Ormgift

Ormgift. Giftiga ormar finnas i alla land, mest dock i de heta, der man träffar slägtena Crotalus, Trigonocephalus, Elaps, Bungarus, Naja, Hydrophis, Vipera m. fl. I Sverige finnes endast en giftig art, nämligen »vanliga huggormen», Pelias (Vipera) berus. Giftet afsöndras i en bakom hvartdera ögat liggande körtel (giftkörtel, giftblåsa), liknande en spottkörtel och omgifven af en muskulös hinna, som jämte tinningmusklerna befordra dess utklämmande genom en utföringsgång. Denna mynnar i en särskild gifttand, som har ett hål vid roten och i sitt inre en kanal, hvilken i tandens spets utmynnar i en vanligen rännformig öppning. De båda gifttänderna äro fästa på det rörliga öfverkäksbenet och ligga sträckta bakåt utefter gommen. Då ormen anfaller, upplyftes öfverkäken, så att gifttänderna stå rätt ned, och vid deras rispande i offret utpressas giftet ur giftblåsan genom tandkanalerna. Detta gift är en klibbig, ljusgul, luktlös vätska af hög specifik vigt och neutral eller sur reaktion. Det bildar med vatten en emulsion; i torrt tillstånd liknar det gummi och bibehåller i åratal sin smittbarhet. Det synes dock verksamt, endast då det kommer in i blodet å varmblodiga organismer, hvaremot det anses overksamt mot kallblodiga djur, åtminstone mot ormar af samma art. Verkningarna äro i allmänhet mycket hastiga samt yttra sig i stark sveda på huggstället och derifrån långt utstrålande smärtor, hastigt sig utbredande svullnad med blåaktig rodnad, allmänna förgiftningssymtom, visande sig dels i nervsystemet med hufvudvärk, yrsel, bedöfning, känslolöshet, förlamning, liten puls. kallsvett och blek ansigtsfärg, dels å digestionskanalen med kräkningar, magplågor, diarré, svårighet att svälja, törst m. m., samt lokalt äfven brandblåsor och brand i huden. Vid behandlingen är hufvudsaken att så fort som möjligt aflägsna eller förstöra giftet, innan det hinner sprida sig i kroppen. Det förra åstadkommes medelst utsugning, om man är hel i munnen och på läpparna, koppning, kauterisering (bränning) med frätande syror, brännjern, lapis eller ammoniak eller sårets utskärande med knif, det senare genom ligatur (hård ombindning) tätt ofvan det sårade stället. Mot de allmänna symtomen användas vanliga medel. På senare åren har man äfven med framgång försökt att genom inympning af ormgift göra sig immun (omottaglig) för detsamma. F. B.