Nya Sverige, svensk koloni i Nord-Amerika 1638--55, var beläget på ömse sidor om floden och viken Delaware samt omfattade delar af nuvarande staterna Delaware, New Jersey och Pennsylvania. År 1626 hade Gustaf II Adolf, på förslag af Willem Usselinx, stiftaren af ett holländskt-vestindiskt kompani, utfärdat privilegier för ett i Sverige upprättadt »Söderkompani», som ensamt skulle i Sverige ega rätt till handel och kolonisation i de öfriga verldsdelarna. Men då de ekonomiska och politiska förhållandena hindrade utförandet af de storartade planer man afsett med detta kompani, blef det rikskansleren A. Oxenstierna förbehållet att gifva upphof till det företag, som frambragte kolonien N. S. Under ett besök i Holland 1635 kom Oxenstierna i beröring med en köpman i Amsterdam Samuel Blommaert. Denne jämte Peter Spiring, en bekant holländare i svensk tjenst, samt tysken Peter Minuit, f. d. guvernör i holländska-vestindiska kompaniets koloni Nya Nederländerna, uppgjorde planen till den påtänkta kolonisationen. I början af 1637 ankom Peter Minuit till Sverige och framlade förslag till anläggande af en koloni vid floden Delaware.
Sedan de tre Oxenstiernorna i regeringen jämte Klas Fleming och Spiring tecknat sig för halfva utredningssumman (andra hälften skulle anskaffas af de holländske deltagarna), kunde den första expeditionen utrustas. Den bestod af två fartyg med besättning och varor från Holland, lemnade hösten 1637 under Minuits befäl Göteborg och ankom till Delawarefloden i Mars 1638. Der inledde Minuit underhandlingar med indianerna och af slöt d. 29 Mars 1638 det första landsköpet, omfattande en sträcka af högra (vestra) flodstranden ifrån flodens mynning (nuv. Bombay Hook) till bifloden Schuylkill (s. om staden Filadelfia), dock utan gränsbestämmelse inåt landet. Såsom utgångs- och medelpunkt för den blifvande kolonisationen anlade Minuit på ett näs vid en af Delawares bifloder i närheten af nuv. staden Wilmington en skans, inneslutande några trähus, hvilken fick namnet Kristina efter Sveriges dåv. drottning. Med holländarna, som tidigare haft nybyggen på samma sida om floden och på dess östra sida ännu egde ett fäste, Fort Nassau, samt med engelsmännen i det innanför liggande Virginia uppstodo visserligen redan från början förvecklingar, men på det hela stördes ej den svenska kolonien vidare allvarsamt i sin utveckling, förrän den alldeles gick under såsom svensk. Med indianerna idkade de svenske kolonisterna under hela tiden ett synnerligen fredligt umgänge och lifligt varubyte. Sedan Minuit ordnat förhållandena i den lilla kolonien, begaf han sig mot Europa, men omkom under ett uppehåll ombord på ett holländskt fartyg vid Vestindiska ön S:t Christoph. De båda svenska fartygen fortsatte hemresan till Sverige.
Det gällde nu att i svenskt intresse fullfölja det af främlingar började företaget, och under de närmaste åren visade sig ganska stor ifver härför. De holländske deltagarna i kompaniet utlöstes, regeringen tvingade förrymda knektar och brottslingar att utvandra, och ett nytt kompani (»Vestindiska» l. »Amerikanska» l. »Nova-Suecia kompaniet») bildades, hvilket fick monopol på tobakshandeln. Genom dessa åtgärder kom ett par nya expeditioner till stånd. En af dessa (den andra i ordningen) medförde koloniens förste guvernör, löjtnant Peter Hollender (Ridder), hvilken gjorde nytt köp af land. Med den fjerde expeditionen, som afgick år 1643, följde såsom ny guvernör den man, med hvars namn koloniens öden äro på det närmaste förbundna, nämligen f. d. öfverstelöjtnanten Johan Printz. Han försågs med en vidlyftig instruktion; en fullständig »stat för guvernementet» uppgjordes, hvilken saknade hvarken militära eller andra myndigheter, ej ens skarprättare, och en storartad ansats gjordes för koloniens framtid.
Printz' guvernörstid, 1643--53, var också koloniens »storhetstid», så rik den än var på pröfningar för kolonisterna och förvecklingar med holländarna, förorsakade i ej ringa mån af guvernörens hänsynslöshet. Till koloniens tryggande skyndade Printz att anlägga dels nya skansar, såsom Nya Göteborg (nuv. Tinnicum) och Nya Korsholm på vestra samt långt söderut på östra stranden Elfsborg (nuv. Elsingborogh, N. Jers.), dels flere smärre nybyggen, blockhus o. d. (Nya Vasa, Mölndal, Upland m. fl.), allt för att skaffa svenskarna ensamma herravälde öfver floden och de vanliga handelsvägarna från denna inåt landet. Der nedsatte sig de efter hand utkommande kolonisterna, egnande sig åt sädesoch tobaksodling, jagt och handel med indianerna. Åren 1644, 1646 och 1647 gingo också expeditioner framoch tillbaka mellan kolonien och moderlandet, medförande åt den förra åtskillig förkofran, som väl behöfdes, och åt det senare åtskilliga laddningar mest af tobak och pelsvaror. 1647 blef emellertid af ödesdiger betydelse för den svenska kolonien. Detta år utnämndes till guvernör i den holländska grannkolonien Nya Nederländerna Peter Stuyvesant, med hvilkens ankomst holländarnas öfvervigt här ute började göra sig gällande. Stor oenighet uppkom snart mellan de båda kolonierna och deras styresmän, särskildt med anledning af nytt landsköp af Printz. Stuyvesant å sin sida anlade en ny skans, Fort Casimir, på vestra sidan af Delaware, ett stycke söder om Kristina, hvarigenom således uppseglingen till det svenska området kunde försvåras eller hindras. Till svenskarnas underlägsenhet bidrog ock att en följande expedition hemifrån alldeles förolyckades och att intet på länge afhördes från fäderneslandet, hvarigenom Printz slutligen råkade med kolonien i så stort trångmål, att han, utan att afvakta begärdt entledigande och utsänd medhjelpare, lemnade kolonien i slutet af år 1653. Innan han hemkommit, hade emellertid en ny expedition (den 9:de) lemnat Sverige, medförande den äskade hjelpen och en ny guvernör, Johan Rising. I Maj 1654 ankom dennes fartyg till Delaware och kastade ankar utanför Fort Casimir, hvilket Rising i en hast bemäktigade sig, hvarigenom han redan i början ställde sig på fientlig fot med holländarna.
Rising, som nu öfvertog guvernörskapet efter Johan Papegoja, Printz' måg, hvilken denne förordnat till sin ställföreträdare, trodde sig till en början skola stärka sin ställning genom att ställa sig väl med indianerna. Han höll med dem sammankomster, på hvilka de gamla landsköpen förnyades; och då han i Juli 1654 hemsände sitt fartyg, följde med detta en rapport, som visar både med hvilken ifver han tagit sitt kall och hvilka förhoppningar han hyste om företaget. Det blef emellertid af kort varaktighet. Visserligen åstadkoms i Sverige genom förnyad ifver och genom åtskilliga förmåners och privilegiers medgifvande åt såväl utvandrare som participanter i kompaniet en ny expedition. Men det ena af dess fartyg inseglade i Hudsonfloden i st. f. Delawareviken och togs i beslag af holländarna. Och under det att man hemma i Sverige ansträngde alla krafter till en ny expedition, till hvilken emellertid alla förberedelser drogo långt ut på tiden, beslöt holländska Vestindiska kompaniet att i ett slag tillintetgöra den svenska kolonien. Dess plan lyckades, innan den nyssnämnda expeditionen hann fram. Under sommaren 1655 vidtogos i Nya Nederländerna rustningar af så omfattande art, som om det gällt ett stort krigsföretag. En armé af 600--700 man samlades på en flotta af 7 fartyg, af hvilka det förnämsta förde 36 kanoner och 200 man. En allmän fäste- och bönedag utlystes till helgande af företaget, och så seglade den väldiga krigsmakten d. 31 Aug. in i Delawareviken. Företaget inleddes lyckligt med Fort Casimirs (detta kallades af svenskarna Trefaldighetsskansen) kapitulation (en del af den 47 man starka besättningen blef »rebelsk» och måste afväpnas). Derefter började holländarna belägra fort Kristina. Besättningen, 30 man, kunde, såsom naturligt var, ej vara mycket hågad för strid, men icke dess mindre ansåg Rising sig böra föra ett stolt språk. Underhandlare gingo fram och tillbaka, tills belägringsverken voro fulländade och kanonerna riktades mot vallarna, då i Sept. skansen kapitulerade. Guvernören jämte åtskilliga af de svenske ämbetsmännen återvände hem, och kolonien var från den tiden förlorad såsom, svensk besittning, trots åtskilliga försök, som på diplomatisk väg gjordes, att återvinna densamma.
För de svenske kolonisterna, hvilkas antal ökades genom den från Sverige i Mars 1656 ankommande expeditionen med många utvandrare, var emellertid icke allt samband afskuret med moderlandet. Ty ehuru deras land nu införlifvades med Nya Nederländerna och snart jämte detta öfvergick till engelsk besittning, fortforo de att i andligt afseende vårdas och regeras ifrån Sverige. Redan förut hade den svenska regeringen omsorgsfullt sörjt för koloniens andliga lif genom utsändande af prester med de olika expeditionerna. Bland desse må nämnas Johan Campanius, hvilkens anteckningar ligga till grund för den beskrifning af kolonien, som hans sonson Thomas Campanius Holm utgaf. Såväl Johan Campanius som andra svenska prester verkade äfven och med framgång såsom missionärer bland indianerna. Under mer än hundra år efter koloniens förlust utsändes från Sverige själasörjare (den siste 1778), ända tills befolkningen ej mer förstod svenska språket, på hvilket ännu vid midten af 1700-talet predikades. »De svenska församlingarna i Amerika» på den tiden hafva sin egen historia, som blifvit skildrad af en af dessa prester, I. Acrelius (d. 1800).
Det torde till sist böra nämnas, att minnet af denna första svenska utvandring till Amerika är synnerligen lifligt i de nejder, der våra landsmän planterade civilisationens fana. Åtskilliga ortnamn påminna ännu om sin svenska upprinnelse, och många forskare hafva egnat sig åt skildringen af sina förfäders, de svenske kolonisternas, lif och gerning i en literatur, som genom sin rikedom, sin noggranhet och sin pietet hedrar lika mycket de förre som de senare. Jfr Hazard: »Annals of Pennsylvania» (1850), B. Fernow: »Documents relating to the history of ... Swedish settlements on the Delaware river» (1877), C. Sprinchorn: »Kolonien Nya Sveriges historia» (i »Hist. Bibl.», 1878). Rörande pastoralvården i N. S. se Wallqvist: »Ecclesiastique samlingar» I, 389 o. f. Spr.