Sapfo

Sapfo (Lat. Sappho), det forna Greklands mest frejdade skaldinna, af eolisk nationalitet, föddes på ön Lesbos, antingen i hufvudstaden Mytilene eller i den lilla staden Eresos, och anses hafva lefvat mellan åren 628 och 568 f. Kr. Om hennes lefnadsförhållanden är blott bekant, att hon var gift och hade en dotter vid namn Klaïs, äfvensom att hon gick i landsflykt till Sicilien, men återvände till Mytilene, der hon, älskad och uppburen, lefde i en krets af likstämda hängifna väninnor, hvilka hon undervisade i musik och skaldekonst. Hennes dikter, alla tillhörande den erotiska lyriken, utmärka sig genom en färgrik, sinlig glöd, i öfverensstämmelse med den eoliska stammens skaplynne, och en lidelsefull stämning, åt hvilken hon, fjärran från all blyg försagdhet, gifver ett lika vältaligt som naivt uttryck i en poetiskt fulländad form, hvarför äfven en forntida kritiker om dessa dikter yttrat, att de voro blandade med eld. Kärleken och dess förherrligande i sång var hennes lifs stora intresse. Berömda voro i synnerhet hennes epithalamier, sånger ämnade att sjungas af en jungfruchör vid dörren till brudgemaket. Den sinlighet, som afspeglar sig i dessa sånger, uppbäres dock af inre själsadel och är genomandad af poesiens finaste doft. I alla händelser gifva de alster af hennes skaldekonst, som kommit till vår tid, intet stöd åt det ryktet, att S. skulle hafvra utmärkt sig genom lösa seder eller till och med varit hängifven åt onaturliga laster. Äfven berättelsen, att hon, då hon såg sin lidelsefulla kärlek till den sköne ynglingen Faon obesvarad, störtat sig i hafvet från den leukadiska klippan, bär i mer än ett hänseende prägeln af att vara diktad. För öfrigt synes förtalet föga hafva inkräktat på hennes anseende hos samtid och efterverld. Hennes samtida och landsman, skalden Alkaios, var hennes hängifne beundrare. Bland romarna hafva Horatius och i synnerhet Catullus tagit henne till mönster. Hon ansågs lika oupphunnen bland skaldinnor som Homeros bland skalderna och hedrades med äretiteln »den tionde sånggudinnan». Hennes dikter, samlade i 9 böcker, voro författade på eolisk dialekt och omvexlande versmått, deribland det, som ännu bär hennes namn. Af dessa ega vi i behåll två oden eller större delar af sådana jämte ett betydligt antal fragment. Bästa upplagan finnes i den af Bergk utgifna samlingen af Poëtae lyrici graeci III (4:de uppl. 1882). A. M. A.