Nathanson, Mendel Levin, dansk köpman och nationalekonom, född i Altona d. 20 Nov. 1780 af judiska föräldrar, kom vid unga år till Köpenhamn, der han snart gjorde sig känd som en driftig köpman och 1806 upptogs i sin morbroders, hofrådet Meyers, affär. Under de svåra penningförhållanden, som inträdde med kriget, gjorde han regeringen väsentliga tjenster och förmedlade 1819--27 flere statslån. Sjelf förvärfvade M. en ansenlig förmögenhet, hvilken han använde särdeles frikostigt såväl till understöd åt konsten, i det han lät utföra en hel samling taflor för ett tillämnadt Holbergsgalleri, som ock till spridande af upplysning bland sina trosförvandter och förbättrande af deras borgerliga ställning. Hans största förtjenst ligger också i hans sträfvan för judarnas nationalisering. Sålunda upprättade han 1805 och 1810 judiska skolor, fick danska språket infördt vid gudstjensten och skaffade det derigenom inträde äfven i de judiska hemmen samt gick i sin ifver för sammansmältningen ända derhän att låta döpa alla sina barn. Hans verksamhet på detta område framgår bäst ur hans Historisk fremstilling af jödernes forhold i Danmark, især i Kjöbenhavn (1860). M. måste emellertid 1820 lemna köpmannabanan och egnade sig sedan med samma energi åt nationalekonomiska studier. 1832--34 utgaf han Danmarks handel, skibsfart, penge- og finansvæsen fra 1730 til 1830, som innehåller ett både nytt och rikt material, ehuru icke alltid behandladt med tillbörlig kritik. Vidare må nämnas Danmarks national- og statshusholding fra Frederik IV indtil nutiden (1836; ny uppl. 1844) samt Om mynt- og bankväsen (1855--62). År 1838 öfvertog N. redaktionen af »Berlingske tidende», som han under 20 år väsentligt förbättrade, och åt hvilken han skaffade en mångdubbel spridning. Sin sjelfständighet på denna plats viste han, ehuru bladet var regeringsorgan, städse att bevara och bidrog till lösningen af flere ekonomiska spörsmål. N. fick etatsråds titel 1860. Han dog d. 6 Okt. 1868. E. Ebg.
1. Nathhorst, Johan Teofil, agronom, föddes å Knutstorp i Flisby socken, Jönköpings län, d. 19 Mars 1794. Han aflade kansliexamen i Upsala, men öfvergaf snart ämbetsmannabanan för att egna sig åt vården af sin fäderneärfda egendom Näs, i Adelöfs socken af Jönköpings län. Jämte ett intensivt jordbruk dref han der i synnerhet fårskötsel, sedan han 1823 ditflyttat det 1813 af kronprinsen Karl Johan uppsatta merino-schäferiet å Flyinge, hvilket han såsom intresserad fackman fick öfvertaga. 1824 gjorde han för studiet af ullkulturen en resa till Sachsen och Preussen, hvarunder han besökte den frejdade Thaer på Möglin. 1825 utgaf han Handdok i ullkännedom och fårskötsel, hvilket arbete belönades med Patriotiska sällskapets stora guldmedalj, och 1826 inköpte han från Möglin ett antal elektoralfår dels för enskildas räkning, dels för statens. Det sålunda bildade statsschäferiet anförtroddes åt N:s vård på Näs, hvaremot det forna Flyinge-schäferiet flyttades till Mellingeholm i Roslagen. 1831 inrättade N., med understöd af statsmedel, en fåraherdeskola på Näs, men denna upphörde 1839, och 1840 flyttades stamschäferiet till Arup i Kristianstads län. Ett af Landtbruksakademien år 1832 uppstäldt prisämne, »Förslag till läroanstalt i landtbruket», besvarades af N. med en skrift, som vann akademiens mindre pris. 1834 kallades N. till ledamot af Vetenskapsakademien och 1841 till sekreterare i Landtbruksakademien. 1841--48 var han direktör vid Södermanlands läns landtbruksskola å Väderbrunn, hvars organiserande blifvit honom anförtrodt, och vidgade såväl under som efter detta tidsskede sin erfarenhet genom nya resor i utlandet. Först 1861 tog N. afsked från sekreterarebefattningen i Landtbruksakademien. Han lemnade då bakom sig en högst förtjenstfull verksamhet till det svenska landtbrukets fromma. Också utsåg akademien honom 1862 till hedersledamot efter Nonnen, men innan K. M:t hunnit stadfästa detta val, afled N., i Stockholm d. 2 Sept. 1862. Han utgaf åtskilliga småskrifter för folket öfver till landthushållningen hörande ämnen och lemnade flere större uppsatser till »Handlingar rörande landtbruket och dess binäringar».
2. Nathorst (Nathhorst), Hjalmar Otto, agronom, den föregåendes son, född på Näs, Jönköpings län, d. 10 Sept. 1821, blef sommaren 1841 elev vid Nonnens landtbruksinstitut å Degeberg samt anträdde på våren 1842 en resa till Tyskland, Schweiz och norra Italien, hvarvid han, under åtnjutande af ett mindre statsanslag, tillsammans med några andra unga svenskar studerade ängsvattningsanläggningarna vid Jannowitz. Hösten 1842 tillträdde N. en befattning såsom underlärare och förvaltare vid Södermanlands läns landtbruksskola å Väderbrunn, hvars organisation och ledning hans fader året förut tagit om händer. 1848 efterträdde han fadern såsom skolans föreståndare, men lemnade 1855 denna befattning. Under de 14 år N. sålunda verkade å Väderbrunn ökades egendomens areal af öppen jord från 81 till 240 tnld. Sedan 1848 hade han tillika varit sekreterare i Nyköpings läns hushållningssällskap. Från Väderbrunn flyttade N. till Dagsholms egendom på Dal, hvilken egendom han öfvertog på arrende. Han öppnade der genast en landtbruksskola och blef inom kort sekreterare i Elfsborgs läns norra hushållningssällskap. 1861 kallades han från sin verksamhet på denna ort till professor och föreståndare vid Alnarps landtbruksinstitut, sedan han under den närmast föregående tiden varit anlitad vid uppgörandet af planen för nämnda läroverk. På hösten 1861 företog N., med statsanslag, en resa till Tyskland, särskildt i ändamål att studera dervarande landtbruksläroverk. I Mars 1862 började institutet å Alnarp sin verksamhet, och denna förblef derefter under N:s ledning, tills han 1886 begärde och erhöll afsked från sin tjenst, till hvilken hörde undervisningsskyldighet i läroämnena landthushållning och husdjursskötsel. Sedan 1867 är N. sekreterare i Malmöhus läns hushållningssällskap. De förtjenster, som han -- delvis under skarp polemik med några af Sveriges mest framstående landtbruksauktoriteter -- inlagt om det svenska jordbrukets utveckling i öfverensstämmelse med åkerbrukslärans allmänna framsteg, hafva på flerfaldigt sätt vunnit slutligt erkännande. N. blef 1849 ledamot och 1885 hedersledamot af Landtbruksakademien. Han har äfven efter år 1861 i jordbrukets intresse besökt flere utställningar i utlandet och var vid verldsutställningarna i Wien 1873 och i Paris 1878 prisdomare vid landtbruksafdelningen. I anordnandet af inhemska landtbruksmöten och dervid gjorda förbättringar har han tagit en verksam del. Den svenska landthushållningsliteraturen har af N. riktats med flere originalskrifter och öfversättningsarbeten. Särskildt må nämnas hans Husdjursskötsel (2 dlr, 1859--61: 2:dra, omarb. och tillökade, uppl. 1876--77), utgörande en större lärobok i såväl allmän boskapsskötsel som nötboskapsskötsel, äfvensom Foderämnenas sammansättning, gödboskapens beståndsdelar och foderämnenas gödselvärde, framställde i trenne större tabeller, jemte beskrifvande text (1861) och skriften Om nödvändigheten af nya riktningar inom våra koladugårdar (1885).
3. Nathorst, Alfred Gabriel, naturforskare, den föregåendes son, född på Väderbrunn, Bergshammars socken, i Södermanland, d. 7 Nov. 1850, blef student i Lund 1868 och i Upsala 1871, filos. doktor i Lund 1874 och docent i geologi derstädes s. å. samt biträdande geolog vid Sveriges geologiska undersökning 1873, geolog 1876 och chefens biträde 1877. 1884 blef han professor och intendent (för samlingarna af arkegoniater och fossila växter) vid Naturhistoriska riksmuseum. N. är ledamot af Fysiografiska sällskapet i Lund (1878), Vetenskapsakademien (1885) och flere utländska lärda sällskap. Han har gjort en mängd resor på den skandinaviska halfön, på Själland och på Bornholm samt besökt Spetsbergen (1870 och 1882), Tyskland, Schweiz, Storbritannien (1872 och 1879) och Grönland (1883). Hans vetenskapliga arbeten, som gått i mycket olika riktningar, hafva bidragit till utredningen af många vigtiga frågor. Endast de vigtigaste kunna här omnämnas. -- Angelin hade indelat primordialfaunan i två etager (regioner), hvilkas ömsesidiga läge dock af honom förvexlades. N. rättade detta misstag genom undersökning af lagren vid Andrarum samt påvisade, att hvardera af dessa etager kan indelas i ett större antal zoner (lag), hvar och en med sin karakteristiska fauna. Dessa undersökningar utsträcktes sedermera till andra ställen i Skåne samt på Öland och Bornholm, på det sistnämnda stället tillsammans med prof. Johnstrup (se N:s uppsatser härom i Öfversigt af Vetenskapsakad:s förh. 1868; Geolog. fören:s förh. bd 3 och 5). -- Straxt efter återkomsten från sin första Spetsbergsresa iakttog N. i en sötvattenslera vid Alnarp blad af Dryas octopetala, Salix polaris m. fl. högnordiska växtformer. Fullföljande denna upptäckt, påvisade han förekomsten af lemningar af en arktisk flora ej blott på många ställen i Skåne utan ock på Själland (i förening med prof. J. Steenstrup), i Tyskland, Schweiz och England såväl i sötvattensleror som i underlaget under torfmossarna samt konstaterade tillvaron af renhorn i lagret med de arktiska växterna (uppsatser härom i Öfvers. af Vetenskapsakad:s förh. 1872 och 1873; Geolog. fören:s förh. bd 3; Journal of botany 1874; Englers »Botan. jahrbücher», 1881). -- Studiet af företeelserna vid den långgrunda hafsstrandcn nära Alnarp förde N. på den tanken att åtskilligt, som beskrifvits såsom växtfossil (särskildt Eophyton), ej är något annat än märken efter föremål, som släpats långs bottnen, eller djurspår. Genom dessa undersökningar samt med tillhjelp af experiment, såsom att låta djur krypa på slam, har han ovederläggligen bevisat, att Eophyton ej är någon organism, utan ett mekaniskt spår, och att många former, som beskrifvits såsom fossila alger, äro spår af djur, hufvudsakligen kräftdjur och maskar, stundom äfven märken efter vågsvall. I sammanhang med dessa undersökningar har N. beskrifvit en verklig alg från Vestergötlands silurbildningar äfvensom påvisat aftryck af Medusor i den kambriska s. k. Eophyton-sandstenen vid Lugnas (uppsatser härom i Öfvers. af Vetenskapsakad:s förh. 1873; Vetenskapsakad:s handl. bd 18, 19 och 21; Geol. fören:s förh. bd 6). Sedan professor Sven Nilsson på 1820-talet beskrifvit en del fossila växter från Skåne, hade denna provins' fossila flora ej varit föremål för någon vidare bearbetning, förrän N. påbörjade en beskrifning af floran från de olika stenkolslokalerna. Genom N:s undersökningar, som dock ännu ej äro fullständigt afslutade, har det visat sig, att denna rhätiska flora i Skåne innefattar mer än 150 arter och således är rikare än någon annan samtidig flora samt äfven innehåller många intressanta typer. N. tillgodogjorde sig ock florans olikheter för en klassifikation och åldersbestämning af de olika kolflötserna. I samband med dessa undersökningar stå ock hans studier öfver de svårtydda och omtvistade slägtena Spirangium och Williamsonia, af hvilka det förra af N. tolkas såsom beslägtadt med characéerna, det senare med balanophoréerna (uppsatser härom i Vetenskapsakad:s handl. bd 14 och 16; Sveriges Geol. unders., ser. C. 1878--86; Geol. fören:s förh. bd 5; Öfvers. af Vetenskapsakad:s förh. 1879 och 1880). -- Genom Vega-expeditionen hemfördes från Mogi, nära Nagasaki, en stor samling fossila växter, som af N. beskrivits, och genom hvilken pliocena floras karakter N. kunnat visa, att istidens klimatiska verkningar kunna spåras äfven i sydligaste Japan (upps. på franska i Vetenskapsakad:s handl. bd. 20, på svenska i »Vega-expeditionens vetenskapl. iakttag.»). Från fyndorterna för tertiära växter på Spetsbergen och Grönland, ej mindre än för kritväxter på det senare stället har han hemfört betydliga samlingar. Den osäkerhet, som vidlåder bestämningen af fossila växter, när denna grundar sig endast på blad, har gifvit N. anledning föreslå den förändring i nomenklaturen, att i dylika fall ej, såsom nu är brukligt, det fossila bladet helt enkelt hänföres till det nu lefvande slägte, med hvilket det bäst stämmer öfverens, utan att genom ändelsen -phyllum likheten angifves med sistnämnda slägtes blad, utan att deraf nödvändigt anses följa, att det fossila bladet verkligen tillhör det nu lefvande slägtet. Först genom fynd af frukt, blommor o. d. kan slägtbestämningen anses säker, och då nyttjas ej längre ändelsen -phyllum. Genom detta behandlingssätt uttalas klarare hvad man verkligen vet om de fossila formernas samhörighet, ej blott likhet med nu lefvande slägten (i »Botan. Centralblatt», 1886). Sammanhanget mellan den nu lefvande och äldre floran samt den förras härledning ur den senare hafva ock sysselsatt N. Särskildt har han urgerat omöjligheten af att numera antaga en landförbindelse (den sjunkna ön Atlantis) under tertiärperioden mellan Europa och Amerika för att förklara den miocena europeiska florans amerikanska prägel. Liksom Asa Gray har N. påpekat, att likheten mellan Europas miocena flora och den, som nu lefver i de sydligare delarna af Förenta staterna, härrör deraf att bägge leda sitt ursprung från den arktiska tertiära floran, som ännu med jämförelsevis föga förändrad karakter lefver qvar i Nord-Amerika. Der har hon till följd af bergskedjornas riktning i n. och s. kunnat vandra mot s. under istiden och öfverlefva denna, hvaremot hon i Europa på sin vandring söderut hämmats af de i riktningen v.--ö. gående bergskedjorna och sålunda under istiden till större delen utdött (i Nordenskiölds »Studier och forskningar» etc., 1883; Nordenskiölds »Den andra dicksonska expeditionen till Grönland». 1885; »Nordisk tidskr.», 1884). Äfven vattennöten (Trapä natans), som under förra årh. fanns lefvande flerestädes i Sverige, men numera knappt finnes annanstädes än i Immeln, har, hvad beträffar dess forna utbredning och förekomst såsom fossil, varit föremål for N:s undersökningar (»Botan. centralblatt» 1884). Han har ock lemnat bidrag till kännedomen om Spetsbergens och Grönlands nu lefvande flora och hennes geografiska förhållande (Vetenskapsakad:s handl. bd 20; Öfvers. af Vetenskapsakad:s förh. 1884) samt meddelat en populärt hållen skildring af forntidens växtverld (i »Ur vår tids forskning», n:o 20).
Af mera rent geologiska frågor har N. fäst uppmärksamheten på den sekulära förvittringens betydelse och sökt tillgodogöra sig densamma för förklaringen af våra sjöbäckens uppkomst. Genom påvisandet af förkastningar har han lyckats förklara slipsandstenens i Dalarna ålder och nuvarande läge, och genom hypotesen om en kolossal förkastning har han sökt förklara olikheten mellan urbergets utbildning i östra och vestra delarna af södra Sverige. Visingsögruppens ålder och ställning hafva af N. utredts, liksom han ock, i öfverensstämmelse med E. Erdmann, påvisat, att den rörelse, som Skåne senast undergått, är en höjning, ej en sänkning. N. har äfven egnat uppmärksamhet åt den vigtiga rol förkastningar spela i Skånes geologiska byggnad samt bestämt deras riktningar, åldersförhållanden och sammanhang med andra geologiska och orogenetiska företeelser. Rörande de i senare tider uppmärksammade block, som fått namnet pyramidalstenar, har han visat, att de erhållit sin egendomliga form genom vindens verksamhet, och påvisat sådana i de kambriska bildningarna vid Lugnas. I berättelserna om sina resor har N. lemnat vigtiga bidrag hufvudsakligen till jämförelsen mellan de besökta landens fossila flora och den svenska, äfvensom han skildrat de geologiska förhållandena på en del af Spetsbergen, derstädes upptäckt Fusulina-kalken och jämte G. De Geer derifrån hemfört intressanta samlingar af djurfossil (se uppsatser i Geol. fören:s förh. bd 4, 5, 7, 8 och 9; Öfvers. af Vetenskapsakad:s förh. 1880, 1881 och 1885; Vetenskapsakad:s handl., bihang, bd 9). -- Såsom geolog vid Sveriges geologiska undersökning har N. utgifvit 9 kartblad med beskrifning, af hvilka i synnerhet bladet »Trolleholm» utmärker sig genom stort intresse. Äfven beskrifningen till Geologisk öfversigtskarta öfver Sverige, södra bladet, är författad af N. B. L-n.