Nielsen [ni'l-], Rasmus, dansk filosof, född d. 4 Juli 1809 i Roerslev nära Middelfart på Fyen, fick sin första undervisning af församlingens prest, som fäst uppmärksamhet på hans rika anlag. Efter aflagd studentexamen (1829) egnade han sig åt teologien (han blef teol. kandidat 1837, licentiat 1840), men idkade derjämte filosofiska studier och blef en varm anhängare af Hegels system, på hvars grund han trodde sig kunna sammanjämka kyrkans lära med den spekulativa religionsfilosofien. År 1841 blef han professor i filosofi vid Köpenhamns universitet och verkade der under en följd af år både såsom lärare och författare i hegeliansk riktning. Från denna tid härröra Den spekulative logik (1844) och Den propædeutiske logik (1845). Sören Kierkegaards polemik mot den spekulativa teologien och, öfver hufvud taget, mot hvarje försök att förlika den kristna tron med vetenskapen framkallade en vändpunkt i N:s utveckling. I sin skrift Evangelietroen og den moderne bevidsthed (1849) uttalade N. först sin nya lära om motsatsen mellan tro och vetande samt riktade dernäst ett häftigt anfall på Martensens dogmatik i en anmälan, som sammanställde detta arbete med Kierkegaards »Johannes Climacus». Derpå följde D:r H. Martensens dogmatiske oplysninger, belyste (1850), Evangelietroen og theologien (s. å.; öfvers. till svenska 1863), Skæbne og forsyn (1853) och Om personlig sandhed og sand personlighed (1854; öfvers. till svenska 1856), som ytterligare utvecklade satsen att kristendomen icke kan blifva föremål för spekulativt begripande, utan blott för personligt tillegnande. Motsatsen mellan tro och vetande fick vidtgående följder för N:s hela åskådning och blef för honom motsatsen mellan den reella verkligheten och den spekulativa idealismen. Den hegelska grundtanken öfvergaf han aldrig, utan ansåg det alltjämt möjligt att konstruera en dialektisk tankegång, men han insåg, att man derigenom fick endast en skuggbild, som måste låna sitt innehåll från den empiriska vetenskapen. Om de begrepp, som den dialektiska metoden utvecklar, skola blifva något mera än logiska abstraktioner, måste deras reella betydelse uppvisas med tillhjelp af de särskilda vetenskaperna. N:s förhållande till Hegel framträder i titeln på hans förnämsta arbete, Grundidéernes logik (2 bd, 1864--66). För Hegel finnes blott en idé, som är det sanna väsendet i allt. Men genom att mera bestämdt framhålla motsatsen mellan subjektivitet och objektivitet, mellan tänkande och varande, idealitet och realitet får N. en motsats mellan vetandets idé och maktens (verklighetens) idé, en motsats, som öfvervinnes i den högsta idé, till hvilken vetenskapen kan komma, idén om den ontologiska subjektiviteten, i hvars väsende vetande och makt äro förenade. Vetenskapen för oss således till en logisk teism, för så vidt dess sista förutsättning är en subjektivitet såsom tillvarons väsende och källa, men den når icke det religiösa gudabegreppet och kan åt detsamma gifva hvarken lif eller färg. Den högsta punkt, till hvilken vetenskapen kan hinna, är den, hvarest den religiösa tron börjar. Tron är personlighetens, viljans sak. I vetenskapen ega vi endast allmänna lagar och principer, men dessa kunna icke styrka vår vilja och göra vårt hopp lefvande i det verkliga lifvet. Derför sätta vi oss genom tron i omedelbart personligt förhållande till en personlig gud, som är herre öfver naturlagarna, och som vetenskapen icke kan begripa. En sådan tro är icke blott en tro på det underbara; den är sjelf ett under och kan derför af vetenskapen hvarken förstås eller vederläggas. Vetenskapen går för den skull utom sin befogenhet, när den anfaller en tro, som icke hvilar på vetenskaplig, utan på personlig grund. Deremot är den vetenskapliga kritiken fullt berättigad gent emot teologien, som med vetenskapliga grunder vill stödja trons innehåll. En teologi är följaktligen icke möjlig, men väl en religionsfilosofi, hvilken visar huru de religiösa föreställningarna motsvara det personliga lifvets egna kraf och nödvändiga vilkor. -- Denna lära om tro och vetande såsom hvarandras motsatser, hvilka just på grund af sin olikhet till väsendet låta förena sig i en menniskas medvetande, utvecklade N. utförligt i en serie föreläsningar, som han 1867 höll vid universitetet i Kristiania: Om hindringer og betingelser for det aandelige liv i nutiden (utg. 1868), och i sin Religionsphilosophie (1869). Den kritiserades från såväl teologisk som annan ståndpunkt af Martensen, H. Bröchner, G. Brandes och i Sverige af Axel Nyblaeus (»Om den religiösa tron och vetandet», 1872). N. utgaf dessutom Natur og aand. Bidrag til en med physiken stemmende naturphilosophie (1873), Almindelig videnskabslære i grundtræk (1880) och en hel mängd propedevtiska skrifter till de studerandes tjenst. Också utöfvade han i vida kretsar ett i hög grad väckande inflytande genom sina folkliga föredrag, i hvilka han förenade genialitet med en flödande vältalighet. Under sina sista år slöt N. sig allt närmare Grundtvigs kyrkliga riktning. År 1883 tog han afsked från sitt ämbete på grund af vacklande helsa. Han afled i Köpenhamn d. 30 Sept. 1884. H. Höffding.
1. Nielsen [ni'l-], Carsten Tank, norsk ämbetsman, född i Kristiania d. 18 Dec. 1818, blef 1837 officer i norska marinen och några år derefter anställd vid fyrväsendet, om hvars utveckling i Norge han inlagt stor förtjenst. År 1855 blef han chef för norska telegrafväsendet, hvars såväl grundläggning som utveckling äro hans verk, och han har deltagit i alla kongresser, som afsett ordnandet af dithörande internationella angelägenheter. N. har också skrifvit åtskilliga afhandlingar i telegrafväsendet, mest i tyska tidskrifter. Såsom ordförande i den k. komitén för hamnarbeten, hvilken 1879--81 undersökte Norges kuster, har han till hufvudsaklig del uppgjort planen för sedermera verkställda arbeten af detta slag.
2. Nielsen [ni'l-], Yngvar, norsk historiker, den föregåendes son, född i Arendal d. 29 Juli 1843, blef filologie kandidat i Kristiania 1865, var 1869--78 assistent i norska riksarkivet och 1877--78 bibliotekarie vid Deichmannska biblioteket i Kristiania samt blef sistnämnda år föreståndare för universitetets etnografiska samling samt stipendiat i historia och geografi. I en mängd skrifter och afhandlingar har han behandlat sitt fäderneslands och delvis äfven Sveriges historia under 19:de århundradet: Breve fra grev H. H. von Essen til Karl Johan (1867), Bidrag til Norges og Sveriges historie 1812--1816 (1869), Grev Sandels' statholderskab 1818--1827 (1873), Grev von Platens statholderskab 1827--1829 (1875), Norges historie efter 1814 (I, 1882; II, 1887; ej afslutadt), Bidrag til Norges historie i 1814 (2 bd, 1882--86), Stormagternes forhold til Norge og Sverige 1815--1819 (1886), Aktmæssige bidrag til Sveriges historie 1812--1813 (1877), Bidrag til Nordens historie 1813--1814 (1878), Indberetninger fra de österrigske gesandter i Kjöbenhavn 1807--1812 (1882), Kielerfreden (1886). I sammanhang härmed må också nämnas hans 1882 och följande år utgifna polemiska skrifter mot professor J. E. Sars, angående de historiska förutsättningarna för 1814 års händelser i Norge. Härtill komma vidare hans stora biografisk-historiska verk Grev Herman Wedel-Jarlsberg og hans samtid 1779--1840 (hvars första band föreligger färdigt till utgifning, och som är afsedt att sprida nytt ljus öfver förberedelserna till unionen 1814). År 1880 utgaf han Det norske rigsraad, som förskaffade honom doktorsgraden vid Kristiania universitet. Äfven i andra arbeten har han behandlat norska samhälls- och författningsfrågor under medeltiden. År 1877 utgaf han Bergen fra de ældste tider indtil nutiden, hvilket förde honom in på studiet af Hanseförbundets historia, som han derefter riktade med flere bidrag. Norges inre historia under 17:de årh. har N. belyst i Jens Bjelke til Östraat (1872), till hvilket arbete sluter sig en rad smärre afhandlingar i »Norsk historisk tidsskrift». Samma tidskrift innehåller äfven en utförlig afhandling af N. om Gustaf III:s norska politik. År 1885 utgaf han Biskop Jens Nilssöns visitatsböger og reiseoptegnelser 1574--1597 (se Nilssön, Jens) samt behandlade i den utförliga inledningen om författarens lefnad åtskilliga delar af Norges historia under 16:de årh. I Reisebreve og folkelivsstudier (1881) och Træk af den norske bondestands kulturudvikling (1882) har N. meddelat en följd af iakttagelser öfver allmogelifvet i Norge förr och nu, till hvars ytterligare belysning tjena de etnografiska samlingar, som genom hans bemödanden kommit till stånd. Ett mycket spridt arbete är N:s 1874 utgifna Reisehaandbog över Norge, hvilken intill 1887 utkommit i 5 tyska, 4 norska och 1 engelsk upplaga. Till samma gren af literaturen hör Rundt Norge (1882; »Genom Norge» s. å.), som innehåller en del af hans iakttagelser under de resor han sedan 1859 nästan hvarje sommar företagit i sitt fädernesland. År 1882 erhöll N. i uppdrag att i förening med direktören för Norges statistiska centralbyrå A. N. Kiær utarbeta en statistisk-topografisk beskrifning, »Norges land og folk»; men då stortinget 1884 fattade ett beslut, genom hvilket han förhindrades att utsätta sitt namn på titelbladet, afsade han sig all befattning dermed. Utom sina resor i Norge har N. ofta företagit längre och kortare resor i Sverige, Danmark, Holland, Tyskland, Schweiz och Italien dels i historiskt, dels i geografiskt syfte. Han har äfven i flere uppsatser, bl. a. i »Norsk statsökonoinisk tidsskrift» för 1887, upptagit frågan om den främmande turisttrafiken i Norge och dess ekonomiska betydelse för landet. År 1880 utgaf N. en afhandling om Norges bebyggande från 600 , intill 1,000 m. öfver hafvet. Sedan 1887 redigerar han tillsammans med professor Ludvig Daac »Vidar», en konservativ tidskrift för vetenskap, literatur och politik. Såsom talare har han på en rad af folkmöten försvarat det konservativa partiets åsigter, och då detsamma under sommaren 1884 organiserade sig, invaldes N. i de konservativa föreningarnas centralstyrelse.