Natur

Natur (Lat. natura, af nasci, födas, uppkomma), i allmänhet det medfödda, det som ursprungligen och från början tillhör en sak, i motsats till det, som är en produkt af dess senare utveckling, af yttre inverkan, fritt beslut o. s. v.; inbegreppet af ett föremåls egenskaper (art, beskaffenhet, väsende); själseller kroppsbeskaffenhet; tingens första orsak, den skapande kraften; den skapade verlden i sin helhet, verldsordningen; en sammanfattning af kroppsliga (ej genom konst tillkomna) föremål på jorden, sådana de visa sig för vårt öga. -- Filos. 1. Med ett föremåls natur förstås i filosofisk mening den bestämdhet hos föremålet, som utgör eller följer af dess väsende (motsats: det, som är en följd af yttre inverkan). Utan att upphäfva saken sjelf kan man tydligen ej fullständigt upphäfva dess natur i denna mening. Men denna senare kan vara mer eller mindre utvecklad; och af allt, hvad saken är, kan det, som följer af dess natur, vara mer eller mindre i förhållande till det, som är en följd af yttre inverkan. Ju högre på lifvets skala en varelse står, dess mer genomgående är den bestämd af sin natur, dess mindre är den tillgänglig för yttre inverkan. Såsom den mest sjelfbestämda af alla lifvets former, är det personliga (d. ä. det medvetna och fria) lifvet i högsta mening bestämdt af sin egen natur (nämligen såvidt det är medvetet och fritt). Till menniskans natur uti ifrågavarande bemärkelse hör framförallt att ega denna bestämdhet, att vara person, vara ett medvetet och fritt väsende. Långt ifrån att vara motsatt eller likasom stå vid sidan af den så fattade naturen hos menniskan utgör fastmer personligheten just vår natur. -- 2. Den omedvetna och ofria verkligheten, som kännetecknas deraf att den har tiden och rummet till sina former samt materia och fysisk kraft till sitt innehåll. För den outvecklade menniskans, för barnets och naturfolkens uppfattning är naturen i det hela och i hvarje sin företeelse lefvande och personlig. I hvarje berg, hvarje träd, hvarje källa lefver en ande, lik vår egen. Men den begynnande reflektionen skingrar denna naiva tro. Till en början framställer sig naturen för henne såsom liflös. Naturen blir en samling materia, en komplex af kraft. Detta är den mekaniska och dynamiska åsigten om naturen. Men denna visar sig ej i längden tillfredsställande. Naturen sluter inom sig äfven lefvande varelser, och lifvet kan ej förklaras eller härledas ur det liflösa. Härmed framträder en ny sida af naturen. Men det visar sig snart, att skilnaden mellan det lefvande och det döda är endast relativ. Likasom det ej finnes någon naturvarelse, som är så fullkomligt lefvande, att den ej i något afseende lider brist på lif, gifves det ej häller någonting i naturen, som är helt och hållet liflöst. Härmed vidgar sig detta betraktelsesätt till ett universelt betraktelsesätt af naturen. Denna blir i alla sina former bestämd af lifvet, och lifvet befinnes utgöra hennes innersta väsende. Sedda i stort, blifva naturens förändringar här moment i en hela naturen genomgående utveckling, hvars mål just är lifvets förverkligande. Men lifvet framträder ej på hvarje punkt af naturen med samma grad af egentlighet. Naturen är ett helt af högre och lägre former af lif, hvilka ständigt gå in i, ständigt öfvergå i hvarandra. Naturen känner inga skarpa gränser, endast småningom skeende öfvergångar (natura non facit saltum, »naturen gör intet språng»). Det lägre lifvet röjer sporadiskt det högres närvaro, och det högre har det lägre till sin förutsättning. Så blir naturen för detta uppfattningssätt ett enda lefvande helt. Detta betraktelsesätt af naturen är det teleologiska. Öfver det i naturen framträdande lifvet (naturlifvet) kommer man dock ej här. I denna sin form röjer ej lifvet sitt väsende. Hvarje naturlif är ett ofullkomligt lif, hvarje naturvarelse i viss mån liflös. Naturlifvet hänvisar derför på en högre form af lif; det kan hvarken förklaras ur det liflösa, ej häller kan man stanna vid naturlifvet. Detta visar, att naturen ej kan förklaras ur sig sjelf, utan hänvisar på en annan art af verklighet än sig sjelf. »Naturen är en sfinx; när man löst dess gåta, störtar den sig sjelf i djupet.» Framåt till dennas lösning gå de tänkare, som reflekterat på den sidan i naturen att hon är till för menniskan, är ett helt af hennes förnimmelser. Dessa tänkare hafva fattat henne som ett fenomen (se d. o.) i och för menniskan, och ur ofullkomligheten hos den senares förnimmande skall då ock hennes ofullkomlighet eller brist på lif få sin förklaring. Men i sig sjelf, till sitt allra innersta väsende betraktad, är den verklighet, som för oss framträder i naturens form, en personlig verklighet, något som ock förklarar den menskliga personlighetens intresse för naturen och den innerliga känsla denna hos oss väcker. -- Ehuru dessa båda betydelser af ordet tydligen gå tillbaka till dess först angifna grundbetydelse, är det dock synnerligen vigtigt, att de i användningen skarpt åtskiljas. Sker icke detta, händer det lätt, att t. ex. menniskans omedvetna och ofria bestämdhet (hennes natur i bet. 2) kommer att usurpera den plats, som tillkommer hennes väsende (natur i bet. 1) och betraktas såsom med detta identisk. Menniskan blir då till sitt egentliga väsende en naturvarelse, och hennes mål blir att följa sina omedvetna och oafsigtliga, d. ä. djuriska tendenser. Det inom vissa riktningar vanliga yrkandet att man skall följa naturen är berättigadt, så länge man stadigt fasthåller »natur» i betydelsen af vårt ursprungliga väsende, i motsats till allt, som är en produkt af derför främmande inverkan, af förkonstling. Men i annat fall får det lätt betydelsen af en fordran att menniskan skall följa impulserna från sin djuriska sida, från sin natur i den senare betydelsen, hvilken då förblandas med hennes väsende och usurperar dess rätt. L. H. Å.