Murillo [-ri'ljå], Bartolomé Estebán, Spaniens mest berömde målare och en af de störste i verlden, föddes i Sevilla 1617 (han döptes nämligen d. 1 Jan. 1618). Han hade först till lärare Juan del Castillo, af hvars torra framställning han intet lärde, men vaknade till insigt om konstens fordringar, då Pedro de Moya efter van Dycks död återkom till Sevilla och på grund af den flamske mästarens inverkan började sprida ett mera vekt och mildt framställningssätt. M. begaf sig då till Madrid, der han genom Velasquez' bemedling fick tillfälle att studera Tizians, Rubens och van Dycks verk i de kungliga slotten, hvarjämte den store spanske mästaren sjelf genom sin öfverlägsna teknik hade det största inflytande på honom. Han återkom till Sevilla 1645 och fick der genast stora uppdrag, hvilka han utförde på ett glänsande sätt. M. gifte sig 1648, bosatte sig för framtiden i sin fädernestad och grundade der 1660 en akademi, hvars direktör han vardt. I början af år 1682 reste han till Cadiz för att utföra en altartafla i der varande kapucinkyrka. Taflan lär hafva fallit ned från ställningen och mästaren genast vändt om hem. Efter hemkomsten sjuknade han och dog d. 3 April 1682.
M. har efterlemnat ungefär 400 arbeten, hvilka icke äro daterade och derför omöjliga att fullt ordna; men för en del af hans hufvudarbeten är uppkomsttiden känd genom offentliga handlingar, hvadan man genom dem kan följa mästarens utveckling. Det är en kort öfversigt af dessa, som här lemnas efter Woermanns skildring i »Geschichle der malerei» (1885), stödd på nyaste forskningar. -- I sina första arbeten följde M. Juan del Castillos torra manér (af dessa före 1642 utförda bilder finnas blott 2 i behåll). Då han återkom från Madrid, fick han 1646 uppdrag att med en större cykel af målningar smycka »Porteria», en korsgång till klostret S. Francisco i Sevilla, och han framställde der franciskanordens underhistoria i 11 bilder (med figurer i kroppsstorlek), hvilka nu äro spridda öfver verlden (hit hör Änglarnas kök, i Louvre). År 1655 målade han tvänne helgon i katedralen samt Marias födelse (nu i Louvre), uppfattad som en realistisk verklighetsbild, men med en inblandning af vision, som på det underbaraste sammansmälter med verkligheten. I detta ligger en stor del af M:s märkvärdiga konst förebildad. En sådan visionsbild, och en af de mest berömda, är den 1656 utförda S. Antonius' syn (Kristusbarnet, som ur en sky af änglar ilar helgonet till mötes), som 1874 hade det ödet att sönderskäras (S. Antonius' gestalt utskärs och såldes i New York, men köptes tillbaka af regeringen och återinsattes 1875 på sin plats i baptisteriet till Sevillas katedral). 1665 utförde han en del målningar i S. Maria la Blanca i Sevilla, bland dem 4 stora, af hvilka en är en s. k. Concepcion, d. v. s. en framställning af den obefläckadt aflade jungfrun, som i salig hänryckning sväfvar i en änglagloria, stående på halfmånen och alltid klädd i hvitt med blå mantel. Två andra af dessa bilder hafva afseende på grundläggandet af basilikan S. Maria Maggiore i Rom och visa mästarens hela underbara förmåga att sammansmälta frisk realism med en fullt ideal framställning. Med 1670 hade M. nått höjden af sin utveckling, och det derpå följande årtiondet räknas för hans glanstid. Hit hör hans bildcykel i kyrkan till Caridadhospitalet i Sevilla, målad 1670--74. De två största målningarna finnas ännu på sin plats, nämligen La sed (Törsten), som skildrar Mose, då han i öcknen skaffar Israels barn vatten, och Jesus bespisar fem tusen män, bägge utmärkande sig genom konstnärens förmåga att beherska massor. Fyra mindre taflor togos bort, liksom så många andra, af franske marskalken Soult och befinna sig nu på spridda ställen i verlden. Ännu ett par stora dukar höra hit, af hvilka den ena framställer S. Elisabet (sysselsatt med att sköta, tvätta och trösta de fattige och lidande) och nu utgör en af hufvudprydnaderna i akademien i Madrid. Det är ett af M:s yppersta verk genom en »storartad realism, som icke ens ryggar tillbaka för osköna detaljer, men också genom kompositionens adel och framförallt genom den höga andliga stämning, som M., understödd af hela trollmakten i sin lugna färgharmoni, förstått utbreda öfver den enkla, ja i sig sjelf oestetiska handlingen». Derefter komma (1676) målningarna i Sevillas kapucinkloster: 21 bilder, som vid fransmännens intåg försvunno från sina platser, och af hvilka 17 nu finnas i Sevillas museum, utgörande framställningar af Johannes döparen, Josef, Bebådelsen, Herdarnas tillbedjan, Pietà, S. Antonius med Jesusbarnet i sina armar och två olika Concepciones samt den bild, i hvilken, mästarens svärmiska hänryckning tager sitt mest slående uttryck, S. Franciscus' vision. En af de öfriga, till samma cykel hörande bilder, den bekanta framställningen af Skyddsängeln, som leder ett barn, finnes nu i Sevillas katedral. Från samma tid anses också en del målningar vara, som utfördes för franciskanklostret, och bland hvilka främst märkes en väldig Concepcion (nu i Sevillas museum), der madonnan ej står på halfmånen, utan på fullmånen och ej blickar uppåt, utan, full af nåd, sänker sina blickar ned till jorden. -- 1678 målade M. för hospitalet Venerables sacerdotes några bilder, bland hvilka märkes den stora och berömda Concepcion, som efter marskalk Soult 1852 inköptes för 615,300 frcs (nu i Louvre). Till samma år hör ett porträtt af Don Justino Neve y Yevenes (nu i England), märkligt såsom ett af M:s få arbeten inom porträttfacket. Hans sista verk, S Katarinas förmälning (i kapucinkyrkan i Cadiz), fullbordades efter mästarens död af hans lärjunge Meneses Osorio och prisas som en af hans rikaste och skönaste kompositioner. -- Af arbeten, som ej kunna dateras, påminnes här först om hans bekanta genrebilder ur folklifvet, i hvilka han vanligen framställer barn, gatpojkar och flickor i Sevilla, som glädja sig åt tillvaron. Af den kraftiga formgifningen och den mättade färgen sluter man, att de tillhöra den tidigare delen af M:s blomstringstid. De återfinnas dels ensamma, såsom tiggaregossen i Louvre (»cherchant à détruire ce qui l'incommode»), af hvilken en upprepning finnes i Sveriges Nationalmuseum, dels i grupper af två eller tre, såsom de ypperliga tiggaregossarna i München. -- Utom det redan nämnda porträttet märkes äfven hans många gånger kopierade sjelfporträtt (nu i England). För öfrigt målade han flere enkla madonnor, för hvilka den i Dresden kan tjena som exempel, många enskilda religiösa taflor, såsom Niños de la concha (Jesusbarnet ger den lille Johannes att dricka ur en mussla; i Madrid), flere bilder ur Gamla testamentet, såsom Jakobs dröm (i Petersburg), flere visionsstycken med S. Antonius och Jesusbarnet och slutligen en rad af »Concepciones», af hvilka en i Madrids museum hör till de härligaste. Om härtill lägges, att M., ehuru han hufvudsakligen var figurmålare, äfven försökte sig som landskapsmålare (ett par landskap af honom finnas i Madrid), så hafva hufvudpunkterna i hans glänsande konstnärliga verksamhet blifvit påpekade. Spaniorerna hafva talat om tre stilar hos M.: en kall, en varm och en »vaporös», utbildade efter hvarandra; andra hafva sagt, att olika stilsätt af honom användes för olika ämnen. Det torde ligga något sant i båda påståendena, ty säkert är, att han utvecklade sig från en mera torr ungdomsstil genom ett varmt, men ännu plastiskt målningssätt till en alltmer lätt, fri, dimlik (vaporös) framställning, liksom det också är sant, att denna hufvudsakligast användes vid målandet af himlaglorian och den obefläckade jungfrun, hvarjämte dessa mestadels tillhöra hans senare tid. I sin formgifning är han öfverallt realistisk, liksom han i sjelfva tanken är fullt ideal, och han sammangjuter de båda verldarna till ett gripande helt. Deri ligger hans trollmakt och hans välde öfver sinnena, att han med den största djerfhet naivt begagnar det verkliga, nationella lifvet såsom form för den mest glödande supranaturalistiska entusiasm. Klyftan torde icke vara så stor mellan hans ekstatiska madonnor och hans tiggarebarn, ty han har, som Woermann anmärker, aldrig målat några fula individer ur verkligheten, utan mest intagande gossar och flickor, medan hans madonnor i sjelfva verket ej äro annat än svärmiska, sköna andalusiskor. I det tekniska kan han någon gång vara mindre sorgfällig med formen, men hans mästerskap i harmonisk kolorit och fin clairobscur öfverskyler sådana möjliga brister, på samma gång han derigenom ställes värdigt vid sidan af de ypperste inom konstens verld. C. R. N.