Nesselrode

Nesselrode [-råde], Karl Robert von, grefve, rysk statsman, tillhörde en från Rhentrakten härstammande tysk greflig slägt och föddes d. 14 Dec. 1780 i Lissabon, der hans fader då vistades såsom Rysslands sändebud. Äfven N. egnade sig åt den diplomatiska banan. Han befordrades 1807 till legationsråd vid ryska beskickningen i Paris och stod från 1812, ehuru till en början utan motsvarande titel, i spetsen för ryska geheime statskansliet. Under de europeiska makternas sista koalition mot Napoleon I (1813--15) spelade han en betydande rol vid de allierades inbördes fördrag och vid fredssluten, vid hvilka han väsentligen styrkte kejsar Alexander I i dennes moderata hållning. På Wien-kongressen (1814--15) var han sjelf en af Rysslands fullmäktige och utöfvade der, likasom sedermera på kongresserna i Aachen, Troppau, Laibach och Verona, stort personligt inflytande. Greken Kapodistrias, som till 1821 var medlem af ryska utrikeskabinettet, tycktes en tid skola blifva en för N. farlig medtäflare hos kejsar Alexander, hvars liberala idéer och religiösa sentimentalitet mindre tilltalade N. Men den europeiska reaktionens främste förlämpe, Metternich, såg i N. sin man, och sedan Alexanders sinne omstämts i Metternichs anda, var N:s ställning tryggad. Han behöll den efter Alexanders död (1825) dess säkrare, som han med lätthet lämpade sig efter den nye kejsarens, Nikolaus', kraftfullare politiska skaplynne. 1829 utnämndes han till vice-kansler och 1844 till rikskansler. Efter julirevolutionen (1830) närmade N. alltmer Ryssland till Österrike samt sökte bryta det goda förhållandet mellan Frankrike och England. Under de kritiska åren 1848 och 1849 ledde han Rysslands politik med stor sans och nyttjade slutligen Ungerns resning till att genom en intervention hämma den revolutionära tidsströmningen och binda Österrike vid Ryssland. Då vestmakterna 1853 visade sig redo att allvarsamt stäcka Rysslands aggressiva politik mot Turkiet, var N. bland de få, som rådde kejsar Nikolaus att gifva vika. Sedan Krim-kriget utfallit till vestmakternas fördel, nödgades han tillstyrka Alexander II att antaga vilkoren för freden i Paris (1856). N. nedlade derefter ledningen af utrikesärendena, men fick plats i riksrådet, med bibehållande af rikskanslersvärdigheten. Han dog i Petersburg d. 23 Mars 1862.