Oaser

Oaser (Grek. oasis, auasis, lånord från egyptiskan) är en allmän geografisk benämning på i öcknar belägna, bevattnade, odlingsbara platser, som bildlikt blifvit kallade »vegetationsöar i sten- och sandhaf». Specielt betecknas med namnet oaser de i libyska öcknen belägna, af Egypten beroende, för odling mottagliga landremsorna och dalsänkorna. I en båge, som går i hufvudriktningen n. v.--s. ö., sträcka de sig, på 3--16 dagsresor frän Nildalen, liksom konvergerande med densamma. Underjordiska flöden, troligen härstammande från en enda reservoar, som måhända mättas af den nubiska Nilen eller kanske af ännu aflägsnare källor, skänka de libyska oaserna en utomordentligt riklig bevattning, som alstrar en växtlighet, hvilken nära nog täflar med sjelfva Nildalens. De naturliga brunnarna innehålla dock endast en ringa del af vattenmassan. Deremot hafva de på senare åren i oasen Dachel företagna artesiska borrningarna lemnat rikligt med vatten, hvilket visar, att med omsorg och urskilning verkställda borrningar böra i väsentlig mån kunna utvidga oasernas områden. Källornas höga värmegrad -- några visa ända till 36° C. -- i förening med deras rikedom på mineraliska beståndsdelar förläna dem säkerligen ett stort värde som helsokällor. Om man undantager Siwa, hafva oaserna i allmänhet godt dricksvatten. Brunnarna äro för öfrigt särdeles djupa -- ända till 100 m. och mera --, och den väldiga kraft, med hvilken vattnet tränger upp, gör bevattningen lättare och beqvämare än i Nildalen. Oasernas förnämsta produkter utgöras af olika sädesslag (hvete, korn, ris, durra), bomull, indigo, oliver, oranger, aprikoser, limoner samt framförallt dadlar, hvilka här äro bättre än i det egentliga Egypten och utgöra den hufvudsakligaste exportartikeln. Liksom floran, hvars förnämsta representanter äro dadelpalmen och akacian, är äfven faunan fattig. Gasellen, några schakaloch räf-arter, hyenan och den skygga strutsen, se der den vilda djurverlden. Härtill komma husdjuren: åsnan, fåret, geten, nötkreatur, bufflar, samt (mycket fåtaligt representerade) hästen och kamelen. Höns och kalkoner finnas i mängd. Befolkningen saknar enhetlig prägel. I Siwa tillhör den Berber-rasen. Typen hos Bahrîjes' och Farâfras innevånare närmar sig äfven den berberiska, ehuru desses liksom de öfrigcs språk är arabiska. I Dachel närmar typen sig i allmänhet till de egyptiske fellahernas. För öfrigt skönjer man öfverallt flere eller färre spår af uppblandning med negerblod. Folkmängden är jämförelsevis ringa, störst i Dachel (17,000), minst i Farâfra (320). Oasernas innevånare förefalla i allmänhöt fysiskt vanlottade, hvilket beror dels på födans beskaffenhet, som hufvudsakligen är vegetabilisk, dels på klimatets osundhet. Denna sistnämnda härflyter från den ymniga tillgången på vatten, hvilket, då det ej åtgår för sitt ändamål, här och hvar bildar träsk och sjöar, söm under den varma årstiden utsända giftiga ångor. I oasernas osundhet, liksom i deras afskilda läge, har man att söka orsaken hvarför de i forntiden användes till förvisningsorter. -- Styrelsen i oaserna är patriarkalisk, under egyptiska regeringens öfverhöghet och kontroll, utom i Farâfra, der patriarkatet är oinskränkt. -- På sista tiden har egyptiska regeringens civilisatoriska bemödanden bland oasernas befolkning fått en mäktig motståndare i Senusi-orden, som i de nordliga oaserna förvärfvat anhängare i mängd. -- De särskilda oasernas namn, uppräknade efter det geografiska läget från norr till söder, äro: Siwa, eller Jupiter Amons oas (se Ammonium), Wah-el-bahrîje, »den nordliga» (i forntiden kallad »den lilla»), Farâfra, »de kokande källorna», Wah-el-dachle l. Dacheld, »den inre oasen», samt Wah-el-charge, »den yttre oasen» (forntidens »stora oas»). K. P.