Ormarna, Ophidia, zool., bilda en ordning inom kräldjurens klass. De hafva långsträckt, valsformig, af plåtar och fjäll betäckt kropp. Bröstben, skuldergördel och lemmar saknas (af bakbenen förekomma dock stundom rudiment). Venstra lungan är rudimentär. Ansigtsbenen äro i de flesta fall rörliga, hvarigenom munnen nästan alltid kan utvidgas högst betydligt. Tungan är lång, smal, klufven och rörlig i en skida samt kan utsträckas. Analöppningen är tvärställd, och urinblåsa saknas. Kroppen sluter sig omedelbart till hufvudet, så att hals saknas. Mellan bålen och stjerten finnes icke någon bestämd åtskilnad. Halsens kotor, med undantag af den främsta, och bålens äro försedda med rörliga refben, som ända i ett muskellager, hvilket sammanhänger med de stora bukplåtarna och trycka dessa, då de röras framifrån bakåt, med de bakre, utskjutande kanterna mot den yta, hvarpå djuret befinner sig och på sådant sätt flyttar sig framåt. Svanskotorna hafva stora tvärutskott. Tänderna äro krökta bakåt och af flere slag: massiva, rännformiga och genomborrade. De förstnämnda tjena endast till att fasthålla bytet, men aldrig att tugga detsamma, de sista till att leda gift, hvilket ej sällan är händelsen äfven med det mellersta slaget. Hos giftiga ormar äro öfverkäksbenen kortare, stundom nästan förkrympta, hos ormar med fårade tänder längre och hos giftlösa ormar, som hafva massiva tänder, mycket långa. Om ormarnas giftapparat se Ormgift. Ormarnas tunga, som af de zoologiskt obildade anses för deras anfallsvapen och derför af dem kallas »gadd», är sannolikt endast känselorgan och till följd deraf också i ständig verksamhet, då ormen är vaken. Hon kan utsträckas ur munnen, äfven då denna är tillsluten, ty i öfverkäken finnes en inskärning, som lemnar henne vägen fri. Ögonen sakna ögonlock och betäckas af en kupig, nästan alltid genomskinlig del af öfverhuden, till följd hvaraf de tyckas vara orörliga samt få ett glasartadt och hemskt utseende. Pupillen är mestadels lodrät. Från den ena hudömsningen till den andra aftager genomskinligheten hos den ögat betäckande huden, men ökas å nyo vid nästa ombyte af hud. Näsöppningarna kunna tillslutas hos en del arter. Lukten är mindre utbildad, hvilket är händelsen äfven med hörseln (trumhinna och trumhåla saknas). Smaksinnet står mycket lågt. -- Ormarna kunna krypa, klättra, simma och dyka, allt detta med nästan lika stor skicklighet och vighet. Endast några få arter kunna resa sig upp med främre tredjedelen af sin kropp (glasögonormarna öfverträffa dock de öfriga betydligt härutinnan). Somliga af ormarnas rörelser äro blixtsnabba, hvarigenom dessa djur hafva lätt att bemäktiga sig sitt rof samt försvara sig och anfalla. -- Liksom andra kräldjur äro ormarna ytterst seglifvade och kunna komma sig efter mycket svåra sår och stympningar. Huggormens afhuggna hufvud rör tungan, biter och förgiftar. Ormarnas nervmedelpunkter äro nämligen ganska oberoende af hvarandra, och deras känsel kan icke vara myckej utvecklad. Icke allenast äro deras flesta sinnen slöa, utan äfven deras förståndsförmögenheter föga utvecklade. Dock lägga de en viss list i dagen, då de skola fånga sitt byte. -- Ormarna välja i allmänhet en bestämd vistelseort och hålla sig hälst på ställen, der de hafva lätt att gömma sig. Vanligen träffas de aflägse från menniskans boningar. Detta beror emellertid derpå att de flitigt förföljas af henne; ty i allmänhet synas de icke hysa fruktan för menniskan, ehuru de sin vana likmätigt ofta gömma sig undan vid hennes annalkande. I heta land tränga de ofta in i husen och krypa ned i bäddarna. I Indien hör sådant till ordningen för dagen.
Angående ormarnas utbredning meddelar Albert Günther följande. I Gamla verldens nordliga område, hvilket omfattar norra Afrika (till Atlas), Europa, Mindre Asien, Persien, norra och mellersta Asien (till Himalaja), Kina, Japan och Aleuterna, lefver det minsta antalet ormar, hvad både slägten och arter beträffar, och förekomma endast små, dystert färgade, i allmänhet svaga och rädda representanter af ordningen. I etiopiska området, som omfattar Afrika söder om Atlas, Madagaskar, Bourbon, Mauritius och måhända södra Arabien till Persiska viken, visar sig eqvatorslandens inflytande. Egendomliga slägten och arter, jättestora, praktfullt färgade och sandfärgade ormar uppträda, och till dem, som lefva på marken, sällar sig ett ofantligt stort antal, som vistas i träd. Madagaskar eger så många för denna ö egendomliga arter, att man nästan kan betrakta det såsom ett eget område. På Kanarie-öarna saknas ormar alldeles enligt Bolles och andra iakttagares utsago. Det indiska området, som sträcker sig öfver hela södra Asien med inbegrepp af Birma, Malakka och södra Kina, Sunda-öarna och Filippinerna samt de angränsande småöarna, är jordens ormrikaste; måhända också bäst genomforskade område. Ön Ceylon intager till detta område samma förhållande som Madagaskar till Afrika, alldenstund på denna ö flere egendomliga ormar lefva än på någon annan af de stora syd-asiatiska öarna. Från australiska området, till hvilket vi utom Australien räkna äfven Papua-öarna, Tasmanien och alla hittills icke omtalade ögrupper i Stilla hafvet, känner man för närvarande knappt mer än de ormar, hvilka träffas på de smärre öarna och de störres kustland, och af denna anledning har man icke häller en tillfredsställande öfversigt af alla här befintliga arter. Men fattigt på ormar är området icke, och för detsamma betecknande är, att åtminstone två tredjedelar af alla dess hittills bekanta arter äro giftiga. Ehuru betydligt mindre än Gamla verldens nordliga område, visar sig det öfver samma breddgrader utsträckta Nord-Amerika likväl vida rikare på ormar än det förra. Visserligen går, så vidt man vet, ingen enda orm längre norr ut än öfver 60° n. br.; men den södra delen af detta område erbjuder ovanligt gynsamma förhållanden för ormarna, och deraf förklaras också deras eljest ovanliga utveckling. Såsom man kunnat vänta, är Nya verldens sydliga område, hvilket omfattar södra Mejico, mellersta och södra Amerika, Vestindien, Galapagos- och Falklandsöarna, mycket rikt på ormar och intager i sjelfva verket sin plats närmast efter det indiska området.
De arter, som tillhöra norra delen af vårt tempererade bälte, krypa mot vinterns annalkande in i djupa hål och tillbringa nämnda årstid i ett stelnadt tillstånd. På samma sätt gömma sig de ormar, som vistas mellan vändkretsarna, under den hetaste tiden, kanske dock endast de, som älska fuktighet. Af somliga arter öfvervintra många individer tätt intill hvarandra i samma gömställe. Under vinterdvalan magra ormarna rätt betydligt, men äro på hösten åter feta. De komma hos oss rätt tidigt fram, stundom innan isen ännu gått af sjöarna. -- De flesta giftlösa ormar äro dagdjur, de giftiga deremot nästan alla nattliga till sitt lefnadssätt. De senare visa sig väl rätt ofta om dagen, men tillbringa densamma i trög overksamhet; först efter skymningens inträde blifva de lifliga. Om man på ett ställe, der giftiga ormar äro talrika, nattetid upptänder en eld, komma de snart dit från alla sidor och kunna då med lätthet dödas. -- Med undantag af javanska vårtormen nära sig öfriga ormar, så vidt man vet, af djur, hufvudsakligen af sådana, som de sjelfva fångat (däggdjur, foglar, kräldjur, groddjur, fiskar, blötdjur, kräftdjur), samt ägg m. m. Ordningens jättar förtära rof af ett rådjurs storlek. Man har talat mycket om en tjusningskraft, som ormarna skulle utöfva på smärre djur, och hvarigenom de kunde, så att säga, locka sitt byte till sig. A. E. Brehm förnekar dock helt och hållet denna sak och påstår, att de »tjusta» däggdjuren icke förstå, att ormen kan blifva farlig för dem, hvarför de tryggt närma sig honom, och att »förtrollade» foglar utstöta klagoskrin, flaxa och linka omkring, bete sig som förlamade eller besinningslösa o. s. v., då ormen närmar sig deras bo, emedan de pläga så göra för att vända bort fiendens uppmärksamhet från deras afkomma. -- Enär ormen slukar sin föda hel och det slukade stycket ofta är större än hans eget hufvud, kräfver sväljandet en betydlig kraftansträngning och sker långsamt. Härvid fasthålles och indrages bytet medelst tänderna (gifttänderna läggas då bakåt och begagnas ej). Genom det betydliga trycket afsöndra spottkörtlarna härvid en riklig mängd spott, som underlättar bytets gång genom munnen. Matstrupen och magen kunna utvidgas högst betydligt. I allmänhet äro ormarna icke glupska; väl sluka de en mängd föda på en gång, men kunna derefter uthärda veckor, ja månader utan att förtära något. Alla ormar förtära vatten, somliga genom att suga det i sig, andra genom att upphemta vatten- eller daggdroppar medelst tungan.
Af synnerlig vigt för ormarna är hudömsningen, hvilken redan de nyss framkomna ungarna inom kort företaga. Huden lossnar först i käkkanterna och kränges småningom i afvigt läge af kroppen. Straxt före hudömsningen är ormen trög, men efter densamma liflig. I vår verldsdel byta ormarna om skinn flere gånger årligen. Huru härmed förhåller sig i varma land känner man ej. -- Ormarna lägga ägg, som utkläckas efter någon tid, eller ock utvecklas äggen så betydligt i äggledaren, att ungarna spränga skalet redan i densamma eller ock genast efter äggens utträdande ur moderns kropp. Med undantag af Python-ormarna bry honorna sig icke om sina ägg eller sina ungar.
Sedan urminnes tider hafva ormarna varit föremål för mycken vidskepelse. Än hafva de, såsom det sker på många ställen ännu i dag, dyrkats samt ansetts bringa lycka och välsignelse, än hafva de varit föremål för hat och förföljelse, hvilket likaledes är händelsen äfven nu för tiden. Man har pådiktat dem de mest skiljaktiga egenskaper, både goda och onda. Under en orms skepnad frestade ju djefvulen de båda första menniskorna. Läke-, trolldoms- och andra medel af allahanda slag har man sedan grekernas och romarnas tider trott sig kunna hemta af ormarna. Huggormsfett har betraktats som ett säkert botemedel mot sår, ögonsjukdomar, ormbett m. m. och begagnats af qvinnor till att utplåna rynkor och försköna hyn. Hundratusentals individer af huggormslägtet insamlades ännu under de senaste århundradena för apotekens räkning. Äfven i Sverige infångades ormar så sent som i början af detta århundrade, af menige man der och hvar ännu senare.
Ormarnas fiender äro mycket talrika. Af sådana kunna nämnas kattor, räfvar, mårdar, illrar, vesslor, igelkottar, svin, manguster, mårdhundar, ormoch skrikörnar, vråkar, korpar, falkar, gamar, åtskilliga höns- och vadare-foglar o. s. v., att nu icke tala om menniskan, som -- oförståndigt nog -- plägar förfölja äfven icke skadliga arter af denna ordning. Orsaken härtill är förnämligast att söka i den rädsla och afsky, som ormarna framkalla hos menniskan. Berättigad är ock denna fruktan gent emot de giftiga ormarna. Hvilken skada dessa tillfoga menniskan framgår deraf att t. ex. i Britiska Indien bortåt 20,000 personer och en stor mängd tamdjur årligen falla offer för ormbett. Också äro på några ställen penningbelöningar utsatta för dylika skadedjurs dödande. Men icke utan nytta äro ormarna: de gagna i viss mån derigenom att de utrota smärre skadedjur.
Man känner mellan 900 och 1,000 arter ormar, hvilka fördelas på ungefär en fjerdedel så många slägten. Lemningar af utdöda ormar uppträda först i de eocena tertiärskikten och synas hafva tillhört arter, som liknat nutidens jätteormar. Denna ordning är således den yngsta bland kräldjuren. -- Angående ormarnas fördelning i underordningar, familjer och slägten råder mycken meningsskiljaktighet. Nedanstående indelning är grundad på tändernas beskaffenhet.
A. Ansigtsbenen rörliga. Munnen kan utvidgas. I. Öfverkäken kort, försedd med gifttänder. 1. Gifttänderna ihåliga; bakom dem inga massiva tänder. Solenoglypha. 2. Gifttänderna fårade; bakom dem massiva tänder. Proteroglypha. II. Öfverkäken lång, försedd framtill med massiva, baktill med fårade tänder. Opisthoglypha. III. Endast massiva tänder i käkarna. Aglyphodonta. B. Ansigtsbenen sammanvuxna. Munnen kan icke utvidgas. Angiostomata.
C. R. S.