Ödmann

Ödmann, Arvid, operasångare, född i Karlstad d. 18 Okt. 1850, hade hunnit skolans sjunde klass, då han kallades att deltaga i den af A. Jahnke bildade sångkör, som ämnade uppträda i Amerika. Då han för detta ändamål kommit till Stockholm, blef han der i stället af O. Wijkander öfvertalad att ingå vid k. operan, profsjöng och antogs till elev 1871. Efter sångstudier för Arlberg debuterade han med framgång 1873 såsom Tamino i »Trollflöjten», Oberon samt Ernesto i »Don Pasquale» och engagerades 1875. Under tiden fortsatte han sina studier, hos Günther och Ivar Hallström samt (1875) Masset i Paris. Sedan 1876 har Ö. ständigt varit fäst vid Stockholmsoperan, utom 1887–89, då han var engagerad i Köpenhamn. I början prisad endast för sin ovanligt rena, höga och klara tenorstämma, vann han fr. o. m. 1878, då han uppträdde vid Trebellis sida såsom Fernando i »Leonora», allt större uppmärksamhet såsom framstående sångare. Hans talang gjorde sig på den tiden bäst gällande uti italienska operor och dessutom i en del komiska eller lyriska uppgifter af olika slag, såsom Bénoit i »Kungen har sagt det», Wilhelm Meister i »Mignon», José i »Carmen», Zephoris i »Konung för en dag» (hans populäraste parti) o. s. v. Men derjämte och i synnerhet efter Arnoldsons död, 1881, fick han småningom öfvertaga alla slags tenorpartier, äfven sådana för koloraturröst, såsom Almaviva i »Barberaren», eller hjeltetenor, såsom Radames i »Aida». Till hans mest populära uppgifter höra Faust i »Faust» och »Mefistofeles», Toriddo i »På Sicilien», Romeo, Stradella och Fra Diavalo. Öfriga vigtigare roller äro Ottavio i »Don Juan», Alfredo i »Den vilseförda», Achilles i »Iphigenia», Edgar i »Lucie», Noureddin i »Lalla Rookh», Bergakungen i »Den bergtagna», Hertigen i »Rigoletto», Sandu i »Neaga», Paul i »Paul och Virginie», Huon i »Oberon», Walter i »Mästersångarne», Gerald i »Lakmé», Arnold i »Wilhelm Tell», Enzo i »Gioconda», Profeten, Jean de Nivélle, Josef, Postiljonen, Lohengrin och Otello. Sistnämnda rol är hans förnämsta; han har der lyckats mer än vanligt förena skådespelarens konst, som annars ej är honom i högre grad beskärd, med sångarens samt åstadkommit en sällsynt fulländad, vokal, plastisk och mimisk helhet. A. L.