Ödlor

Ödlor, Sauria, zool., är en ordning inom kräldjurens (se d. o.) klass. Alla ödlor hafva en mer eller mindre långsträckt, sällan kortare, nedplattad kroppsform och en vanligen lång svans. Flertalet är försedt med fyra väl utvecklade extremiteter, hvilka dock i regeln äro för svaga eller för långt aflägsnade från hvarandra för att fullständigt kunna uppbära kroppen. Stundom är tårnas antal förminskadt, och ej sällan förekomma inom samma familj, ja t. o. m, inom samma slägte arter, som fullständigt sakna extremiteter, medan andra ega jämförelsevis väl utbildade sådana. Somliga ödlor hafva endast små bakre extremiteter (Pseudopus, Ophiodes); mera sällan finnas endast förkrympta främre extremiteter (Chirotes). Skuldergördel och bäcken saknas aldrig fullständigt, och derigenom skilja sig äfven de fotlösa ödlorna från ormarna. En annan skiljaktighet mellan ormar och ödlor består deruti att hos de senare ansigtsbenen ej äro på samma sätt förskjutbara som hos de förra och att de båda underkäksgrenarna, hvilka hos ormarna genom ett elastiskt band äro rörligt förenade med hvarandra, hos ödlorna äro fast och orörligt förbundna. Huden är vanligen försedd med fjäll och plåtar, liknande dem, som förekomma på foglarnas fötter. Ödlornas hud är synerligea fattig på körtlar. Dock finnas hos många former hudkörtlar, som genom regelbundna por-rader mynna ut på lårens insida; måhända, kunna dessa betraktas som ett slags taljkörtlar. Af ögonlocken är vanligen det nedre mest utveckladt; hos somliga (gecko-ödlorna, se d. o.) är detsamma genomskinligt och sammanväxt med det öfre, så att hos dessa djur liksom hos ormarna ett slutet rum finnes framför ögat. Hos flertalet finnas trumhåla och trumhinna. Tänderna äro af olika form ej blott hos olika slägten, utan ock stundom hos en och samma art (olika efter deras olika läge i käkarna). Vanligen äro tänderna enkla, kägelformiga, stundom i spetsen taggade eller knappformigt ansvällda o. s. v. Ytterst sällan sitta de i alveoler; vanligen äro de omedelbart sammanväxta med benen antingen så, att de sitta å käkarnas fria rand (Acrodonter), eller så, att de äro fastväxta vid deras inre sida (Pleurodonter). Hos somliga ödlor finnas tänder ej blott på käkarna, utan ock å gommen. Tungans form är mycket olika hos skilda grupper: än är den kort och kan ej eller endast högst obetydligt sträckas ut ur munnen; än är den lång, tunn, klufven i spetsen och mycket utsträckbar samt då innesluten i en särskild skida, än masklik medför tjockad spets. Egendomligt för de flesta ödlor är att svansen mycket lätt afbrytes, hvilket beror derpå att i svanskotornas kroppar finnes en oförkalkad tvärskifva. Den sålunda afbrutna svansen regenererar åter, i det från brottstället en broskcylinder växer ut, hvilken är fylld med ett mjukt ämne. I regeln lägger honan några få, tämligen stora ägg; hos somliga lemna ungarna ägget, innan de födas. Utvecklingen af fostret öfverensstämmer i allt väsentligt med foglarnas. De flesta ödlor äro för menniskan fullkomligt ofarliga och gagneliga derigenom att de förtära insekter och maskar. Man känner omkring 2,000 nu lefvande ödlearter, fördelade på ungefärligen 450 slägten. De flesta och största bebo tropikerna. De äldsta kända ödlorna hafva anträffats i permformationen. — Om familjen »egentliga ödlor» se Lacertidae. — Med Sauropterygia förstås en grupp bland kräldjuren, som innefattar en del utdöda, gigantiska former, hvilka lefvat under sekundärperioden, såsom Nothosaurus, Plesiosaurus, Ichthyosaurus (se dessa o.) o. a. De kunna dock ej hänföras till ordningen ödlor. L–e.