Ny-preussiska befästningsskolan

Ny-preussiska befästningsskolan utvecklade sig under förra hälften af 1800-talet på grund af den erfarenhet, som vunnits under de napoleonska krigen. Den äldre franska skolan hade uppställt den grundsats att fästningar äro i stånd att utestänga en fiende ur landet, om de anläggas i en tredubbel gördel längs landets gräns (se Gränsfästning). De nämnda krigen visade detta vara ett misstag. Fästningarna fingo en annan strategisk betydelse och i sammanhang dermed äfven en annan taktisk konstruktion. I stället för en mängd små vanmäktiga fästen längs landgränsen fordrade den nya krigskonsten ett mindre antal, men stora och starka fästningar, belägna något bakom den första krigsteatern. För att öka fästningens styrka och utrymme omgaf man densamma med en gördel af detascherade fästen på ett mot artilleriets dåvarande skottvidd svarande afstånd af 600 à 800 m. från kärnfästningens vallar och på sådant inbördes afstånd, att de ömsesidigt kunde understödja hvarandra eller åtminstone tillsammans beherska mellanliggande fält (600 till 1,200 m.). Dessa fästen hafva i allmänhet lunett- eller halfreduttformig utstakning och äro i ryggen slutna af en fristående mur. Kärnfästningens utstakning är grundad på kaponier-systemet. Hufvud vallen följer i raka eller obetydligt inåt brutna fronter fästningens 600-900 m. långa grundlinier. Grafflankeringen utgår på hvarje front från en å dess midt belägen, ofta flere våningar hög kaponier, som icke allenast längs efter beskjuter grafven, utan äfven från ett öppet takbatteri bestryker framför liggande fält. Kaponieren utgör tillika kasern för en del af besättningen och bildar så att säga kärnpunkten å hvarje fästningsfront. Ur dessa den s. k. ny-preussiska skolans grunddrag har med de förändringar, som betingats af det refflade artilleriets införande, den nyaste tidens befästningskonst uppvuxit. O. A. B.