Niccolini

Niccolini, Giovanni Battista, italiensk sorgspelsdiktare, f. nära Pisa 1782, blef 1807 professor i historia och mytologi vid konstakademien i Florens. Död derst. 1861. Under inflytande af Ugo Foscolo och Monti skref N. sin första dikt, La peste di Livorno (1804). Hans tidigaste tragedier (Polissena, 1810, m. fl.) stödja sig i kompositionen på grekerna och i stilen på Alfieri. I Nabucco (1819) framställdes Napoleon I under den babylonske konungens mask. Emellertid greps N. af den romantiska strömmen och valde för framtiden fosterländska ämnen. Han räknas som den omskapade italienska vitterhetens främste dramatiker. Ett tändande patriotiskt patos fann från hans stycken väg till folkets hjerta. N. går ej synnerligen på djupet i karaktersteckningen, men vet att framställa klara, typiska figurer. Den enda klassiska regel han i sin senare period iakttager är handlingens enhet. Denna drifver han ända till enhet i stämning, så att han aktar sig väl att med något komiskt eller hvardagligt element afbryta den något enformiga högtidligheten af sin rika, svällande diktion. De märkligaste af hans sorgspel äro Antonio Foscarini (1827), Giovanni da Procida (1830), hvarest ett energiskt hat mot främlingsväldet kommer till utbrott, Arnaldo da Brescia (1835), ett ovanligt storslaget stycke, som intager en hedersplats inom Italiens dramatik, och Filippa Strozzi (1847). Raden slöts af Mario ed i cimbri (1859). N. offentliggjorde äfven dikter och konsthistoriska afhandlingar. Hans arbeten utgåfvos saml. i 10 bd 1862 o. f. I kyrkan Santa Croce i Florens restes 1883 en minnesvård öfver honom mellan Michel Angelos och Galileis.