», flere öfvers.). Till denna period höra äfven de båda farser, i hvilka han skämtar med läkareståndet: L'amour médecin (1666; »Der man tagit sot skall man taga bot», 1859) och Le médecin malgré lui (1666; »Läkaren mot sin vilja», Göteborg 1788, Stockholm 1801). Mot slutet af sitt lif återvände han till den sociala satiren, men då mera genomtänkt och fulländad, sådan den framträder i t. ex. Le bourgeois gentilhomme (1670; »Den välborne borgaren», 1783, »Borgaren adelsman») och Les femmes savantes (1672; öfvers. af C. V. A. Strandberg under titeln »Lärdt folk i stubb», 1865). För repertoarens skull, men kanske äfven af egen smak för den uppsluppna komik, som träder fram i de gamla farserna, skref han derjämte åtskilliga »farces et divertissements», utom de redan nämnda. I dessa finnas scener inlagda, som träffande teckna månget drag i den tidens skiftande samhällslif, och af hvilka många kunna roa äfven våra dagars publik. M:s sista lustspel var Le malade imaginaire (1673; »Den inbillade sjuke», 1769). Några timmar efter dess fjerde uppförande var författaren sjelf död (se ofvan). -- Den bästa upplagan af M:s arbeten är den af E. Despois och P. Mesnard i »Les grands écrivains de la France». -- I Stockholm spelades stycken af M. redan i början af 1700-talet af främmande (franska och tyska) trupper, och vid århundradets slut var nästan hela den mera betydande M.-repertoaren genomgången. Emellertid eger vår literatur ännu knappast mer än en enda mönstergill öfversättning från M., nämligen Strandbergs ofvannämnda tolkning af »Les femmes savantes». -- Jfr K. Warburg: »Molière. En lefnadsteckning på grundvalen af den nyaste Molière-forskningen » (1884) samt H. Schücks anmälan deraf i »Nordisk revy», n:r 31, 32 (1884--85). P. A. G.