Ödman, Nils Petrus, skolman, vitterhetsidkare, reseskildrare, född i Åmål d. 12 Aug. 1838, tillbragte sin skoltid i Karlstad och blef 1856 student i Upsala, hvarest han lifligt deltog i kamratlifvet såsom visdiktare och sångare samt vardt en af de förste medlemmarna af Namnlösa (student-) samfundet (se d. o.). Han förvärfvade filos. doktorsgraden 1866, vistades 1867 för språkstudier i England och Frankrike, antogs 1868 till hufvudlärare i franska och engelska vid Göteborgs realgymnasium och utnämndes 1870 till lektor i främmande lefvande språk vid Hernösands läroverk, hvilken tjenst han 1877 utbytte mot ett dylikt lektorat i Gefle. Han har många år tillbragt somrarna i utlandet hufvudsakligen för språkstudier. Till det ofvannämnda sällskapet N. S:s publikation »Sånger och berättelser af nio signaturer» (1863) bidrog Ö. med en munter humoresk Min första kondition (sign. »Pelle»), men en skarp kritik deröfver afskräckte honom från att idka skriftställeri, tills han 1873 skref korrespondensartiklar från Frankrike i »Göteborgsposten», hvilka mottogos med bifall. Han har sedermera utgifvit i bokform samlingar af skisser m. m., som mestadels förut varit synliga i tidningar och tidskrifter: Ungdoms- och reseminnen. Vers och prosa (2 bd, 1881; 3:dje uppl. 1891), Från vår- och sommardagar (2 bd, 1887–88), Ny samling studentminnen och resebilder (1891), Vexlande bilder, prosa och vers (1893), samt en minnesteckning öfver J. A. Josephson (Ur en svensk tonsättares lif, 1885–86). Såsom skildrare af minnen och intryck förtäljer Ö. på en gång skämtsamt och varmhjertadt, med frisk naivitet och godt öga för det karakteristiska samt med en gladlynt meddelsamhet, genom hvars flöde icke sällan ett religiöst allvar skimrar fram. Bland hans poem utmärka sig några satiriska skildringar ur societetslifvet (Kammarjunkaren, Souper m. fl.). Nitisk för motarbetandet af allt oädelt i ungdomens förströelser och åskådningssätt, har han sedan slutet af 1870-talet plägat anordna ett slags aftonunderhållningar med sång och föredrag af väckande och oskyldigt muntrande art.
1. Ödmann, Samuel Lorens, naturforskare, reseskildrare, universitetslärare, bibeltolkare, psalmförfattare och tonsättare, föddes i Vexiö d. 25 Dec. 1750. Till sitt tionde år uppfostrades han, efter en »sokratisk» metod och fri från lextvång, hos sin morfader, den patriarkaliske prosten Samuel Wiesel i Vislanda. Vid Vexiö skola och gymnasium inhemtade Ö. derefter en för sin tid grundlig elementarbildning, i synnerhet i latinet; och vorden student i Upsala 1768, studerade han först grekiska och österländska språk, men drogs alltmera öfver till zoologiens och botanikens studium samt blef en af den store Linnés mest uppmuntrade lärjungar. Sitt uppehälle hade han denna tid af en akademisk kondition, som under mellanterminerna förde honom till norra Delsbo, hvarest han med framgång försökte sig såsom predikant och af den lärde prosten Lenaeus invigdes i teologiskt vetande. Filos. kandidat 1772, men af medellöshet hindrad att undergå promotion, bestod han kort derefter med heder prestexamen i Vexiö, prestvigdes våren 1773 samt tillträdde en plats såsom informator och huspredikant hos general Pfeiff på Ingarön i Stockholms skärgård. Tre år senare öfvertog han en liknande anställning hos baron Cederström på Beatelund å samma ö. Denne inrättade 1776 för hans räkning en fast skola med boställe och ett kapell i Pilhamn på norra delen af Ingarön, hvarigenom Ö. kunde träda under eget tak och hemföra en maka. Den unge skolmästaren och kapellpredikanten måste upphjelpa sina små löneinkomster genom ett i större skala idkadt fiske (han sålde på ett år fisk till Stockholm för öfver 1,000 daler). Men vetenskapsmannen tog ut sin rätt hos fiskaren; han vardt en skicklig ichthyolog, liksom han från början af sin skärgårdsvistelse särskildt lagt sig vinn om studiet af simfoglarna. På en jagt efter dylika förkylde han sig emellertid, 1783, och ådrog sig en ihärdig frossa, som öfvergick till dubbeloch slutligen tredjedagsfrossa af egendomlig typ. Vid minsta försök att gå ut i fria luften återkom sjukdomen, hvarför Ö. blef kammarsittare och snart föredrog att ligga (påklädd) till sängs samt på dessa vilkor åtnjöt en ypperlig helsa under sitt långa återstående lif. I bokligt vetande hade han i sin undangömda skärgårdsort tillfälle att förkofra sig genom att låna böcker från biblioteken i hufvudstaden. Hans originalitet såsom naturforskare upptäcktes af Vetenskapsakademien, som i sina »Handlingar» 1780 införde en ornitologisk recension af honom och s. å. hans Väderleksanmärkningar för 7 år i Wermdö skärgård, ett slags naturlig almanack, grundad på noggranna observationer af i synnerhet flyttfoglarnas vanor. Ö:s lifliga, men ordkarga stil röjer redan der sin egendomlighet. Under flere följande år lemnade han till akad:s »Handlingar» bidrag, merendels ornitologiska monografier, hvilka länge ansågos mönstergilla och ännu hållas i aktning. Dylika studier sammanknötos med hans undersökningar i biblisk filologi, och så uppkom arbetet Strödde samlingar utur naturkunnigheten till den Heliga skrifts upplysning (6 flockar, 1783–94; delvis flere uppl.), hvilket i tysk öfversättning (1786–96) skaffade honom ett ansedt namn äfven i utlandet. Det följdes af Arabernas seder och lefnadssätt (1783; bearbet. efter utländsk källa jämte tillägg). 1784 valdes Ö. till ledamot af Vet. akad. Vid denna tid öfversatte han några predikosamlingar, och från 1783 sysslade han under årtionden med ett säreget slag af skriftställeri (först för brödfödans skull, då han icke längre kunde fiska, och sedermera för sitt nöje), nämligen öfversättning jämte bearbetning af resebeskrifningar från olika verldsdelar, hvarvid originalen genom hans sammandragningar, omarbetningar och tillägg fingo ett ökadt och i ej ringa mån sjelfständigt värde. Han hade genomläst snart sagdt alla kända resebeskrifningar alltifrån 1500-talet, och han hopskref ett resebibliotek af sammanlagdt mer än 40 volymer. Ö:s resebeskrifningar voro på sin tid den svenska allmänhetens mest omtyckta läsning och undanträngde romanläsningen. Göteborgs Vet. o. vitt. samhälle prisbelönade 1788 hans skrift Tankar om sättet att förekomma tiggerier i städerna, i hvilken några framtidstankar finnas uttalade. Emellertid hade man insett det lämpliga i att söka bereda honom en bekymmerfriare och mer fruktbringande verksamhetskrets. 1790 utnämndes han till kyrkoherde i Gamla Upsala (utan aflagd pastoralexamen) och s. å. till teol. adjunkt vid Upsala universitet, tillträdde 1792 och befordrades 1799 till teol. professor, fick 1800 teol. doktors titel och förordnades 1806 (såsom professor i pastoralteolologien) till föreståndare för det teologiska seminarium, som då på hans förordande upprättades. 1792 hade han insatts i bibelkommissionen och 1793 i ecklesiastik-komitén (för nya »kyrkoböckers» författande). I bibelkommissionen buro Ö. och Tingstadius den drygaste andelen af arbetet, men de drogo icke jämnt. Tingstadius ville försköna originalet, Ö. endast förtydliga detsamma, med varsam hand parafraserande mera dunkla ställen. I den 1816 utgifna editionen af Nya test. har Ö. största andelen. I psalmbokskomitén arbetade han till inemot 1814, då han drog sig tillbaka, missnöjd med Wallins öfvermäktiga inflytande. Ö. utgaf år 1798 Försök till kyrkosånger (2:dra uppl. 1806), innehållande 77 af honom diktade nya (och 8 omarbetade) psalmer, af hvilka 28 fått plats i 1819 års psalmbok. De äro färgade af 1700-talets religiösa åskådning och röra sig mest kring Guds allmänna försyn samt maningar till dygd. Man finner ej hos dem någon starkare innerlighet eller inspiration, men deremot klarhet och sanning, trosvisshet och en tadellös språkform. Bäst har n:r 14 (»Fader, under detta namn») bibehållit sig, dernäst framstå n:r 222, 384 (litania) och 393 (sommaren). Sjelf musikkännare, räddade Ö. många af våra äldsta koraler genom att välja versmått efter dem. Från hans hand härröra jämväl många ännu nyttjade kyrkoböner och formulär till heliga förrättningar. Såsom föreståndare för seminariet hade han länge ensam sig pålagdt att årligen rätta mer än ett tusental homiletiska krior. Med humoristisk skärpa utrotade han det löjliga och förargelseväckande hos den äldre predikostilen, och hans lärareverksamhet var epokgörande för en sundare uppsvensk prestbildning. I sin rymliga sängkammare, som tillika var bibliotek, föreläste han offentligt i exegetik, och genom den sannt filologisk-historiska grundval han gaf åt detta studium samt genom sitt klara och lediga framställningssätt verkade han reformerande äfven inom detta ämne. Ö. nedsatte aldrig förnuftet, men han erkände gränsen för detsamma och vardt ej någon tviflare. I neologiens och rationalismens tidehvarf stod han såsom »en förmedlare mellan en bättre förgången och en bättre kommande tid». I sitt förhållande till lärjungarna förenade han strängt allvar med faderlig godhet. Från sin bädd utöfvade han äfven pastoralvård åt sin landsförsamling. Under 45 år oafbrutet sängliggande i 26–28 graders rumstemperatur, utan kroppsrörelse, utan frisk luft (han tålde ej häller vatten, utan torkade sig med varma handdukar i st. f. att tvätta sig), åtnjöt han likväl den förträffligaste helsa, matlust och sömn — ett fullständigt undantagsfall i fysiologisk-hygieniskt hänseende. I detta läge utvecklade han till det sista en rastlös flit. Den innestängde följde derjämte med nyfiket intresse den yttre verldens stora och små tilldragelser, och till honom buros dagligen alla nyheter. I hans kammare samlades icke blott lärjungeskaror och resande främlingar, utan äfven arbetande komitéer; ja der öfvades hvarje vecka det akademiska kapellet, för hvilket Ö. var inspektör, så ock qvartettsång, och Upsala studentsång räknar i sjelfva verket sina anor från honom (före Haeffner). Redan i skolåren spelade Ö. flere instrument; han idkade framgent studier i tonkonsten, och ofta såg man honom röras till tårar vid läsning af partitur. Obestyrkt är den vanliga uppgiften att han skulle åtminstone delvis satt musik till sina tvänne oratorietexter Försonaren på Golgatha (1809; 4:de uppl. 1831) och Försonaren på Oljoberget (1815); den förra är tonsatt af Haeffner och den senare af Frigel. Deremot satte Ö. musik till flere psalmer. Han vardt ledamot af Musikaliska akademien, och flere lärda samfund i in- och utlandet räknade honom bland sina medlemmar. I Vitt. hist. o. ant. akad. invaldes han 1820. Han afled i Upsala d. 2 Okt. 1829.
Ö. var i grunden en avtodidakt med skarpt förstånd och utomordentligt minne. Han egde, enligt Geijers omdöme, geniets »blick för de naturliga tingens egenheter och skilnader». På zoologiens område var han utan tvifvel mest framstående, en linnéan af första ordningen; han borde hafva varit zoologie professor. I geografi och etnografi egde han vidsträcktare kunskaper än mängden af samtida lärde i Europa. Språkstudierna voro för honom snarare redskap än ändamål, och sjelf ville han ej heta orientalist. I filosofien var han ej anhängare af något system. Att han såsom teolog intog en för sin tid framstående rang, är ofvan påpekadt. Ö. är en bland de verklige stilisterna inom svenska literaturen; hans uttryckssätt är korthugget och kärnfullt, något kantigt, men klart och liffullt, ofta fyndigt eller qvickt. — Ett växtslägte, Oedmannia, har blifvit uppkalladt efter Ö. Bland hans utg. arbeten må vidare nämnas en öfversättning (jämte fortsättning) af Schroecks »Utkast till christna religionens och församlingens historia» (1792), Strödda försök öfver Nya test:s heliga skrifter (4 bd, 1799–1822), hvilket verk fick ett stort inflytande i exegetiskt och homiletiskt hänseende, ett Geographiskt handlexikon öfver Nya test:s heliga skrifter (1799; 2:dra uppl. 1812), Försök öfver Johannis uppenbarelse (1803; ny uppl. 1805), de två ypperliga handböckerna Anvisning till ett christligt predikosätt (1807; 2:dra uppl. 1812) och Predikoutkast (1808, 2:dra uppl. 1812; för årets alla helgdagar), den förtjenstfulla uppsatsen Om andligt ljus, svärmeri och samvetsfrihet och en Paraphras öfver större delen af Nya test:s heliga skrifter (1832), om hvilken omdömena utfallit ogynsamt. Inom literaturen skall Ö:s namn dock troligen lefva längst genom hans i sitt slag klassiska kulturbild Hågkomster från hembygden och skolan, der den idylliska presthusskildringen står värdigt vid sidan af de med klaraste åskådlighet skildrade skolminnena från Vexiö (förf. 1801, tr. 1830; senare tillökt med uppsatsen Prosten Lenaeus i Delsbo och hans församling på 1760-talet; 5:te uppl. 1888). — Svenska akad. hedrade 1867 Ö:s eftermäle genom att låta prägla en minnespenning, till hvilket tillfälle C. W. Böttiger författade en mästerlig minnesteckning öfver honom (i Sv. akad:s Handl. ifrån år 1796, del 43).
2. Ödmann, Erik Samuel, prest, riksdagsman, den föregåendes brorson, född i Mo socken i Helsingland d. 27 Okt. 1786, blef student i Upsala 1802, filos. magister 1809, gymnasieadjunkt i Gefle 1810 och lektor i latin derst. 1814. Han prestvigdes 1825, erhöll Vendels pastorat (ärkestiftet) 1827 och prosts titel 1830 samt befordrades 1841 till kontraktsprost i Örbyhus. 1844 fick han teol. doktors titel. Ö. var ledamot af presteståndet vid riksdagarna 1834, 1840 (då han insattes i konstitutionsutskottet) och 1844. Han var der från början en genom sin sjelfständighet och praktiska blick framstående medlem af oppositionen utan att dock gå till några ytterligheter. På grund af sitt politiska anseende valdes han några gånger till stats- och diskontrevisor samt uppfördes två gånger på förslag till pastor primarius och 1841 på biskopsförslag. Ö. dog d. 17 Sept. 1845 på Hofgårdsberg i Vendel. I yngre år eröfrade han två gånger Svenska akademiens mindre pris i vältalighet, med Historia om det första korståget (1813) och Försök öfver islamismen (1816). Han öfversatte flere historiska arbeten och författade Öfningar i latinska syntaxen (1822; ny uppl. 1832) m. m.